Vid sekelskiftet

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

I

TILL UPPSALA STUDENTER

I kvällarna då vinterskuggor stupa
jag hör dig sjunga, sekel, vid den djupa
och mörka randen av den ättestupa
där du vill söka dina syskons grav.
Din sång har alla smärtans brutna toner
och dova brus som ekon av kanoner
och missljud som av gnisslande maskiner
och gny som viner
på alla lidelsers och stormars hav.

Du sjunger hur de friska grenar knäcktes,
hur ljus, som glimtade i mörkret, släcktes,
hur många käcka färdmäns kölar bräcktes,
om all vårt släktes
urgamla nöd och ömkansvärda färd.
Ett sekel är ett sekel till av tårar,
av höstar, sörjande förspillda vårar,
av frågan, höjd ur våra vägars villa,
än djärvt, än stilla,
om livets lott är livets möda värd.

Dock vet jag, sekel, att vad än din tunga
om ärvda kval och gamla sår må sjunga,
kan den ock hjältesånger om det unga
som stormat fram i helig eld och tro.
Vad mer om ljuset släcktes, blott det tändes?
Vad mer om kölen bräcktes, blott den spändes
av ädelt virke och med gamman vändes
mot kusten där de fagra drömmar bo?
Hur djup och rik är seklets kämpasaga!
Hur stolt att vara född och arvet taga
av dem som gått på ärans bädd till ro!
Av deras verk, de ringas som de storas,
kan ej ett grand i jordens mull förloras.
Det som är fött av kraft har kraft att gro.

Så glädjoms, som man gläds i skördeanden!
Allt vidare och fullare stå landen
som seklens hjältar brutit upp för anden,
att den må få sin hungers bord berett.
Allt växer hungern, starkare bli kraven,
och stort är ropet: "Blomstre mellan haven
all jorden som en lustgård, fylld med saven
av alla höga tankar tiden gett!"
Och det är oss som dessa röster gälla.
Vi stå i löftets lund, vid dopets källa.
Vig oss till färden, ström vars vågor välla
av dristig ungdom och av mognat vett.

Är ej vår ande både örn och duva?
Kan den ej fly ur vardagsmödans gruva
och söka allt det djärva, allt det ljuva
som släktet drömt, då striden syntes lång?
Vi vilja tälja, sjungande på vägen,
dess allra käraste och bästa sägen,
om tusenårig lyckas värld, belägen
kanske bak fjärran seklers solnedgång,
och tro var teg vi rödja, det är fliken,
lagd till de andra, av de sällhetsriken
dit mänskligheten flyttar hem en gång.

Så glädjoms, som man gläds i vårens dagar,
då gryning lyser genom glesa hagar
och åkermannen fårorna bereder
att lägga neder
sitt frö av liv i daggens våta spår!
Kom, nya sekel, okänt till de kända!
Om du ger nödår, ger du ock måhända
omsider kornrikt sälla sabbatsår.
Var hälsat med vad gott och ont du bringar!
Du bärs av morgonrodnans röda vingar,
din otteklocka som en lärksång klingar:
"Så länge världen står, är livet vår!"



Tillfälligt - 243