Den sörjande Turtur-Duvan
den
sörjande
TURTUR - DUVAN,
eller
åtskilliga bedröveliga
SÅNGER,
under vackra melodier sammansatte
och
samlade av en medlidande
åhörare.
Till den ljuva och ömsinta philomela.
Älskeliga Philomela! du åstundar veta, huru den ensamma
Turturduvan förnöter sina stunder. Ack ! på ett ganska beklage-
ligit sätt. Hon har utvalt till boning en Enslighet, varest Still-
heten regerar över allt, undantagandes i hennes Hjärta. Vid
Sjökanten på detta ensliga stället beskådar hon Vågorna, dem
hon blandat med sina tårar. Hon vilar sin matta fot på några
torra Cypresser, utan att finna vila till sitt Sinne. Om dagen
sjunger hon om sin bedrövelse, och natten tillbringar hon i
suckande. Hennes ögon blunda aldrig förr än Solen med sin
glants förgyller Horisonten, och lockar all ting till liv och glädje.
Då faller hon i dvala; ty hennes bittra tillstånd kommer intet
överens med denna glada rörelsen. Hennes saknad är allt för
stor, och hennes sorg utan like. Smärtan är målad i hennes
ögon: den utvisar, att glädjen ligger kvavd i hjärtat. Si här !
hennes klago-sånger, de äro både ömkelige och häftige; Men
du, Älskelige Philomela! lärer intet förundra dig över dem,
emedan du själv fått till del ett så ömt hjärta, att du så inner-
ligen gladdes av hennes sällhet, när hon bodde med sin ljuva
Maka i Paradis lunden, och du även så noga kände denna
Makans förmåner, vars hastiga bortgång rörer alla Lunders
inbyggare. För dig, kära Philomele! och dina ömsinta likar äro
desse sorge-Toner samlade. De som äro så lyckelige och intet
blivit födde med slika hjärtan, eller ock genom annan styrka
övervunnit en så överflödig ömhet, de, säger jag, böra intet se
dem.
F a r v ä l.
Mel. Så skiljes ont och gott, den sköna etc.
Jag strider med mig själv, att dämpa ned den smärta,
Som bor fördold; men har sitt välde i mitt hjärta,
Där hon med dubbla skott mitt ömma sinne skär,
Och i en stadig fart, så hemligt mig förtär.
Men som jag i mig själv dess välde ej kan dämpa,
Vi skall jag då uti en evig tysthet kämpa?
En sådan tysthet är en Olja på min brand:
Min plåga får där av mer makt och överhand.
Den tiden är sin kos, de stunder platt förstörda,
På vilken jag försökt, att lätta av min börda
I trogna vännens sköt, som lindrade mitt kval;
Men är nu döv och tyst, till allt mitt sorge tal.
Ty må jag för mig själv utgjuta mina tårar,
Och repa ynkligt upp den smärta, som mig sårar:
Det är så sorgens art, att finna ro och lust
Uti sitt egit djup, i klagan, gråt och pust.
Här skall jag brista ut, var äro ord att finna?
Hur kan dock tungans ljud mitt hjärtas mening hinna?
Så häftigt sorgesvall, så plågsamt tanke lopp
Kan ej av tomma ord få lugn, och rensas opp.
Jag kan min forna lust ej utan skräck betänka:
Jag kan mitt sinne ej uppå min jämmer sänka,
Att jag ej blir försatt uppå en sorge-sjö,
Där vågor vräka mig, där jag dock ej kan dö.
Min Herde ! är det sant, att du mig har förlåtit?
Du har ju tröstat mig, när jag har fruktsamt gråtit
För grymma Avskeds stund, då gladde du mitt hopp,
Att vi på lika tid skull sluta få vårt lopp.
Men Ack ! du gick förut, du lämna mig och Hjorden,
Vår täcka hydda är en sorge-kula vorden:
Var himlen avundsam på vår menlösa ro?
Vem hade skada av vår ömma vänskaps tro?
Vem var av Ädel smak och ej med nöje skåda
Förenings-bandets art emellan lika båda?
En Själa-sämja, som av högre grund utflöt,
Den jordisk avsikt ej förringa eller bröt.
Men de, som utan val på vinst sin vänskap bygga,
För grova syftemål den binda och den rygga:
Som finna allestäds en kärleks värdig Vän,
Så snart, som namn och Guld satt Stämpel uppå den.
De kunna om vår ro och ädla frid knappt drömma,
Och ej om min förlust, min stora saknad döma:
De röja där med blott sitt grova sinnes köld,
Och ge sin hårdhet ut för tålamodets sköld.
Ack ! rart, och mer än rart, ett sådant sinne finna,
Med vilket man kan dygd och ädla nöjen vinna:
Det hyses alltid ej i lyckans fagra prakt,
Det växer snarast till i motgång och förakt.
En prövad dygd kan bäst båd råd och styrka giva,
I vänskap allramest öm, ren och trofast bliva:
Han är försökt och fast, är snart med litet nöjd,
Han rörs ej utav allt, är jämt till friden böjd.
Av egit prov han vet, att mänskor kunna fela;
Ty kan han läkedom på ljuvligt sätt utdela,
Ej högmod, ledsnad, agg, kallsinnigt levnads sätt
Får rubba nöjets grund, ell bryta fridens rätt.
Hans ömhet som sig vitt till alla Mänskor sträcker,
För kära makan dock en dubbel fart uppväcker;
Han tänker talar gör, vad ljuvt och dygdigt är,
Och det, som henne gagn och sinnes styrka bär.
Hans ändamål är det, att sig i dygden styrka,
Och därigenom sin och Makans sällhet yrka:
All övrig åtrå till en världslig prakt och höjd
Bryr ej hans Sinnes lugn: han är i dygden nöjd.
En sådan dyrbar vän är den, som jag begråter:
En sådan utvald ro ej kommer mera åter,
En ro, den jag ej nog kan fyllest tala ut,
Som lika stadig var i början och i slut.
Med dig, utvalda vän ! jag Paradiset byggde,
Ditt ljuva sällskap mig för alla stormer skyggde:
Det lugn, den sälla frid, som i ditt inre låg
Var mig en tänkeskrift, som Ädla upp min håg.
Ack; att min glädje tid är platt försvunnen vorden;
Det enda utav allt jag önskat mig på jorden.
Min ljuva Maka Ack ! var hörs din blida röst?
Ditt milda ögna kast, som gav mitt sinne tröst?
Jag hör ej flera råd av dina läppar flyta,
Ditt rena sannings ord min oros stormar bryta:
Det ljuva tal, som har allt skryt och flärd lagt av,
Jag ser det Anlet ej, som frid och hugnad gav.
Nu är mitt tids fördriv, i bittra tårar draga
Min tunga levnads tid, och min förlust beklaga,
Ej någon jordisk fröjd kan mer hugsvala mig;
Vad skall mig lindring ge? jag har förlorat dig.
Så har jag såleds på min lilla tid förfarit,
Vad allrastörsta ro och största smärta varit,
Men med den skillnad, att min fröjd var blott en stund,
Och sorgen varar till min sista levnads blund.
Mel. Du stolta lycka, vad är åt etc.
Min levnads lust är skuren av,
Och döden är min längtan,
Till dig du mörka tysta grav,
Står all min trängtan:
På jorden jag ej finner
Vad mer min själ sitt nöje bär,
Min glädje borta är;
Min tid i gråt förrinner,
Min ungdoms lust försvinner;
Jag är olyckligt såld
I grymma sorgens våld.
En långsam död för ögon står, den jag dock icke finner,
Du arma ömma hjärta !
Kan ej den bittra smärta,
Som tär dig utan mått,
Dig ge så dödligt skott,
Att livets trå må brista,
Och Ädla Själens gnista
Sitt fånge-hus må mista?
Alla nymfers prinsessinna.
Äntlig kom den mörka stunden,
Då i grunden
All min fröjd blev sluten platt,
Då de svarta olycks dimmor,
Dunder strimmor,
Bröto ur mitt ödes natt.
Då de grymma sorge Andar,
Som uppblanda
All min blod med ängslans frö,
Togo rum med bitter smärta,
I mitt hjärta,
Då min glädje måste dö.
Då mitt ljus och stjärna gömdes,
Och jag dömdes
Till ett mörkt och fasligt kval,
Som allt jämt mitt sinne gnager
Och injagar
Tåre-ämnen utan tal.
Arma hjärta, kan du tänka
Och dig sänka
På din djupa olycks grund,
Utan att i stycker brista,
Och så mista
Känslan av din plågo stund?
Ja, du måste, fast du bävar
Och motsträvar,
Mot din vilja hava liv,
Vrida dig i böljor våta,
Och dig låta
Sargas av en långsam kniv.
Ingen undflykt är förhanden,
Sorgebranden
Som dig utan upphör tär,
Kan av hoppets fläkt ej lindras,
Eller hindras:
Intet hopp mer övrigt är.
Hårda lag ! som mig så följer,
Och mig höljer
Med din stränga tuktans hand,
Ack ! vad har jag arma brutit
Då jag knutit
Ett oskyldigt vänskaps band?
Dyra vänskap himla stjärna;
Nöjets Kärna,
Avbild på ett evigt gott,
Vi har jag ditt värde funnit,
Och så vunnit
Sötman din i högsta mått?
Vi har jag ditt väsend fattat,
Och dig skattat
Över allt vad jordiskt är?
Medan nu din Ädla håva
Himla gåva
Mig oändlig smärta bär.
Skall på Nektar följa Galla;
Stormer svalla
Efter liten lugne tid,
När man trängtar efter fara,
Att bevara
Himlens Nåd och dyra frid?
Vittna dock mitt ömma Sinne,
Och där inne
Du fördolda samvets grund,
Om ej glada lovsångs fröjden,
Gick till höjden
För Guds gåva, varje stund.
Intet tillstånd var så präktigt,
Högt och mäktigt,
Att min önskan hamna där:
Nöjet som en ström mig följde
Och bort sköljde,
Allt vad tungt och plågsamt är.
Hos min Vän var all min trevnad,
Och Hans levnad
Var min ljuva tanke-ro,
Intet mot min sällhet vägde,
När jag ägde
Dygd och Honom i mitt bo.
Vad ren kärlek mäktar skänka
Och man tänka
Kan om vänskap, blygd och Dygd,
Allt vad ljuvlig själe-sämja
Kan befrämja,
Njöto Vi i fridens skygd.
Ingen lystnad till den flärden,
Som i världen,
Nu till högsta välde går:
Rikedom och fåfäng Ära,
Fingo bära
Namn av stoft i tankan vår.
Misstro, längtan, agg och smärta,
Vad ens hjärta
Ur en ljuvlig stillhet drar,
Brydde ej vår sälla lugnad,
Frid och hugnad,
Slogo där sitt läger kvar.
Ack ! hur kunde jag mig önska,
Att få grönska
Vid så ständig sommar tid?
Ödet har ju sagt de orden,
Att på jorden
Gives aldrig stadig frid.
Vad fullkomlig mognad vunnit,
Allt vad hunnit
Till sitt högsta mål och mått,
Måste slut och ända taga:
Skall jag klaga
På en oundviklig lott?
Stillen Er I djupa tankar,
Som hopsamka
All den forna ängla-fröjd,
Den utvalda nöjets boning,
Som min våning
Gjort till Paradisets höjd.
Glömmen bort den korta timma,
Som uppglimma
Lik en härlig middags sol,
Vilken straxt i moln gick neder
Och nu breder
Svarta skyar på min Pol.
Minnes kraft du grymma plåga,
Som min låga
Ständig sorge-Oljo ger,
O ! att nu din fart försvunne,
Och jag kunne
Aldrig minnas glädje mer.
Mel. Säg mitt hjärta mig etc.
Världslig ro far väl,
Kom min ömma Själ !
Bliv nu hård och kall,
Mot allt olycks fall,
Sätt dig för,
Som sig bör,
Att anse
Väl och ve,
Lika nöjd; aldrig böjd
Till en flyktig fröjd.
På min levnads ban, världsens vida plan
Är jag nu vid tidens lopp och skifte van:
Jag har redan fått min lott,
Smakat ett oskyldigt gott
I det högsta glädje mått,
Som i tiden givs.
Nu har den sig vänt,
Och mig oro sänt,
Hårt betalar jag,
Forna nöjets dag,
Nu går tiden bort uti en kulen natt,
Tills min Själ blir utom tiden satt.
Mel. Hör till O ! Himla höga Konung. etc.
Så komma mina vakostunder,
Du mörka långa nattetid.
Har Solen åter gömt sig under,
Att skänka alla ögon frid?
Men i det samma lämna mig
En ymnog tid att ängsligt gråta,
Då göra sig min ögon våta,
I stället för att vila sig.
En tid den själv Naturen ämnat
Till lisa för var ängslig trött,
Har sorgen mig till fristad lämnat,
På den min ängslan mest blir skött:
De trötta ögon tynas av,
De falla hop, men utan vila;
Ty bittra tanke-stormar ila
Ifrån mitt mörka sorge-hav.
Skall jag ej lugn om natten finna,
När all ting sover och är tyst?
Kan jag ej nog om dagen hinna
Begråta glädjen, som jag mist.
Ack ! nej, min tid är allt för kort,
Att nogsamt min olycka sörja,
Min oro, som så bittid börja,
Går ej förr än med livet bort.
Jag tålamodet fåfängt ropar,
Till styrka för min skrämda Själ:
Min smärta mig så överhopar,
Min saknad mig så svåra kväl,
Att Himlens blida Nåde-sken
Med bistert moln är överdragit,
Sen han sin nådes skänk gentagit,
Har jag i mörkret stått allen.
Fly bort, I ömma hjälpe-röster !
Som giva vill min ängslan bot:
Ert tomma ljud, Er svaga tröster
Upprycka ej min sorgerot:
Vad redan skett ej ändras kan,
Det måste en ju villigt lida,
Men är det lindring i min kvida,
Att ingen ändring är förhand?
Ack ! det är just den hårda knuten,
Som ger min ängslan dubbelt lopp,
Förväntans tiden är förfluten,
Och fåfängt är ett ivrigt hopp:
Min stränga Dom är redan fälld,
Ej hjälper suckar eller tårar,
Ett smickrand hopp mig ej mer dårar,
Jag är på plåge-platsen ställd.
Du mörka natt som mig omgiver,
Du är en avbild på mitt sinn,
Där inne aldrig dager bliver,
Där tränges ingen stråla in:
Så fullfölj nu din tysta gång,
I morgon när sig solen visar,
Med nya tårar jag mig spisar.
Och börjar så min klago sång.
Mel. Sist när jag ifrån dig drog: etc.
Åter börjar jag min lust,
Men en lust bemängd med galla,
Att utgjuta suck och pust,
Låta tårar strömlikt falla,
Är den enda ro jag har,
Av de forna nöjen kvar?
Ja, mitt sorg-beklämda bröst
Får av tåre-regnet andas,
Och min tanka fattar tröst,
När hon med det minnet blandas,
Som båd ljuvt och plågsamt är;
Minnet av min Herde kär.
Att i tiden glömma dig,
Är omöjligt för mitt hjärta:
Och dig jämt påminna sig,
Är en obeskrivlig smärta:
Minnas glömma på en gång,
Ett osäjligt Själa-tvång.
Sig, din levnad minna på,
Dina tankar, dina seder,
Och de spår du månde gå,
Till det ljuvsta nöje leder,
Si din mildhet, ömhet, tro,
O ! en nöjsam tankero.
Men i samma tids fördriv,
Bli som av ett dunder slagen,
När man vet, från detta liv
Du är redan flytt och tagen:
Aldrig jag på jorden ser
Dig med dina gåvor mer.
Som då mer ej övrigt är
Än ditt ljuva namn och minne,
Skall jag, huru det mig tär,
Så intryckat i mitt Sinne,
Att du i min tankar all,
In till döden leva skall.
Himlen ge din milda Själ,
Som i frid sig endast nöjde,
Evig frid, ett evigt väl,
Ja, hon sig så ymnigt fröjde,
Som min själ har lidit kval,
Sen du gick ur världens dal!
Mel. Min sorge-tanka håll tillbaka etc.
Min forna skatt, mitt ljus på jorden,
Min milda vän ! var vistas du?
Är du så högt förvandlad vorden,
Att jag dig ej kan finna nu?
Ack ! ja, din Hydda falnat av
Ditt täcka skal i mull försvinner:
Jag aldrig mer de ögon finner,
Som mina ögon glädje gav.
Så skall jag dig framhärdigt mista?
Får jag dig aldrig här igen?
Din kropp är död, din Andas gnista
Intagit vida Himmelen,
Och jag på jorden famlar här
I jämmer, sorg och oro svävar,
Min skrämda själ för stormen bävar,
Och kan ej hamnen komma när.
Månn ej den dagen snart är inne,
Att jag mig må förlossad se,
Att jag får med båd’ kropp och sinne
Åt vanskligheten avsked ge?
När kommer frihets stunden min,
Att ej min matta kropp mer andas,
Att Askan min med din får blandas
Och Själen till din ro gå in?
Jag vet, din ro är frid och vila,
I evigt ljus består din fröjd,
Din Anda får nu ljuvligt ila
Ohindrad till Guds Kärleks höjd,
I den du redan smakat ro,
Förr än Gud dig ur stoftet höjde,
Den dig till frid och mildhet böjde,
Till ljus och sanning, dygd och tro.
Den var, som dig så ömsint gjorde
För armas nöd, för trycktas kval,
Som hägna dig, när du försporde
De vrångas hat och avunds tal,
Som väckte i din Själa-grund
En ro, som dig beständigt följde,
Den jordska nöjen ej förhöljde,
Som krönte ock din sista stund.
O Himla Makt ! förlåt min smärta,
Den kärlek jag ett skapat gett;
Jag har ditt milda kärleks hjärta,
I denna kära gåvan sett:
Om gåvan nu så ljuvlig var,
Om Mänsko kärlek så förnöjde,
Att den mitt hela hjärta böjde,
Vad tro då icke Givarn har?
Ack ! lät mig snart den sällhet hinna,
Att bli din dyra kärlek värd,
Lät mig min smärta övervinna,
Och gör mig i din Schola lärd!
Min Anda aldrig vilo får;
Men av en stadig längtan brinner,
Tills jag ett kärleks ursprung finner,
Som aldrig slut och ändring når.
Imellertid min levnads vandel
Jag tråkar fram på tunger ban,
Och aldrig mer jag någon handel
Med jordska nöjen sluta kan:
Jag har dess lösa grunder sett,
Nu tror jag den, som allt framskaffar,
Sin verk till evig tid ej straffar;
Men dem en säker ro berett.
Mel. Ängslighet är mitt dagliga näste etc.
Himmel ! ditt hot kan stoftet ej draga,
Ack ! huru är din tuktan så svår !
Vi äro jord, ja bräckliga svaga,
Ho är dock den din styrsel förstår?
Ack ! huru kan din kärlek då rönas
I ångest och kval?
Hur skall en själ med tålamod krönas
I plågones dal?
När du tar bort den käraste gåva,
Ett prov av din nåd,
Kan då en mask dig därföre lova,
Som ser ej ditt råd?
Eviga nåd ! som bor uti ljuset,
Giv utav nåd, min svaghet mig till,
Gör mig beredd, att gå i det huset,
Där du ditt ljus rätt upplåta vill.
Jag har uti otålighets fängslan
Min uselhet känt,
Ja, all min sorg, min jämmer och ängslan,
Till godo mig hänt;
Härlighets makt ! så gör mig dock värdig,
Åskåda ditt ljus,
Fria min själ och gör henne färdig
Från jordenes grus.
Ack ! huru flyr förblindelsens dimma
Då för ditt ljus, ditt eviga sken,
När jag får se din kärlek uppglimma,
Härlig och stor, Gudomlig och ren:
När jag får se, din gärning och styrsel
Har nåd till sin grund,
Som vårt förnuft ej ser i sin yrsel
I frestelsens stund;
När jag får, glad, de andarna finna
I renhet och frid,
Som du har hjälpt att segra och vinna,
Och krönt deras strid.
I denna enslighet, har jag min boning valt,
I detta tysta lugn, jag världsens storm betraktar
All höghet prakt och lust, som lyckan bjuder falt,
Jag som en flyktig rök, en väder bubbla aktar,
Här skall jag lära mig att draga tidens ok
I tålamod och hopp, tills frihets stunden nalkas,
Tills döden löser av mitt svåra ängslans dok
Och all min sorge-eld i säker vilo svalkas.
Imellertid jag här min forna lust beser,
Det ljuva Paradis, som lik en ros förbleknat,
Och trogna tårar till dens dyra minne ger,
Vars kärlek, vett och dygd jag i min själ upptecknat.
Här skall jag repa upp min Herdes ljuva namn,
Här skola klippor på min sorge toner svara,
Här skall jag göra mig bekanter om den hamn,
Där rena själar få i evig kärlek vara.
- Floës saknad
- Sorge-Rop över Eleantes bortgång
- Den sörjande Turtur-Duvan
- Andromache i vers efter noter
- Avsked från världen, vid en häftig sjukdom
- Ett pressat Hjärtas Klagan
- Tankar om Lovskrifter över de Döde, Skrevne till Herr K*** Jämte Åminnelse av IRENE
- Sorge-Kväde
- Sorge-Kväde
- Mitt Öde
- Klagan
- Över Criton