Vår-tankar
I skrud af en enda omätlig. . . Tulpan.
Om än en skönhet har marmorbarm,
Så skall hon slutligen blifva varm;
Ty kvinnan fångas i denna snara:
»Det är ej godt till att ensam vara».
Med åren tager dess hårdhet af;
Hon vill ej gräfva på släktets graf.
»Det vore» – tänker hon – »bra barbariskt,
Och för de yngre ej exemplariskt.
Nej, aldrig säge man på min mull,
Att jag till sådant har varit skull!
Ett offer för det »allmänna bästa»,
Vill jag långt hellre mig, arma, »fästa».
Hvad kvinnohjärtat likväl är godt,
Som kan så tänka på – nyttan blott!
Dock blir det orätt, uti mitt tycke,
Att själf sig tvinga så fasligt mycke.
Men, bröder, sägen! hvad tron väl I?
Spörjs icke här litet modesti?
Man bör ej skrämmas af falska skotten,
De flesta korgar ha ja i botten,
Det blott är konsten att få det ut;
Den efterhängsne blir lönt till slut.
Allt detta se vi på gamla Hertha.
För Phoebus röres dess hårda hjärta;
Men, tro, det gick inte just så lätt,
Ty hela vintern den höga sprätt
Fått gå och fria så oförtrutet;
Men också nappade det mot slutet.
Hur är ock möjligt att vara svår
Mot en, som har ett så vackert hår,
Och sådan panna och sådant öga? –
Här kindens fläckar betyda föga,
Ty ännu aldrig blef någons del
Att vara fri ifrån alla fel.
Mor Hertha äfven har det besinnat,
Och barmens isar till slut upptinat.
Högt öfver knät man i smutsen går, –
O, eja! nu är det kärleks-vår.
För visst och sant kan jag det berätta,
Ty mina skodon bevittna detta.
Hör, lärkan slår en förlofningsdrill!
Och jorden vet ej, hur väl hon vill.
Aktivera autouppdatering av kommentar