Portarna
Jag älskar de vita bergen, de marmorvita
med pannan sköljd av himlarnas högblåa vila,
och salthavs stormande glitter,
och doriska tempel, och tankens svala kristall.
Men dröjt har jag också vid gläntande portar
och sett dit in i tonande skymningsdjup,
där altarljusens skimmer stilla jublade
mot bävande tid, advent,
medan vintermorgonen stirrade mörk genom välvda fönster.
De ljusa helgon, de som övervunnit,
anandes saliga bortom mörkret,
och Guds längtare
böjde till bön sina knän, ensamma i skarorna,
och sågo med slutna ögon den Endes glans,
själens innersta världar,
och mystiska sanningar lärde de lyssnande.
Om du en gång har lyssnat vid brinnande altarljus,
aldrig glömmer du då Guds tysta blommande örtagårdar --
du kysser portvalvets sten och vänder dig bort.
Ni vita berg, ni marmorvita i bländande sol,
ni älskade fjärransedda, ni mitt hem i aningen,
jag kommer till er!
Liv, det är skära och bryta, att något må växa.
Var och en är så många,
men mer än en väg går ingen.
