Andromache i vers efter noter

Recitativ.

Mitt hopp är allt : min lust är slagen kull :
Min glädje är i tårar dränkter :
   I sorgens böljor är jag sänkter ;
Min ögnalust, mitt andra jag,
Har åtlytt dödsens lag,
   Och jag måst livet åga,
I saknad av mitt sinnes liv,
Min tankars hamn, mitt tidsfördriv :
   Mitt liv är mig en plåga.
Ack ! kärlek, huru söt du är !
   Hur gärna jag din lag åtlydde,
   När ingen storm min sällhet brydde :
Jag såg den, jag höllt kär :
   Mitt hjärta låg i hans,
Och njöt den ljuvsta ro :
   Det tillbad, och blev själv tillbedit ;
Men ack ! mitt hjärtas ljuva bo
   Är kallt, och från all känsla ledigt :
Det glömmer allt, uti den dystra grav,
Och mina suckar vet det intet av.
   Du ömma kärleks bröst,
Som så förstod, att ädelt älska !
   Kom ! dela mig nu någon tröst ;
   Men ack ! min klagan fåfäng är :
Du kommer ej igen ur dödsens rike :
Och fåfängt önskar jag, din like
   Att finna uppå jorden här.
      Mitt sinne, glöm
Ett nöje, som har gått sin kos,
Och bleknat hastigt, som en ros,
      Liksom en dröm :
Sänk nu din forna lust i glömskans djupa ström.

Aria.

Min sorg förkväver mig, jag dignar bort av smärta,
Och hjärtat brista vill :
Tryck, sorgepilar, trycken häftigt till,
Och skilj mig från mitt hjärta.

Recitativ.

Jag leva skall ; men utan nöje :
   Förlora allt ; men äga livet kvar :
Förgäta glädje, lust och löje ;
   Men minnas pilen, som mitt hjärta skar,
      När Hektor dödde.
Det bittra såret aldrig helnar,
Förrn blodet i mitt hjärta stelnar :
      Den stunden födde
   Ett sorge-ämne, som blir alltid nytt ;
   Fast tiden många skiften bytt ;
Ty kärleks minnet kan ej glömma
Min Hektor, och hans kärlek ömma.
   Den rena trohet krönte oss :
   Vi tände våra kärleks bloss,
Av dygdens ljusa fackla ;
Ty kunde ej vår kärlek vackla.
   Hur skulle jag nu glömma bort hans namn ;
   Fast han är sliten ur min ömma famn ?
Nej ! ädel kärleks låga
   Upptändes ej av minsta väderpust ;
Men, när han yttrar sin förmåga,
   Så brinner han i nöd och lust :
      Han kan ej väckas
Av lösa stoft, som tiden följa,
Och såleds, utav glömskans bölja,
      Fast mindre släckas ;
   Ty skall vår kärlek evig bli :
   Fast man i sorg skall honom målad si ;
      Dock skall han ädla sinnen täckas.

Aria.

   Sorgen skall min kärlek nära :
         Jag skall bära,
      I min själ, min Hektors bild ;
Till trots mot tid och död, skall jag hans minne vörda,
Och döden kan mitt liv, men ej min kärlek, mörda.
      Min kropp, men ej min själ,
      Är från min Hektor skild.

Sorgekväden (Hedvig Charlotta Nordenflycht)
← Den sörjande Turtur-Duvan	Avsked från världen, vid en häftig sjukdom →