Jorum

(Av Hans Holbein den yngste från Rättvik)

Döden går från by till by
med sin murkna giga.
Gammal karl men kvick och kry,
smala ben och viga!
Kastar som en pojk mot sky
frodigaste piga.

Står han vid en stugas knut,
fjällrar lätt på strängen,

sköna jungfrun träder ut,
liksom förr till drängen.
Hej, galoppen går i kut
över sommarängen.

Mor i huset, mjäll i skinn,
rund och slät om kinden,
tar från barmen, vit och stinn,
diaren i linden.
Stadigt dansar paret in
genom gallergrinden.

Mormor väcks av ovant spel,
rätar trögt på benen.
Gamla valsen tung och stel
tråds på kyrkgårdsrenen;
matt och yr hon stiger fel,
ramlar under stenen.

Aldrig var en man så galn
efter fläng och leka!
Nummerkarln och generaln,
blomstrande och bleka --
alla bjuder han på baln,
ingen brukar neka.

Har han i ett fattighus
skumpat om med hjonen,
står han strax i prakt och ljus
uppe hos baronen;
sirlig dans med bock och krus
enligt fina tonen.

Halta Lena, ful och svår,
saffransgrann i nacken,
äntligen en polska får,
fast hon släpar klacken.
Dunkom, hasom lunken går
uppför kyrkobacken.

Jorum på det kala fjäll
och i gröna hagen,
Jorum i den sena kväll,
Jorum mitt på dagen!
Hör den murkna gigans gnäll
under yra dragen!

Bröder ifrån land och stad
samt med mö och fruga!
Görom väntan ljuv och glad
i vår lekarstuga,
till dess en och en i rad
vi stå upp och buga.