STRUMPOR.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

I.

Först spelade solen,
log
som bara kvinnor och regnbågen kan le.
Då började någon filosofera
(analytiskt tror jag han sa).

II.

Ett litet ormhuvud,
axlar från vilka allt rinner ned,
en portion självmedvetenhet i benen
– vad vet jag?
Men ormhuvudet liknar en kvinnas,
och axlarna vet vad de vill,
och benen
– vad vet jag?

III.

I mina tankars flugsurr
smyger jag kring
med en tidning i handen
klatsch! klatsch!
Ha
sentimentalitet
huru känns det
att vara en våt fläck på tapeten?
sprattla inte så med benen
kärlekssorger
klatsch! klatsch!
En fet fluga
surrar ut genom fönstret.

IV.

Låsta dörrar
två fulla män
och en flicka,
famlande
vid hjärtlösa tapetmönstret.

V.

Jag trodde:
det var en människa,
men det var hennes kläder
och jag visste ej
att det är samma sak
och att kläder kan vara mycket vackra.

VI.

Ideal-realisationen
– ni säger, den har redan börjat
men jag säger:
vi måste ytterligare sänka prisen.

VII.

Nu vet jag –
det är på strumporna det beror!
Allt, erotik, estetik, religion
människovärde
(vad vore själva
Beelzebub
i ett par hemstickade, stortåexponerande
strumpor?)

VIII.

De vida byxornas program:
vi skall vara
mera kläder,
mindre människor,
och själen insydd i uppslagen.

IX.

Ben,
vad vet ni om ben?
som tänker på kjolar
då ni går förbi Strumpcentralens skådefönster.
Vad vet ni
om det tjugonde århundradets
ben?

X.

Idioter!
som tror
att fan har gyllne kläder
fan har inga kläder!
I hela helvetet
finnes högst ett par tre
slamsiga realisationsbyxor,
skälva
över helvetets vinande nakenhet.

XI.

Den Stora Dagenefter
då stjärnorna hicka
och alla ärkeänglar dricker vichyvatten
skola vi samlas på kaféet
lyssna
till kvinnoben-melodier.

XII.

Mötte
Spaniens vackraste danserska
Nana de Herera
talade tyska
(mycket bra)
vid Åbo-tåget.
Hennes läppar lyste stoppsignal
och alla lokomotiv höllo andan
då hon på tyska
(mycket bra)...

XIII.

Ansiktenas affischer
låt dem skrika
sitt: jag! jag!
– först när de börjat tjuta:
vi! vi! vi!
skall vi rycka gnället från grimasen,
låta solen
sminka dem till mänskoanleten.

XIV.

Det är så kallt i dag.
Bioreklamernas andedräkt
sticker som isnålar.
Ledningstrådarnas skuggor
vilja skära halsen av mig.
Luften har huttrande
krupit bakom närmaste gathörn.

XV.

Alla
vill de någonting av mig
t. o. m. cigarettröken
ringlar frågetecken
dörrar hota sluka mig,
tändstickornas ben
äro så långa och hungriga,
kaffekopparna kröka föraktfullt
sina bleka läppar –.

XVI.

Tåget
hamrar sin hårda rytm
i blodet.
Ej om människor
är dess sång
ej Gud eller kärlek,
den är om järn,
och av järn.

XVII.

Brädstaplarna trycka närmare varandra
varje grässtrå koketterar med vinden,
gärdesgårdarnas galopp
efter dikeskanterna
att den bleksotiga himlen
rodnar
om kvällarna.

XVII.

Virvlar mörkret
ljusstrimmor, skuggor
mot mänskornas fönster:
vill ni vara med?
Ser ni inte?
husen nedhukade till språng,
vägarna färdiga att rusa opp
slå till marken
lyktornas poliskonstaplar.
Telefontrådarna ila av och an
beredda att fånga stjärnor!
vill ni vara med?

XIX.

Berget vid Fredriksberg:
ett sår tvärs över ansiktet
blödande
under tågvisslingarnas knivhugg.

XX.

Ute i Tölö
en affisch om bilringar,
årets bästa.
Varje morgon
då jag väntar på spårvagnen
står jag andäktig tyst
inför dess
stolta, befallande:
köp!



Henry Parland - Idealrealisation
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter