Häxorna
1[redigera]
Två stora nattfjärilsvingar,
en grubblande fåra av beck,
det är dina ögonringar
och näsrotens brådmogna veck;
på skuldran under särken
du bär som en brännjärnsfläck;
och det är mina märken,
i dem är kvinnan mig täck.
De vittna att blickens duva
kan lyftas till korpens flykt,
att drömmen, den jungfruljuva,
haft skydrag av hemligt och styggt.
De vittna: änglarnas like,
ett stänk din lekamen bär
av sot från Diaboli rike,
en skugga av skumma begär.
2[redigera]
Gå ej bland olvonträ och slån,
då kvällens luft är ljum!
Där dväljs en underbar demon
i trädens dunkla rum.
Det är den gamle Liothans son,
benämnd Isacharum.
Du hör hans gång i lundens fläkt,
som irrar skygg och vill
på mark av bruna höstlöv täckt
i tinande april,
och ångan av hans andedräkt
är mull som kvicknar till.
När korsmässmånen nyss var tänd
och göt sitt svaga stril,
då stod i skyn en båge spänd
och sköt en plötslig il.
Då skalv du, frysande och bränd;
det var demonens pil.
Minns du en lilja, dystert grann,
i skuggan där du gick?
Dess mörka eld ur kalken rann
som en förtrollad drick.
Ditt öga drack och sansen svann;
det var demonens blick.
Vad vill han i din barndomslund?
Vi kom han dristelig
så när den vigda altarrund
och lammens frälsta stig?
Rys, jungfru, i din hjärtegrund:
han söker dig, han söker dig.
Han följer dig i storm som gnyr
vid dina vägars brädd,
han är den lösa hamn som flyr,
för dag och lärksång rädd,
när ur en mardröm het och yr
du vaknar i din bädd.
Ty allt vad skumt det unga år,
det unga bröst bär gömt,
allt som slår ut med suck och tår,
av sol och himmel glömt,
allt trånsjukt liv i höstsjuk vår
är honom underdömt.
Din fader står på vredens dag
rättfärdig, stark och vis
och dömer häxor med Guds lag
från liv och paradis,
gå, bikta vid hans fot och tag
hans tuktans hårda ris!
Vik bort från slån och olvonträ
och snårens falska sång!
Bland häckarna är saligt lä
på kyrkogårdens gång.
Bed vid din moders grav på knä,
då Satan gör dig bång!
3[redigera]
"Dansen går på grobladsplan.
Dansa mot, herr Burian!
Du är den gamla ärkedraken,
häxornas bålde storsultan.
Dig har jag vigt mitt levnadslopp,
allt se’n jag stod i min mörka knopp.
Genom paltorna ser du mig naken:
svart är min själ och svart min kropp."
"Luften är full av djur i kväll,
full av eld, herr Uriel.
Mellan ugglevingarna brinna
vintergatsormens blanka fjäll.
Tag mig i famn och städ mig till din,
dansa mig yr i din lustgård in.
Jag är en ung och lågande kvinna,
röd är min själ och vitt mitt skinn."
"Stolt är din dans på bullig fot,
studsande mjuk, herr Behemot.
Sluten hårt i scharlakansdräkten,
välver din kropp sina svällda klot.
Är jag dig värd, min ädle patron?
Har du ett fetare tjänstehjon?
Dansar en digrare fru i släkten,
vaggande fostret med tunga ron?"
"Spel hör jag gå ur lönnliga rum.
Dansa mig död, Isacharum!
Yngling, främling, du är min like,
smäktande, längtande, blek och stum.
Glömt har jag allt, den grå kaplan,
graven i blom under sorgsen gran,
drömmer jag flyr till ett fjärran rike
bort med dig som en svartnande svan."
4[redigera]
Långt, långt bort i kvällarnas kväll
har skymningsfursten sin boning.
Grå står hans borg under blekblå päll
med irrande eldsken till skoning.
Tungt, tungt går vindarnas spel
och bruset ur flodernas töcken.
Det är Isacharums arvedel,
de ruvande drömmarnas öken.
Kom, kom, du skall drömma en dröm
som aldrig en kvinna drömde.
Trädet vid Pisons heliga ström,
ett frö av dess frukt jag gömde;
långt, långt bort i höstarnas höst
vaggar dess nya krona,
tusende år har jag hört dess röst
sina paradisvisor tona.
Evigt i höstarnas höst bär det frukt,
dess grenar bågna och bäva,
sköna till åsyn och ljuva till lukt
som väntande åter på Eva.
Kunskapens frukt av glädje och sorg,
som Eva blott flyktigt fick smaka,
flödar ur kvistarnas flätade korg
till lust för Isacharums maka.
Långt, långt bort på hedarnas hed
skall du sitta i ödsligt Eden.
Jordlivets solar gå upp och gå ned,
men du skönjer ej år och skeden.
Vissnande snabbt, skall du vandra tungt
här uppe mot hemliga målet,
till dess du bestiger leende lugnt
din flammande brudbädd, bålet.
|
Tillfälligt - 243
|
- Vildmarks- och kärleksvisor - 7
- Fridolins visor och Andra visor (1898) - 65
- Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) - 123
- Flora och Pomona - 193
- Flora och Bellona - 251
- Hösthorn (1927) - 335
- Efterskörd - 403