Våra härförare
Tro icke, att nordiska kraften är viken,
Att hjältarna dogo med tolfte Karl ut!
Nej, Sverige det tappraste är utaf riken,
Och det skall besegra all världen till slut.
Vi ha generaler så många, så många,
Att man kunde fylla en kyrkgård därmed.
De sitta i kammarn, i nattrockar långa,
Och rita med krita på taflor af träd.
Där rita de berg, och där rita de vatten,
Där rita de stora arméer också,
Samt lägga sig sedan i bakhåll, som katten,
I spetsen för modiga gossarna blå.
(Här syns väl ej bakhållet särdeles farligt,
Ty soffan den allra kommodaste är.)
De tänka – och hvassa sin kritbit så varligt,
Som vore den flintan till något gevär.
Se där, med ett kritstreck han tystar kanoner,
Och dödar, som mordängeln, kring sig han strör,
Och där, med ett annat, han slår bataljoner,
Och själfvaste tsaren till fånge han gör.
Se’n söker han locka sin ovän i fällan,
Med låtsade anfall, än hit och än dit.
För härförarns snille det misslyckas sällan,
Så länge af krita han än har en bit.
Den tappre generalen med brinnande öga
Ser fienden tränga i en defilé ...
Strax gossarna blå sig i blodströmmar löga
Och hafva ej hjärta pardon till att ge.
Victoria! Hurra för nordiska hjälten!
I kammarens djup han har räddat sitt land.
Han jagar de flyende skaror från fälten,
Och – kritbiten faller till slut ur hans hand.
Utmattad af stridernas blodiga möda,
Mot soffhörnet lutar han hufvudet ner,
Och sveper omkring sig den nattrocken röda,
Samt anser sig jämngod med själfva Banér.
Aktivera autouppdatering av kommentar