Frithiofs frestelse

Våren kommer: fogeln qvittrar, skogen löfvas, solen ler,
och de lösta floder dansa sjungande mot hafvet ner.
Glödande som Frejas kinder tittar rosen ur sin knopp,
och i menskans hjerta vakna lefnadslust och mod och hopp.

Då vill gamle kungen jaga, drottningen skall med på jagt,
och det hela hof församlas, vimlande i brokig prakt.
Bågar klinga, koger skramla, hingstar skrapa mark med hof,
och med kappor öfver ögat skrika falkarna på rof.

Se, der kommer jagtens drottning! Arme Frithiof, se ej dit!
Som en stjerna på en vårsky sitter hon på gångarn hvit,
hälften Freja, hälften Rota, skönare än bägge två,
och från lätta purpurhatten vaja högt de fjädrar blå.

Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gull!
Akta dig, det lif är smidigt, akta dig, den barm är full!
Blicka ej på ros och lilja, skiftande på hennes kind,
hör ej på den kära stämman, susande som vårens vind!

Nu är jägarskaran färdig. Hejsan, öfver berg och dal!
Hornet smattrar, falken stiger lodrätt emot Odens sal.
Skogens åbor fly med ångest, söka sina kulors hem,
men med spjutet sträckt framför sig är valkyrian efter dem.

Gamle kungen kan ej följa jagten som hon flyger fram,
ensam vid hans sida rider Frithiof, tyst och allvarsam.
Mörka, vemodsfulla tankar växa i hans qvalda bröst,
och hvart helst han än sig vänder, hör han deras klagoröst.

"O! hvi öfvergaf jag hafvet, för min egen fara blind!
Sorgen trifs ej rätt på vågen, blåser bort med himlens vind.
Grubblar viking, kommer faran, bjuder honom opp till dans,
och de mörka tankar vika, bländade af vapnens glans.

Men här är det annorlunda: outsäglig längtan slår
sina vingar kring min panna, som en drömmande jag går,
kan ej glömma Balders hage, kan ej glömma eden än,
som hon svor, - hon bröt den icke, grymma gudar bröto den.

Ty de hata menskors ätter, skåda deras fröjd med harm,
och min rosenknopp de togo, satte den i vinterns barm.
Hvad skall vintern väl med rosen? Han förstår ej hennes pris,
men hans kalla ande kläder knopp och blad och stjelk med is."

Så han klagade. Då kommo de uti en enslig dal,
dyster, hopträngd mellan bergen, öfverskyggd af björk och al.
Der steg kungen af och sade: "Se, hur skön, hur sval den lund!
jag är trött, kom, låt oss hvila! jag vill slumra här en stund." -

"Icke må du sofva, konung, kall är marken här och hård,
tung blir sömnen, upp! jag för dig snart tillbaka till din gård." -
"Sömnen, som de andra gudar, kommer när vi minst det tro",
sade gubben, "unnar gästen ej sin värd en timmas ro?"

Då tog Frithiof af sin mantel, bredde den på marken hän,
och den gamle kungen lade tryggt sitt hufvud på hans knän,
somnade så lugnt som hjelten somnar efter stridens larm
på sin sköld, så lugnt som barnet somnar på sin moders arm.

Som han slumrar, hör! då sjunger kolsvart fogel ifrån qvist:
"Skynda, Frithiof, dräp den gamle, sluta på en gång er tvist!
Tag hans drottning! dig tillhör hon, dig har hon som brudgum kysst,
intet menskligt öga ser dig, och den djupa graf är tyst." -

Frithiof lyssnar; hör! då sjunger snöhvit fogel ifrån qvist:
"Ser dig intet menskligt öga, Odens öga ser dig visst.
Niding, vill du mörda sömnen? vill du värnlös gubbe slå?
Hvad du vinner, hjelterykte vinner du dock ej derpå." -

Så de bägge foglar sjöngo; men sitt slagsvärd Frithiof tog,
slängde det med fasa från sig fjärran i den mörka skog.
Kolsvart fogel flyr till Nastrand, men på lätta vingars par
som en harpoton den andra klingande mot solen far.

Strax är gamle kungen vaken. "Mycket var den sömn mig värd,
ljufligt sofver man i skuggan, skyddad af den tappres svärd.
Dock, hvar är ditt svärd, o främling? blixtens broder, hvar är han?
hvem har skilt er, I som aldrig skulle skiljas från hvarann?" -

"Lika mycket", Frithiof sade, "svärd jag finner nog i Nord;
skarp är svärdets tunga, konung, talar icke fridens ord.
Mörka andar bo i stålet, andar ifrån Nifelhem,
sömnen är ej säker för dem, silfverlockar reta dem." -

"Jag har icke sofvit, yngling, jag har blott dig pröfvat så,
obepröfvad man och klinga litar ej den kloke på.
Du är Frithiof, jag har känt dig, allt se'n i min sal du steg,
gamle Ring har vetat länge, hvad hans kloka gäst förteg.

Hvarför smög du till min boning, djupt förklädd och utan namn;
Hvarför, om ej för att stjäla bruden ur den gamles famn:
Äran, Frithiof, sätter sig ej namnlös uti gästfritt lag,
blank är hennes sköld som solen, öppna hennes anletsdrag.

Ryktet talte om en Frithiof, menniskors och gudars skräck,
sköldar klöf och tempel brände den förvågne lika käck.
Snart med härsköld, så jag trodde, kommer han emot ditt land,
och han kom, men höljd i lumpor, med en tiggarstaf i hand.

Hvarför slår du ner ditt öga? Jag var också ung en gång;
lifvet är en strid från början, ungdomen dess berserksgång.
Klämmas skall hon mellan sköldar, tills det vilda mod är tömdt;
jag har pröfvat och förlåtit, jag har ömkat och förglömt.

Ser du, jag är gammal vorden, stiger snart i högen in;
tag mitt rike då, o yngling! tag min drottning, hon är din.
Blif min son till dess och gästa i min kungssal som förut!
svärdlös kämpe skall mig skydda, och vår gamla tvist har slut."

"Icke", svarar Frithiof dyster, "kom jag som en tjuf till dig;
ville jag din drottning taga, säg, hvem skulle hindrat mig?
Men min brud jag ville skåda, en gång, ack! blott en gång än.
O jag dåre! halfsläckt låga tände jag på nytt igen.

I din sal jag dröjt för länge, gästar mer ej der, o kung!
Oförsonta gudars vrede hvilar på mitt hufvud tung.
Balder med de ljusa lockar, han som har hvar dödlig kär,
se, han hatar mig allena, ensamt jag förkastad är.

Ja, jag stack i brand hans tempel; Varg i veum heter jag;
när jag nämnes, skrika barnen, glädjen flyr ur gästfritt lag.
Fosterjorden har förkastat en förlorad son med harm,
fridlös är jag i min hembygd, fridlös i min egen barm.

Icke på den gröna jorden vill jag söka friden mer,
marken bränner under foten, trädet ingen skugga ger.
Ingeborg har jag förlorat, henne tog den gamle Ring:
solen i mitt lif är slocknad, bara mörker rundt omkring.

Derför hän till mina vågor! Eja, ut, min drake god!
bada åter becksvart bringa lustigt i den salta flod;
vifta vingarna i molnen, hväsande de vågor skär,
flyg så långt som stjernan leder, som besegrad bölja bär!

Låt mig höra stormens dunder, låt mig höra åskans röst!
När det dånar rundt omkring mig, då är lugn i Frithiofs bröst.
Sköldeklang och pilregn, gubbe! Midt i hafvet slaget står,
och jag stupar glad och renad till försonta gudar går."

Frithiofs frestelse

Navigeringsmeny

Sidåtgärder

Sidåtgärder

Personliga verktyg

Sök

Navigering

pröva lyckan

genre

dikt efter stickord

dikt efter sekel

författare efter sekel

författare

Dela ett dikt

ändringar

Verktyg

Frithiofs saga - Innehåll
← Isfarten	Kung Rings död →