Mitt Öde

Skrivit, den 5 april, 1757.

Uti min första ungdoms vår,
När hjärtats eld i låga brinner,
Ett föremål min Kärlek ﬁnner,
Där all sin kraft han yttra får ;
En Maka, fager, öm och kär,
Vars hela Väsend’ kärlek är,
Till nöjets högsta höjd mig leder.
Jag smakar kärleks ljuvsta lott
Och liksom jag den äga fått,
Slår döden all min sällhet neder.

Uti en stadgad tid av år,
När eftertankan mognad vinner,
Ett föremål min Vänskap ﬁnner,
Där all sin kraft hon yttra får.
En Vän, förnuftig, vis och god,
Vars klara ljus och fasta mod,
Till vishets sanna mål mig leder.
Jag smakar vänskaps ljuva lott
Och liksom jag den äga fått,
Slår döden all min sällhet neder.

Månn det bör namn av lycka få,
Att dessa skatter jag fått åga,
Dem ömma hjärtan efterfråga,
Men sällan detta målet nå ?
Nej, lycklig den, som icke vet,
Vad nöje, vad lycksalighet,
Ett ömt, och älskat hjärta känner.
Han saknar ej det ljuva val,
Han undgår ock det bittra kval,
Att mista och begråta vänner.

Sorgekväden (Hedvig Charlotta Nordenflycht)
← Sorge-Kväde (02)	Klagan →