Andra natten (Svartsjukans Nätter)

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Förskjuten, gäckad, trånande och fridlös
Gick vandraren i sekellånga år
Sin tunga stig igenom öde länder.
Ej bjöd en trofast famn vid dagens slut
Ett fredligt läger åt hans trötta lemmar,
Ej räckte någon vänlig hand en dryck
Af källans svalka åt hans heta läppar,
Och ingen pannas hvälfda himmel ägde
Två milda stjernor för hans hjertas natt.
När morgonen, det glada sinnets älskling,
Sin purpurhy i österns böljor tvådde,
Då, steg han med förkrossad hog från bädden
Och såg ur tårar mot en tröttsam dag.
När qvällen, qvalda hjertans tröstarinna,
Vid vesterns guldport log bland sömn och drömmar,
Då sjönk han mattad på en sömnlös bädd
Och såg emot en ödslig natt ur tårar.

En afton stod han stum vid oceanen
Och styrde trånfull sina blickars vingar
Mot sitt af qvällens sol belysta hem.
Men, like trötta foglar, föllo alla
Förlorade i böljans vida graf,
Och deras liksång var den suck, dem gafs
Till trogen följeslagare på vägen.
Då växte, lik den unga svanen, opp
Ett snöhvitt segel, glimmande i öster,
Och inom några korta stunder sam
Det vimpelprydda skeppet vid hans udde.
Vid stranden låg en planka; -- med en bön
Till böljans makter slog han sina armar,
En glädjedrucken älskling lik, om den
Och störtade sig djerf i vågens bädd,
Sitt hemland och sitt sälla hopp till mötes. --
En ädel hand från skeppet räckte mildt
Den tröttade sin hjelp. -- Och nattens döttrar,
Den tysta sömnen och den lätta drömmen,
Begrofvo snart hans lidande i frid.

När nu med rosenläppar morgonrodnan
Bebådade naturens vällust: dagen,
Slog vandrarn opp sin blick och såg omkring sig --
Och såg sin hembygds länge sörjda kust,
Och såg dess gröna, trädbevuxna kullar,
Och såg dess blomsterklädda bäckars gång.
På stranden kände han sin hydda, kände
Dess glada foglars morgonbön; -- berusad
Ur fröjdens öfverfyllda nektarkalk,
Föll han i salig yra på sitt anlet,
Välsignande det lif, han nyss förbannat,
Den jord, han kallat smärtans afgrund nyss.
Och som han slöt sin bön, då sprang bland lofven
Hans barndomsvän, hans trogna flicka fram,
Och föll förlorad i sin älsklings armar,
Besköljande hans kinders milda brand
Med återseendets och glädjens tårar. --
Men, sorgens son, säg, hvarför dröjer nu
Din själ vid glada bilder? -- Hvarför talar
Din röst om menskosällhet nu, förut
Blott van att ensam klaga och fördömma?

Ha! Äfven jag var säll en stund, -- en stund,
Ej dyrköpt nog för tusen seklers marter.
Ha, jag var säll! -- Se, solen hunnit re’n
Till andra rymder jaga nattens skuggor,
Och daggens droppar släcka icke mer
Den trånadsmatta blommans törst, och jorden
Står skälfvande i ljus och dag och ler
Åt villan och fantomerna af mörkret;
Men för mitt öga står dock nattens dröm,
Så skön, så magiskt klar ännu, och kämpar
Mot verklighetens strålar segerrikt,
Som månens skimmer emot stjernornas.

O dröm, o himmelskt ljufva dröm! Om dig
Skall jag för nejdens kala fjällar tala,
Tills deras missljud-vanda echo glömma
De rop af smärta, dem de hört af mig,
Och vänja sig att af sig sjelfva stamma
Den häpne vandrarn glädje blott till mötes. --
Så sakta då, o skog, din tysta susning!
Och hämma, bäck, ditt muntra språng en stund!
Och, klippor, höjen edra gråa hjessor!
Och, nejdens alla andar, hören -- hören!

Det var en qväll, en nordisk sommarqväll,
En qväll, då solen icke går till hvila
Vid jordens barm, men kysser henne blott,
Och skyndar åter opp till dagens fröjder;
Det var en qväll, -- den vida vestern låg
Och dvaldes i ett haf af guld och saffran,
Och öfver österns gröna kullar summo,
Likt rosengårdar i det stilla blå,
De skära, purpurstänkta molnens flockar.
I dagg och vällust låg naturen stum,
Och jag -- jag vandrade bland hennes under,
Stum såsom hon. Jag kände ingen sorg,
Men medvetslöst uti mitt hjerta bodde
Ett stilla qval ändå, som jägarns lod
I örnens sönderskjutna sida dröjer.
Men när han sitter se’n på klippans spets
Och mänger dagens strålar der med blod,
Då känner han uti sin barm en plåga,
Men vet ej, hvarifrån den kom, och när
Den slutas; så med vemod, som jag ej
Begrep, en gåta för mig sjelf, jag gick
På fältets fägring, vacklande och sluten,
När hastigt, fjerran från, ett sakta ljud,
Som af en lutas lätt berörda strängar,
I samklang döende, mitt öra hann.
Jag lyssnade. -- Ännu en ton, ännu
En suck af andarne i lutans boja,
Och se’n ett lugn, en stillhet öfverallt,
Lik lugnet på den qvällbelysta fjärden,
När sista fläkten gått med stim deröfver,
Och vattnets dallring byts till spegelglans. --
På en gång skingrades min smärta nu,
Och jag var lätt till mods igen som blomman,
När fästets källor flödat ut och hvalfvet
Ånyo mot den tårbestänkta klarnar,
Men medvetslös, som blommans, var min fröjd.
En sorglös trånad dref mig mot den nejd,
Ifrån hvars famn de milda ljuden kommo.
Jag skyndade, som lyft af vingar, dit
Och lyssnade, och lyssnade ånyo.

Så kom jag till en park, der stam vid stam
Mot ljusets pilar höjde gröna sköldar,
Och ingen fläkt af aftonvinden hann
Den friska helgedomens svala skymning.
Det syntes icke menskospår i den,
Ej spår af dessa fräcka sköflarhänder,
Som sätta konstens stela krona opp
Uppå ruiner af naturens fägring.
I blomning stod der hvarje ört på marken,
I sommarskrud stod hvarje träd; -- en flock
Af luftens fjäderklädda barn allenast
Satt drömmande emellan löfven der,
Och sången slumrade på deras tungor.
Jag stannade, jag visste icke mer
Af någon lidelse, af någon tanke;
Mitt väsen var som skeppet är på hafvet,
När ingen svallvåg mot dess sida slår
Och ingen vind dess slappa segel fyller.

Men nu -- nu klang en himmelsk ton igen,
Och plötsligt ljödo lutans alla strängar
En rik, högtidlig harmoni, som snart
Melodiskt fylldes af en qvinnostämma.

Hvad nyss var sänkt i sömn, spratt opp på nytt:
Hvar fogel öppnade sin näbb till sång,
Hvart löf i parken skälfde, och ett regn
Af dagg föll dallrande af hvarje blomma.
Och jag, jag hörde rösten mig så nära
Och kände den, -- och det var Minnas röst.

Men stod du en gång, svept i dimmans flor,
På kullens spets, af vårens morgon famnad,
Och drack en rosenånga, fast du ej
De röda skålar såg, hvarur den flödde,
Och badade i värme dina lemmar,
Fast värmens källa doldes för din blick,
Och såg du då en flyktig storm förjaga
Den lätta dimman, såg du berg och dal
Förtroligt träda fram ur formlösheten,
Och såg du då med klara ögon glad
De vänner, som din vällust nyss beredde;
Då vet du, hvad jag var och hvad jag blef
Det ögonblick, jag Minnas stämma hörde.
Ty hvad jag lidit, hvad i långa år
Jag njutit såsom ljuft och tänkt som sällt,
Stod i förklarad glans inför min själ,
Och kärleken gick som en sol deröfver.
Förbannad från mitt hjertats ljusa eden
Var dock en enda tanke -- var dock den:
Att Minna, Minna ägdes af en annan.
Jag kände blott min sällhet, visste blott
Att hon och jag i verlden fanns -- ej annat,
När jag i jublande förtjusning sprang
Den korta väg, som skilde oss ännu,
Och föll på böjda knän vid hennes fötter.

Men hon, ej skrämd, ej öfverraskad, såg
Så ömt förtroligt leende på mig,
Som om jag länge stått hos henne redan;
Hon såg, som barnet på sin engel ser,
När modren bäddat vaggan mjuk och drömmen
Då genast leder fram den välbekante.

Ej ljöd dock lutan mer. Det byttes ej
Ett brutet ord, en vingad suck af oss;
Men på den lätta brygga, begges blickar
Emellan våra hjertans himlar slogo,
Gick kärleken, i tusen former klädd,
Att vexla njutningar och vexla boning.

Tills, famn ej mera skild från famn, och mun
Ej stängd från mun, jag låg i hennes armar
Och kände svallningen af hennes barm,
Och drack dess tårbestänkta kinders dagg
Och domnade af vällust bort -- och väcktes.

Men, lögn af sällhet, håll mig evigt dock,
Ack, evigt i din hulda boja fången!
Jag tigger ej af verklighetens nåd,
En fröjd, som multnar under ägarns händer.
Med fantasiens skuggspel är jag nöjd,
Blott den beständigt för mitt öga ter
Den stund, då jag var säll, fastän bedragen.

Då skall jag än, när Minnas vår förgått
Och hennes kinder inga rosor bära,
Se henne ung och salig i min famn.
Då skall jag än, när mina dagar flytt
Och kullen hvilar grön uppå mitt stoft,
Men stjernorna min fria ande bergat,
Då skall jag än från verldens sköna ljus,
Från Gud, från himlar och från englar gå
Att drömma mig vid Minnas purpurläppar.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter