Hästkarlar
Över en målning. Till fanjunkaren och svärdsmannen Jakob Olsson Berg
Här rider an en dunderkarl,
en kvinnas man, en barnafar,
ja här ska ni se en grann husar
som håller fanan klar.
Han leder sin trupp i sporrande sträck,
i gupp, gupp, gupp gå skimmel och skäck,
han skriker: håll in — den står som en häck
i rosentid så täck.
Allesamman ridande män
och ingen man till fots.
Allesamman stridande män
och ingen klen till mods.
Ack, äro nu de kämpande husarerna utdragna,
husarerna med pamparna, husarerna med karbin?
Ja, nu är landet frälst och fritt och fienderna slagna,
nu sjunga vi vid sommarns mitt om blomster och om vin.
Allesamman sjungande män
i sadel och barack.
Allesamman ljungande män
på vrenske och valack.
I rullande damm, med bång och brak,
en hästsvans fram, en hästsvans bak,
så störtar du fram, som en vinande spak,
på skimrande schabrak.
Ett sexbent hjon på ärans ban,
med stång och galon, med stövlar och man,
så rider du an med dubbla don,
du hurrande dragon.
Fallen, bönder, darren i dyn!
Den väldige går fram.
Hemska örnar fara i skyn
på gyllne hjälmars kam.
Ack, äro nu de gyllene dragonerna utridna,
dragonerna med kyllerna, dragonerna med pistol?
Små spelmän sporra sina föl med hornen uppåtvridna
och stöta ut sitt sköna böl mot västanvind och sol
Allesamman råmande män
ur djupet av sin tratt.
Allesamman kråmande män
och ingen slak och matt.
Ur libstickans skydd det skymtar ibland
en flicka, prydd med kransar och band,
som vinkar med sin vita hand
vid vägens heta rand.
Vår ritt är som il för pyrande bål,
vår blick är pil och borrande stål,
och hjärtan dingla som på nål
vid sabeltaskans prål.
Allesamman tjusande män
och ingen späd och vek.
Allesamman brusande män
i kamp och kvinnolek.
Ack, äro nu de glattande mamsellerna utgångna,
mamsellerna med hattarna, mamsellerna med ron?
I karlar, fällen plit och lans och tagen alla fångna
vid kärleksstjärnans aftonglans på lilja och pion!
Hönslikt flyr den kacklande tropp
i bur med flax och skri.
Höklikt susar krigarnes lopp
i stolt förakt förbi.
Vem rider i år på gungande mo
för Munga gård och Pungmakarbo?
Han vickar på sitt smala sto
och gnyr och ropar ptro.
För länge du satt vid bok och latin,
du är stel av spatt och blek som ett svin,
men rid dig röd i stormens vin,
rusthållar Fridolin!
Svart på gröna stolpar står
en bukig tordönsvägg.
Hotfullt över kaskarna slår
en blixt sin blåa egg.
|
Tillfälligt - 243
|
- Vildmarks- och kärleksvisor - 7
- Fridolins visor och Andra visor (1898) - 65
- Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) - 123
- Flora och Pomona - 193
- Flora och Bellona - 251
- Hösthorn (1927) - 335
- Efterskörd - 403