Resignation

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Saken blef nu slutligt den:
Movitz gaf hon djefvulen.
BELLMAN.


Jag, dåre, älskat – jag ock – en gång,
Och höjde tappert min kärleks-sång;
Men jag blef slagen med hast ur brädet,
Och det blef ändan på hela kvädet.
Ack, till min mö stod så fast min lit!
Jag trodde korpen långt förr bli hvit,
Än henne kall för den dumma låga,
Som var min vällust och blef min plåga.
Men hennes hjärta det var så stort,
Var ej för en, men för många gjordt;
Det rymligt var som S:t Petri kyrka,
Och alla sekter där fingo dyrka.
Ett ledigt altar jag äfven fann; –
Mitt offer mottogs, och klart det brann,
Samt steg i hvirflar mot »eterns ljusning»,
Och allt var »trånad och glöd och tjusning».
Hon på eröfringar sig förstod!
Hon kunde värma ett manligt blod!
Med minsta ynnest hon visste ockra,
Och själfva gallan hon kunde sockra.
I hennes öga ett »Etwas» låg,
Som allting tände, ehvart det såg.
Att jag tog eld, var ju intet under;
Ty då för tiden var jag ett tunder.
Hur det gick till, endast Herran vet,
Men sant det är, att jag blef poet;
Ty allt jag såg från en galen sida,
Och allt var godt uti världen vida.
En annan sol uppå fästet red,
En annan måne såg gråtmildt ned,
Helt andra stjärnor mig blickar sände,
Och skön var jorden förutan ände.
Ej fanns så naket ett ensamt berg,
Som ej jag klädde i diktens färg.
I tanken reste jag där vår koja;
Ej kärlek trifves där mänskor stoja.
I hvarje like jag såg en vän,
Och älskad trodde jag mig igen.
Jag Edens dagar tillbaka drömde,
Och skaldebägarn så flitigt tömde,
Att yr i mössan jag nästan blef. –
Men rim jag smidde och vers jag skref
Till »henne», »henne» – den tjusarinnan,
Det änglabarnet, den huldgudinnan.
Hvad språket hade af granna ord,
Det blef en rätt uppå hennes bord.
Hvad hög lycksalighet se’n jag rönte,
När med en kyss hon min platthet lönte,
Och hon mig nämnde vid såta namn,
Och ömt mig sträckte sin hulda famn
Med vattnad blick, med en suck, vältalig! –
O, du min dårskap! du dock var salig,
Jag kan, jag vill icke ångra dig,
Min högsta lycka du skänkt åt mig.
Men – lyrans toner bli allt för veka,
Och jag förglömmer, att jag skall – leka.
Nå – hennes kärlek i frossa dog,
Och jag på prosa mig åter slog.
Jag såg, hur dikten allting förstorat
Och huru litet som jag förlorat;
I början kostade det väl på,
Att om sin himmel bedragen stå,
Med hennes eder ännu i minnet,
Med hennes skönhet ännu för sinnet;
Men Gud ske lof! det är nu förbi
Med både kärlek och poesi.
Ej till mitt hjärta går mer en nyckel;
Jag redskap varit för kvinnogyckel,
Men blir det aldrig i tiden mer,
Steg äfven Venus från himmeln ner.
För »stora hjärtan» jag se’n mig aktat,
Ty jag för nära har dem betraktat.
Med min rival jag dock ömkan har;
Den lärospånen står honom kvar.
Han, i sin ordning, väl bort får träda,
Ej töfvar länge förr’n han får kväda:
»Jag, dåre, älskat – jag ock en gång,
Men denna glädje blef icke lång;
Ty jag blef slagen med fart ur brädet.»
Och det blef ändan på hela kvädet.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.