Över Criton

Nej, Tiden är försvag min enda tröst föröda,
Än känner jag mitt kval, än kunna tårar flöda ;
Och hjärtat lika ömt för suckar öppnar sig :
Min sällhet räcker än, jag får min Criton sörja ;
Fast Solen slutit år, och hunnit dem att börja,
   Kan jag begråta Dig.

Ett gruvligt ögnablick, en svart en bister dimma
Förgömmer Critons Liv, och släcker ut den strimma,
Som mina öden lyst, min enda lycka var.
Vid ryktet av Hans död, Jag tusen dödar smakar,
Knappt vet jag vad jag hör, ett ord min livsgrund skakar,
   Och all dess kraft betar.

Du underfulla Makt, som velat känsla giva,
Vi gav Du ej ett sätt, att känslan rätt beskriva,
Det finsta utav allt, som tolkas ej med ord ?
Naturen intet likt med detta tillstånd äger,
När en obotlig sorg i Själen slår sitt läger :
   En V ä n, förbyts i J o r d.

De täta dödsens bud, som kropp och sansning tvinga
Förtvivlan, tystnad, rop och tårar ä för ringa,
Att teckna detta kval och måla känslan av ;
Hon verkar utan mått, förnuftets krafter somna,
Allt blir i dvala bragt, men smärtan vill ej domna,
   Hon svallar likt ett hav.

Min dyra Sinnes-vän, som tålamod och styrka
I tidens växel-lopp så jämt har kunnat yrka,
Förlåt min jämmers höjd, min svaghet i min nöd ;
Min själ förmörkad blev, ej annan sanning visste,
Än endast vad D u v a r, och endast vad j a g m i s t e,
   Hon kvavdes, vid Din död.

• Floës saknad
• Sorge-Rop över Eleantes bortgång
• Den sörjande Turtur-Duvan
• Andromache i vers efter noter
• Avsked från världen, vid en häftig sjukdom
• Ett pressat Hjärtas Klagan
• Tankar om Lovskrifter över de Döde, Skrevne till Herr K*** Jämte Åminnelse av IRENE
• Sorge-Kväde
• Sorge-Kväde
• Mitt Öde
• Klagan
• Över Criton