I älgtiden

Han kommer var natt till en havrevret;
från torpet man sett var han betar,
den väldige best, som med svett och förtret
jag fåfängt om dagen letar.

Nu sover all nejden i fullmånens flor,
men brinnande vakar min lystnad.
Vid diket, där frodiga pilhäcken gror,
jag väntar i vindlös tystnad.

Då träder han ut från sitt höstliga slott
mellan granar och blodröda aspar.
Han skrider högtidligt och lugnt som en drott,
och kronan i grenarna raspar.

Så fredligt i måndimmans vaggande ström
han vankar bland kornrika snesar,
fantastisk, bisarr som en syn i en dröm,
som en vålnad av fornskogens resar.

Och här, på sitt odal, för mer än ett djur
han syns mig, ja mer än min like:
en stoltare son av drottning Natur,
en förstfödd i vildmarkens rike.

Det kommer till korta, mitt jägareblod.
Jag kan ej min vekhet betvinga,
jag nänns icke sända mitt dödande lod
i denna månljusa bringa.

Ett sådant pris får ej vinnas med svek.
Jag smyger mig bort genom riset.
I morgon börja vi åter vår lek,
du höge, på gamla viset.

Då spela vi rent. Du har präktiga ben,
och ärligt försprång du vunnit;
om jag hinner dig då över stock och sten,
har nog månskenhumöret försvunnit.

Och bringar jag då mot din fasta bog
till vila det darrande kornet,
skall skottet få sjunga kring myr och skog,
och med fröjd skall jag stöta i hornet.

Och stolt vill jag räkna var pannans tagg
som du burit i prakt utan lyte
samt föra hem över tuvornas dagg
i kvällen mitt förstliga byte.