Stralsund
Stralsund, på dina gator
För första gång jag skrider,
Men tycker att jag sett dem
I gamla gamla tider.
De smala gafvelhusen
Ha mycket att berätta
Och tornens klockslag bortdö
Som stunder långt för detta.
Då kyrkdörrn skjutes inåt,
Besöker flyktigt strålen
En riddersman, som sofver
I sandsten hos gemålen.
Hans gammalsvenska grafskrift
Är nött som bildens näsa;
Stralsund förstått det språket
Som klockarn ej kan läsa.
Ett bjudande kommando
I trygga, starka toner
Det skallat öfver dundret
Af Wallensteins kanoner.
Än senare förnams det:
En man i nerstänkt kappa
På sluten stadsport hördes
Med pampens fäste klappa.
Där slumrande kanaler
Den sjunkna vallen spegla,
Nu sagans stumma fåglar,
De hvita svanor segla.
I lä af al och vide
Sin tysta ban de plöja
Och akta ej på skriket
Som hamnens måsar höja.
Hvad är väl där på färde?
Den lilla postpaketen
Kom ångande från norden
Och bröt enformigheten.
Den bär liksom ett trollskepp
Med sol i våta tågen
Ett bud om sagolandet
Som göms af blåa vågen.
Aktivera autouppdatering av kommentar