Afskedet

Det dagas re'n, och Frithiof kommer icke!
I går likväl var redan tinget utlyst
på Beles hög: den platsen valdes rätt,
hans dotters öde skulle der bestämmas.
Hur många böner har det kostat mig,
hur många tårar, räknade af Freja,
att smälta hatets is kring Frithiofs hjerta
och locka löftet från den stoltes mun,
att åter bjuda handen till försoning!
Ack! mannen är dock hård, och för sin ära
(så kallar han sin stolthet) räknar han
ej just så noga, om han skulle krossa
ett troget hjerta mera eller mindre.
Den arma qvinnan, sluten till hans bröst,
är som en mossväxt, blommande på klippan
med bleka färger: blott med möda håller
den obemärkta sig vid hällen fast,
och hennes näring äro nattens tårar.

I går alltså blef då mitt öde afgjordt,
och aftonsolen har gått ner deröfver.
Men Frithiof kommer ej! De bleka stjernor,
en efter annan, slockna och försvinna,
och med hvar enda utaf dem, som släcks,
går en förhoppning i mitt bröst till grafven.
Dock, hvarför också hoppas? Valhalls gudar
ej älska mig, jag har förtörnat dem.
Den höge Balder, i hvars skygd jag vistas,
är förolämpad, ty en mensklig kärlek
är icke helig nog för gudars blickar;
och jordens glädje får ej våga sig
inunder hvalfven, der de allvarsamma,
de höga makter ha sin boning fäst -
och likafullt, hvad är mitt fel, hvi vredgas
den fromme guden öfver jungfruns kärlek?
Är han ej ren som Urdas blanka våg,
ej oskuldsfull som Gefions morgondrömmar?
Den höga solen vänder icke bort
från tvenne älskande sitt rena öga;
och dagens enka, stjernenatten, hör
midt i sin sorg med glädje deras eder.
Hvad som är lofligt under himlens hvalf,
hur blef det brottsligt under tempelhvalfvet?
Jag älskar Frithiof. Ack, så långt tillbaka,
som jag kan minnas, har jag älskat honom;
den känslan är ett årsbarn med mig sjelf;
jag vet ej, när hon börjat, kan ej ens
den tanken fatta, att hon varit borta.
Som frukten sätter sig omkring sin kärna
och växer ut och rundar omkring henne
i sommarsolens sken sitt klot af guld:
så har jag äfven vuxit ut och mognat
omkring den kärnan, och mitt väsen är
det yttre skalet endast af min kärlek.
Förlåt mig, Balder! Med ett troget hjerta
jag trädde i din sal, och med ett troget
vill jag gå derifrån: jag tar det med mig
utöfver Bifrosts bro och ställer mig
med all min kärlek fram för Valhalls gudar.
Der skall han stå, en Asason som de,
och spegla sig i sköldarna och flyga
med lösta dufvovingar genom blå,
oändlig rymd uti Allfaders sköte,
hvarfrån han kommit. - Hvarför rynkar du
i morgongryningen din ljusa panna?
I mina ådror flyter, som i dina,
den gamle Odens blod. Hvad vill du, frände?
Min kärlek kan jag icke offra dig,
vill det ej ens; han är din himmel värdig.
Men väl jag offra kan min lefnads lycka,
kan kasta bort den, som en drottning kastar
sin mantel från sig och är likafullt
den samma som hon var. - Det är beslutadt!
Det höga Valhall skall ej blygas för
sin fränka: jag vill gå emot mitt öde,
som hjelten går mot sitt. - Der kommer Frithiof.
Hur vild, hur blek! Det är förbi, förbi!
Min vreda norna kommer jämte honom.
Var stark min själ! - Välkommen, sent omsider!
Vårt öde är bestämdt, det står att läsa
uppå din panna.

Frithiof

Stå der icke äfven
blodröda runor, talande om skymf
och hån och landsflykt?

Ingeborg

Frithiof, sansa dig,
berätta hvad som händt! det värsta anar
jag länge se'n, jag är beredd på allt.

Frithiof

Jag kom till tinget uppå ättehögen,
och kring dess gröna sidor, sköld vid sköld
och svärd i handen, stodo Nordens män,
den ena ringen innanför den andra,
upp emot toppen; men på domarstenen,
mörk som ett åskmoln, satt din broder Helge,
den bleke blodman med de skumma blickar;
och jämte honom, ett fullvuxet barn,
satt Halfdan, tanklöst lekande med svärdet.
Då steg jag fram och talte: "Kriget står
och slår på härsköld invid landets gränser;
ditt rike, konung Helge, är i fara:
gif mig din syster och jag lånar dig
min arm i striden, den kan bli dig nyttig.
Låt grollet vara glömdt emellan oss'
ej gerna när jag det mot Ingborgs broder.
Var billig, konung, rädda på en gång
din gyllne krona och din systers hjerta!
Här är min hand. Vid Asa-Thor, det är
den sista gång hon bjuds dig till försoning." -
Då blef ett gny på tinget. Tusen svärd
sitt bifall hamrade på tusen sköldar,
och vapenklangen flög mot skyn, som glad
drack fria männers bifall till det rätta.

"Gif honom Ingeborg, den smärta liljan,
den skönaste, som växt i våra dalar;
han är den bästa klingan i vårt land,
gif honom Ingeborg!" - Min fosterfader,
den gamle Hilding, med sitt silfverskägg,
steg fram och höll ett tal af vishet fullt,
med korta kärnspråk, klingande som svärdshugg;
och Halfdan sjelf ifrån sitt kungasäte
sig reste, bedjande med ord och blickar.
Det var förgäfves; hvarje bön var spild,
liksom ett solsken slösadt bort på klippan,
det lockar ingen växt från hennes hjerta;
och konung Helges anlet blef sig likt,
ett bleklagdt nej på mensklighetens böner
"Åt bondesonen (sade han föraktligt)
jag kunnat Ingborg ge, men tempelskändarn
syns mig ej passa för Valhalladottern.
Har du ej, Frithiof, brutit Balders fred,
har du ej sett min syster i hans tempel,
när dagen gömde sig för edert möte?
Ja eller nej!" Då skallade ett rop
ur mannaringen "Säg blott nej, säg nej!
Vi tro dig på ditt ord, vi fria för dig,
du Thorstens son, så god som kungasonen;
säg nej, säg nej, och Ingeborg är din!" -
"Min lefnads lycka hänger på ett ord
(sad' jag), men frukta ej för det, kung Helge!
Jag vill ej ljuga mig till Valhalls glädje,
och ej till jordens. Jag har sett din syster,
har talt med henne uti templets natt,
men Balders fred har jag ej derför brutit." -
Jag fick ej tala mer. Ett sorl af fasa
flög tinget genom: de, som stodo närmast,
sig drogo undan, liksom för en pestsjuk;
och när jag såg mig om, den dumma vantron
förlamat hvarje tunga, kalkat hvit
hvar kind, nyss blossande af glad förhoppning.
Då segrade kung Helge. Med en röst
så hemsk, så dyster som den döda valans
i Vegtamsqvida, när hon sjöng för Oden
om Asars ofärd och om Helas seger,
så hemskt han talte "Landsflykt eller död
jag kunde sätta, efter fädrens lagar,
uppå ditt brott; men jag vill vara mild,
som Balder är, hvars helgedom du skymfat.
I vesterhafvet ligger det en krans
af öar, dem jarl Angantyr beherskar.
Så länge Bele lefde, jarlen gaf
hvart år sin skatt; se'n har den uteblifvit.
Drag öfver böljan hän och indrif skatten!
det är den bot, jag fordrar för din djerfhet.
Det sägs, tillade han med nedrigt hån,
att Angantyr är hårdhändt, att han rufvar
som draken Fafner på sitt guld, men hvem
står mot vår nye Sigurd Fafnersbane?
En mera manlig bragd försöke du
än dåra jungfrur uti Balders hage!
Till nästa sommar vänta vi dig här
med all din ära, framför allt med skatten.
Om icke, Frithiof, är du hvar mans niding
Så var hans dom, och härmed löstes tinget.

Ingeborg

Och ditt beslut?

Frithiof

ar jag väl mer ett val?
Är ej min ära bunden vid hans fordran?
Den skall jag lösa, om ock Angantyr
förgömt sitt lumpna guld i Nastrands floder.
I dag ännu far jag.

Ingeborg

Och lemnar mig?

Frithiof

Nej, icke lemnar dig, du följer med.

Ingeborg

Omöjligt!

Frithiof

ör mig, hör mig, förr'n du svarar!
Din vise broder Helge tycks ha glömt,
att Angantyr var vän utaf min fader,
liksom af Bele; kanske gifver han
med godo hvad jag fordrar; men om icke,
en väldig öfvertalare, en skarp,
har jag, han hänger vid min venstra sida.
Det kära guldet skickar jag till Helge,
och dermed löser jag oss bägge från
den krönte hycklarns offerknif för alltid.
Men sjelfve, sköna Ingborg, hissa vi
Ellidas segel öfver okänd våg;
hon gungar oss till någon vänlig strand,
som skänker fristad åt en biltog kärlek.
Hvad är mig Norden, hvad är mig ett folk,
som bleknar för ett ord af sina diar
och vill med fräcka händer gripa i
mitt hjertas helgedom, mitt väsens blomkalk?
Vid Freja, det skall icke lyckas dem.
En usel träl är bunden vid den torfva,
der han blef född, men jag vill vara fri,
så fri som bergens vind En hand full stoft
utaf min faders hög och en af Beles
få ännu rum om skeppsbord; det är allt
hvad vi behöfva utaf fosterjorden.
Du älskade, det fins en annan sol
än den, som bleknar öfver dessa snöberg;
det fins en himmel, skönare än här,
och milda stjernor med gudomlig glans
se ner derfrån i varma sommarnätter,
i lagerlundar på ett troget par.
Min fader, Thorsten Vikingsson, for vida
omkring i härnad och förtalde ofta,
vid brasans sken i långa vinterqvällar,
om Greklands haf och öarna deri,
de gröna lundar i den blanka böljan.
Ett mäktigt slägte bodde fordom der
och höga gudar uti marmortempel.
Nu stå de öfvergifna, gräset frodas
å öde stigar, och en blomma växer
ur runorna, som tala forntids vishet;
och smärta pelarstammar grönska der,
omlindade af Söderns rika rankor.
Men rundt omkring bär jorden af sig sjelf
en osådd skörd, hvad menniskan behöfver,
och gyllne äpplen glöda mellan löfven,
och röda drufvor hänga på hvar gren
och svälla yppiga som dina läppar.
Der, Ingeborg, der bygga vi i vågen
ett litet Norden, skönare än här;
och med vår trogna kärlek fylla vi
de lätta tempelhvalfven, fägna än
med mensklig lycka de förgätna gudar.
När seglarn då med slappa dukar gungar
(ty stormen trifs ej der) förbi vår ö
i aftonrodna'ns sken och blickar glad
från rosenfärgad bölja upp mot stranden, -
då skall han skåda uppå templets tröskel
den nya Freja (Afrodite, tror jag,
hon nämns i deras språk) och undra på
de gula lockar, flygande i vinden,
och ögon ljusare än Söderns himmel.
Och efter hand kring henne växer opp
ett litet tempelslägte utaf alfer
med kinder, der du tror att Södern satt
i Nordens drifvor alla sina rosor. -
Ack, Ingeborg, hur skön, hur nära står
all jordisk lycka för två trogna hjertan!
Blott de ha mod att gripa henne fatt,
hon följer villigt med och bygger dem
ett Vingolf redan här inunder molnen.
Kom, skynda! hvarje ord, som talas än,
tar bort ett ögonblick ifrån vår sällhet.
Allt är beredt, Ellida spänner redan
de mörka örnevingarna till flygt,
och friska vindar visa vägen från,
för evigt från den vantrofylda stranden.
Hvi dröjer du?

Ingeborg

Jag kan ej följa dig.

Frithiof

Ej följa mig?

Ingeborg

Ack, Frithiof, du är lycklig!
Du följer ingen, du går sjelf förut,
som stammen på ditt drakskepp, men vid rodret
din egen vilja står och styr din fart
med stadig hand utöfver vreda vågor.
Hur annorlunda är det ej med mig!
Mitt öde hvilar uti andras händer,
de släppa ej sitt rof, fastän det blöder;
och offra sig och klaga och förtyna
i långsam sorg, är kungadotterns frihet.

Frithiof

Är du ej fri, så snart du vill? - I högen
din fader sitter.

Ingeborg

elge är min fader,
är mig i faders ställe; af hans bifall
beror min hand, och Beles dotter stjäl
sin lycka ej, hur nära ock den ligger.
Hvad vore qvinnan, om hon slet sig lös
ifrån de band, hvarmed Allfader fäst
invid den starke hennes svaga väsen?
Den bleka vattenliljan liknar hon:
med vågen stiger hon, med vågen faller,
och seglarns köl går öfver henne fram
och märker icke, att han skär dess stängel.
Det är nu hennes öde; men likväl,
så länge roten hänger fast i sanden,
har växten än sitt värde, lånar färgen
af bleka syskonstjernor ofvanfrån,
en stjerna sjelf uppå de blåa djupen.
Men rycker hon sig lös, då drifver hon,
ett vissnadt blad, omkring den öde böljan.
Förliden natt - den natten var förfärlig,
jag väntade dig ständigt, och du kom ej,
och nattens barn, de allvarsamma tankar,
med svarta lockar, gingo jämt förbi
mitt vakna öga, brinnande och tårlöst,
och Balder sjelf, blodlöse guden, såg
med blickar fulla utaf hot uppå mig -
förliden natt har jag betänkt mitt öde,
och mitt beslut är fattadt: jag blir qvar,
ett lydigt offer vid min broders altar.
Dock var det väl, att jag ej hört dig då
med dina öar, diktade i molnen,
der aftonrodna'n ligger ständigt kring
en enslig blomsterverld af frid och kärlek.
Hvem vet, hur svag man är? Min barndoms drömmar,
de länge tystade, stå upp igen
och hviska i mitt öra med en röst
så välbekant, som vore det en systers,
så öm, som vore det en älskares.
Jag hör er icke, nej, jag hör er icke,
I lockande, I fordom kära stämmor!
Hvad skulle jag, ett Nordens barn, i Södern!
Jag är för blek for rosorna deri,
för färglöst är mitt sinne för dess glöd,
det skulle brännas af den heta solen,
och längtansfullt mitt öga skulle se
mot Nordens stjerna, hvilken står alltjämt,
en himmelsk skildtvakt, öfver fädrens grafvar.
Min ädle Frithiof skall ej flykta från
det kära land, han föddes att försvara;
skall icke kasta bort sitt rykte för
en sak så ringa som en flickas kärlek.
Ett lif, der solen spinner, år från år,
den ena dagen alltid lik den andra,
ett skönt, men evigt enahanda är
för qvinnan endast, men för mannens själ,
och helst för din, blef lifvets stiltje tröttsam.
Du trifves bäst, när stormen tumlar kring
på skummig gångare utöfver djupen
och på din planka, uppå lif och död,
du kämpa får med faran om din ära.
Den sköna öknen, som du målar, blefve
en graf för bragder, icke födda än,
och med din sköld förrostades jämväl
ditt fria sinne. Så skall det ej vara!
Ej jag skall stjäla bort min Frithiofs namn
ur skaldens sånger, icke jag skall släcka
min hjeltes ära i dess morgonrodnad.
Var vis, min Frithiof, låt oss vika för
de höga nornor, låt oss rädda ur
vart ödes skeppsbrott dock ännu vår ära!
Vår lefnads lycka kan ej räddas mer.
Vi måste skiljas.

Frithiof

varför måste vi?
För det en sömnlös natt förstämt ditt sinne?

Ingeborg

För det mitt värde räddas bör och ditt.

Frithiof

På mannens kärlek hvilar qvinnans värde.

Ingeborg

Ej länge älskar han den han ej aktar.

Frithiof

Med lösa nycker vins hans aktning ej.

Ingeborg

En ädel nyck är känslan af det rätta.

Frithiof

Vår kärlek stridde ej mot den i går.

Ingeborg

I dag ej heller, men vår flykt dess mera.

Frithiof

Nödvändigheten bjuder henne, kom!

Ingeborg

Hvad som är rätt och ädelt, är nödvändigt.

Frithiof

Högt rider solen, tiden går förbi.

Ingeborg

Ve mig, han är förbi, förbi för alltid!

Frithiof

Besinna dig, är det ditt sista ord?

Ingeborg

Jag har besinnat allt, det är mitt sista.

Frithiof

Välan, farväl, farväl, kung Helges syster!

Ingeborg

O Frithiof, Frithiof, skola så vi skiljas?
Har du ej någon vänlig blick att ge
åt barndomsvännen, ingen hand att räcka
åt den olyckliga, du älskat förr?
Tror du, jag står på rosor här och visar
min lefnads lycka leende ifrån mig
och sliter utan smärta ur mitt bröst
ett hopp, som växt tillhopa med mitt väsen?
Var icke du mitt hjertas morgondröm?
Hvar glädje, som jag kände, hette Frithiof,
och allt hvad lifvet stort och ädelt har
tog dina anletsdrag inför mitt öga.
Fördunkla ej den bilden för mig, möt
med hårdhet ej den svaga, när hon offrar
hvad henne kärast var på jordens rund,
hvad henne kärast blir i Valhalls salar!
Det offret, Frithiof, är nog tungt ändå;
ett ord till tröst det kunde väl förtjena.
Jag vet, du älskar mig, har vetat det,
allt se'n mitt väsen började att dagas,
och säkert följer dig din Ingborgs minne
i många år ännu, hvart helst du far.
Men vapenklangen döfvar sorgen dock,
hon blåser bort uppå de vilda vågor
och törs ej sätta sig på kämpens bänk
vid dryckeshornet firande sin seger.
Blott då och då, när uti nattens frid
du mönstrar än en gång förflutna dagar,
då skymtar fram bland dem en bleknad bild:
du känner honom väl, han helsar dig
från kära trakter, det är bilden af
den bleka jungfrun uti Balders hage.
Du må ej visa honom bort, fastän
han blickar sorgligt, du må hviska honom
ett vänligt ord i örat: nattens vindar
på trogna vingar föra det till mig,
en tröst likväl, jag har ej någon annan! -
För mig är intet, som förströr min saknad;
i allt, som omger mig, har hon en målsman.
De höga tempelhvalfven tala blott
om dig, och gudens bild, som skulle hota,
tar dina anletsdrag, när månen skiner.
Ser jag åt sjön, der sam din köl och skar
i skum sin väg till längterskan på stranden.
Ser jag åt lunden, der står mången stam
med Ingborgs runor ritade i barken.
Nu växer barken ut, mitt namn förgås,
och det betyder döden, säger sagan.
Jag frågar dagen, hvar han såg dig sist,
jag frågar natten, men de tiga still,
och hafvet sjelf, som bär dig, svarar på
min fråga endast med en suck mot stranden.
Med aftonrodna'n skall jag skicka dig
en helsning, när hon släcks i dina vågor,
och himlens långskepp, molnen, skola ta
om bord en klagan från den öfvergifna.
Så skall jag sitta i min jungfrubur,
en svartklädd enka efter lifvets glädje,
och sömma brutna liljor uti duken,
tills en gång våren väft sin duk och sömmar
den full med bättre liljor på min graf.
Men tar jag harpan för att sjunga ut
oändlig smärta uti djupa toner,
då brister jag i gråt som nu - -

Frithiof

Du segrar, Beles dotter, gråt ej mera!
Förlåt min vrede! det var blott min sorg,
som för ett ögonblick tog vredens drägt;
den drägten kan hon icke bära länge.
Du är min goda norna, Ingeborg:
hvad ädelt är, lär bäst ett ädelt sinne.
Nödvändighetens vishet kan ej ha
en bättre förespråkerska än dig,
du sköna vala med de rosenläppar!
Ja, jag vill vika för nödvändigheten,
vill skiljas från dig, men ej från mitt hopp;
jag tar det med mig öfver vestervågor,
jag tar det med mig intill grafvens port.
Med nästa vardag är jag här igen;
kung Helge, hoppas jag, skall se mig åter.
Då har jag löst mitt löfte, fylt hans fordran,
försont jämväl det brott, man diktat på mig;
och då begär jag, nej, jag fordrar dig
på öppet ting emellan blanka vapen,
ej utaf Helge, men af Nordens folk;
det är din giftoman, du kungadotter!
Jag har ett ord att säga den, som vägrar.
Farväl till dess, var trogen, glöm mig ej,
och tag, till minne af var barndomskärlek,
min armring här, ett skönt Vaulunderverk,
med himlens under ritade i guldet:
det bästa undret är ett troget hjerta.
Hur skönt han passar till din hvita arm,
en lysmask lindad kring en liljestängel!
Farväl, min brud, min älskade, farväl,
om några måna'r är det annorlunda!

(Går.)

Ingeborg

Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull!
Han sätter spetsen af sitt goda svärd
på nornans bröst och säger: Du skall vika!
Du arme Frithiof, nornan viker ej,
hon går sin gång och ler åt Angurvadel.
Hur litet känner du min mörke broder!
Ditt öppna hjeltesinne fattar ej
det dystra djupet utaf hans och hatet,
som glöder i hans afundsjuka barm.
Sin systers hand ger han dig aldrig; förr
han ger sin krona, ger sitt lif till spillo
och offrar mig åt gamle Oden, eller
åt gamle Ring, som nu han kämpar mot. -
Hvart helst jag ser, fins intet hopp för mig:
dock är jag glad, det lefver i ditt hjerta.
Jag vill behålla för mig sjelf min smärta,
men alla goda gudar följe dig!
Här på din armring dock sig räkna låter
hvar särskild månad af en långsam sorg;
två, fyra, sex - då kan du vara åter,
men finner icke mer din Ingeborg.

• Frithiof och Ingeborg
• Kung Bele och Thorsten Vikingsson
• Frithiof tager arf efter sin fader
• Frithiofs frieri
• Kung Ring
• Frithiof spelar schack
• Frithiofs lycka
• Afskedet
• Ingeborgs klagan
• Frithiof på hafvet
• Frithiof hos Angantyr
• Frithiofs återkomst
• Balders bål
• Frithiof går i landsflykt
• Vikingabalk
• Frithiof och Björn
• Frithiof kommer till kung Ring
• Isfarten
• Frithiofs frestelse
• Kung Rings död
• Rings drapa
• Konungavalet
• Frithiof på sin faders hög
• Försoningen

Förklaring af några i Frithiofs Saga förekommande namn och uttryck