Försoningen

Fulländadt nu var Balders tempel. Deromkring
stod ej som förr en skidgård, men af hamradt jern,
med gyllne knappar på hvar stång, ett värn var rest
kring Balders hage: som en stålklädd kämpehär
med hillebarder och med gyllne hjelmar, stod
det nu på vakt kring gudens nya helgedom.
Af idel jättestenar var dess rundel byggd,
med dristig konst hopfogade, ett jätteverk
för evigheten, templet i Upsala likt,
der Norden såg sitt Valhall i en jordisk bild.
Stolt stod det der på fjällets brant och speglade
sin höga panna uti hafvets blanka våg.
Men rundt omkring, en präktig blomstergördel lik,
gick Balders dal med alla sina lundars sus,
med alla sina foglars sång, ett fridens hem.
Hög var den kopparstöpta port, och innanför
två pelarrader uppå starka skulderblad
uppburo hvalfvets rundel, och han hang så skön
utöfver templet, som en kupig sköld af guld.
Längst fram stod gudens altar. Det var hugget af
en enda nordisk marmorklyft, och deromkring
ormslingan slog sin ringel, full med runeskrift,
djuptänkta ord ur Vala och ur Havamal.
Men uti muren ofvanföre var ett rum
med gyllne stjernor uppå mörkblå grund, och der
satt fromhetsgudens silfverbild, så blid, så mild,
som silfvermånen sitter uppå himlens blå. -
Så templet syntes. Parvis trädde nu derin
tolf tempeljungfrur, klädda uti silfverskir,
med rosor uppå kinderna och rosor i
det oskuldsfulla hjertat. Framför gudens bild
kring nyinvigda altaret de dansade,
som vårens vindar dansa öfver källans våg,
som skogens elfvor dansa i det höga gräs,
när morgondaggen ligger skimrande derpå.
Och under dansen sjöngo de en helig sång
om Balder, om den fromme, hur han älskad var
utaf hvart väsen, hur han föll för Höders pil,
och jord och haf och himmel greto. Sången var,
som om den icke komme från ett menskligt bröst,
men som en ton från Breidablick, från gudens sal,
som tanken på sin älskling hos en enslig mö,
när vakteln slår de djupa slag i nattens frid
och månen skiner öfver björkarna i Nord. -
Förtjust stod Frithiof, lutad vid sitt svärd, och såg
på dansen, och hans barndomsminnen trängde sig
förbi hans syn, ett lustigt folk, ett oskuldsfullt.
Med himmelsblåa ögon och med hufvuden
omflutna utaf lockigt guld, de vinkade
en vänlig helsning till sin forna ungdomsvän.
Och som en blodig skugga sjönk hans vikingslif,
med alla sina strider, sina äfventyr,
en blomsterkransad bautasten på deras graf.
Och allt som sången växte, höjde sig hans själ
från jordens låga dalar upp mot Valaskjalf;
och mensklig hämnd och menskligt hat smalt sakta hän,
som isens pansar smälter ifrån fjällets bröst,
när vårsol skiner; och ett haf af stilla frid,
af tyst hänryckning göt sig i hans hjeltebarm.
Det är, som kände han naturens hjerta slå
emot sitt hjerta, som han ville trycka rörd
Heimskringla i sin broderfamn och stifta frid
med hvarje skapadt väsen inför gudens syn. -
Då trädde in i templet Balders öfverprest,
ej ung och skön som guden, men en hög gestalt,
med himmelsk mildhet i de ädla anletsdrag,
och ned till bältestaden flöt hans silfverskägg.
En ovan vördnad intog Frithiofs stolta själ,
och örnevingarna på hjelmen sänktes djupt
inför den gamle; men han talte fridens ord:

"Välkommen hit, son Frithiof! Jag har väntat dig
Ty kraften svärmar gerna vidt kring jord och hat;
en berserk lik, som biter blek i sköldens rand,
men trött och sansad vänder hon dock hem till slut.
Den starke Thor drog mången gång till Jotunheim,
men trots hans gudabälte, trots stålhandskarna,
Utgårda-Loke sitter på sin tron ännu;
det onda viker icke, sjelf en kraft, för kraft.
En barnlek blott är fromhet, ej förent med kraft;
hon är som solens strålar uppå Ägirs barm,
en löslig bild med vågen stigen eller sänkt,
förutan tro och hållning, ty han har ej grund.
Men kraft förutan fromhet tär ock bort sig sjelf,
som svärdet tärs i högen: hon är lifvets rus,
men glömskans häger sväfvar öfver hornets brädd,
och när den druckne vaknar, blygs han för sitt dåd.
All styrka är från jorden, ifrån Ymers kropp;
de vilda vattnen äro ådrorna deri,
och hennes senor äro smidda utaf malm.
Dock blir hon tom och öde, blir hon ofruktbar,
tills solen, himlens fromhet, skiner deruppå.
Då grönskar gräs, då stickas blomstrens purpurduk,
och trädet lyfter kronan, knyter fruktens guld,
och djur och menskor näras vid sin moders barm.
Så är det ock med Askers barn. Två vigter har
Allfader lagt i vågskåln för allt menskligt lif,
motvägande hvarandra, när den våg står rätt;
och jordisk kraft och himmelsk fromhet heta de.
Stark är väl Thor, o yngling, när han spänner hårdt
sitt Megingjard utöfver bergfast höft och slår.
Vis är väl Oden, när i Urdas silfvervåg
han blickar ner och fogeln kommer flygande
till Asars far med tidningar från verldens rund.
Dock bleknade de bägge, deras kronors glans
halfslocknade, när Balder, när den fromme föll,
ty han var bandet uti Valhalls gudakrans.
Då gulnade på tidens träd dess kronas prakt,
och Nidhögg bet uppå dess rot, då lossades
den gamla nattens krafter, Midgårdsormen slog
mot skyn sin ettersvälda stjert, och Fenris röt
och Surturs eldsvärd ljungade från Muspelheim.
Hvart helst se'n dess ditt öga blickar, striden går
med härsköld genom skapelsen: i Valhall gal
gullkammig hane, blodröd hane gal till strids
på jorden och inunder jord. Förut var frid
ej blott i gudars salar, men på jorden ock;
frid var i menskors som i höge gudars barm.
Ty hvad som sker här nere, det har redan skett
i större mått der uppe: menskligheten är
en ringa bild af Valhall; det är himlens ljus,
som spegla sig i Sagas runbeskrifna sköld.
Hvart hjerta har sin Balder. Mins du än den tid,
då friden bodde i ditt bröst och lifvet var
så gladt, så himmelskt stilla, som sångfogelns dröm,
när sommarnattens vindar vagga hit och dit
hvar somnig blommas hufvud och hans gröna säng
Då lefde Balder ännu i din rena själ,
du Asason, du vandrande Valhallabild!
För barnet är ej guden död, och Hela ger
igen sitt rof, så ofta som en menska föds.
Men jämte Balder växer i hvar mensklig själ
hans blinde broder, nattens Höder; ty allt ondt
föds blindt, som björnens yngel föds, och natten är
dess mantel, men det goda kläder sig i ljus.
Beställsam träder Loke, frestarn, fram alltjämt
och styr den blindes mördarhand, och spjutet far
i Valhalls kärlek, i den unge Balders bröst.
Då vaknar hatet, våldet springer opp till rof,
och hungrig stryker svärdets ulf kring berg och dal,
och drakar simma vilda öfver blodig våg.
Ty som en kraftlös skugga sitter fromheten,
en död ibland de döda, hos den bleka Hel,
och i sin aska ligger Balders gudahus. -
Så är de höge Asars lif en förebild
till mensklighetens lägre: bägge äro blott
Allfaders stilla tankar, de förändras ej.
Hvad skett, hvad ske skall, det vet Valas djupa sång.
Den sång är tidens vaggsång, är dess drapa ock,
Heimskringlas häfder gå på samma ton som den,
och mannen hör sin egen saga deruti.
Förstån I ännu eller ej? spör Vala dig. -

Du vill försonas. Vet du hvad försoning är?
Se mig i ögat, yngling, och blif icke blek!
På jorden går försonarn kring och heter död.
All tid är från sin början grumlad evighet,
allt jordiskt lif är affall från Allfaders tron,
försonas är att vända renad dit igen.
De höge Asar föllo sjelfve; Ragnarök
är Asarnas försoningsdag, en blodig dag
på Vigrids hundramila slätt: der falla de,
ohämnade dock icke, ty det onda dör
för evigt, men det fallna goda reser sig
ur verldsbålslågan, luttradt till ett högre lif.
Väl faller stjernekransen blek och vissnad ner
från himlens tinning, väl försjunker jord i sjön;
men skönare hon återföds och lyfter glad
sitt blomsterkrönta hufvud utur vågorna,
och unga stjernor vandra med gudomlig glans
sin stilla gång utöfver den nyskapade.
Men på de gröna kullar styrer Balder då
nyfödda Asar och en renad menskoätt,
och runetaflorna af guld, som tappats bort
i tidens morgon, hittas uti gräset då
på Idavallen af försonta Valhalls barn. -
Så är det fallna godas död dess eldprof blott,
är dess försoning, födseln till ett bättre lif,
som återflyger skäradt dit, det kom ifrån,
och leker skuldlöst, som ett barn på faderns knä.
Ack! allt det bästa ligger på hinsidan om
grafhögen, Gimles gröna port, och lågt är allt,
besmittadt allt, som dväljes under stjernorna. -
Dock, äfven lifvet eger sin försoning re'n,
en ringare, den högres stilla förespel.
Hon är som skaldens löpning på sin harpa, när
med konsterfarna fingrar han slår sången an
och stämmer tonen, sakta pröfvande, till dess
att handen griper väldigt uti strängens guld,
och forntids stora minnen lockas ur sin graf,
och Valhalls glans omstrålar de förtjustas syn.
Ty jorden är dock himlens skugga, lifvet är
förgården dock till Balderstemplet ofvan skyn.
Till Asar blotar hopen, leder gångarn fram,
guldsadlad, purpurbetslad, för att offras dem.
Det är ett tecken, och dess mening djup, ty blod
är morgonrodna'n till en hvar försoningsdag.
Men tecknet är ej saken, det försonar ej,
hvad sjelf du brutit gäldar ingen ann för dig.
De döda sonas vid Allfaders gudabarm,
den lefvandes försoning är i eget bröst.
Ett offer vet jag, som är gudarna mer kärt
än rök af offerbollar, det är offret af
ditt eget hjertas vilda hat, din egen hämnd.
Kan du ej döfva deras klingor, kan du ej
förlåta, yngling, hvad vill du i Balders hus?
hvad mente du med templet, som du reste här?
Med sten försonas Balder ej; försoning bor,
här nere som der uppe, blott der friden bor.
Försonas med din fiende och med dig sjelf,
då är du ock försonad med ljuslockig gud. -
I Södern talas om en Balder, jungfruns son,
sänd af Allfader att förklara runorna
på nornors svarta sköldrand, outtydda än.
Frid var hans härskri, kärlek var hans blanka svärd,
och oskuld satt som dufva på hans silfverhjelm.
From lefde han och lärde, dog han och förlät,
och under fjärran palmer står hans graf i ljus.
Hans lära, sägs det, vandrar ifrån dal till dal,
försmälter hårda hjertan, lägger hand i hand
och bygger fridens rike på försonad jord.
Jag känner ej den läran rätt, men dunkelt dock
i mina bättre stunder har jag anat den;
hvart menskligt hjerta anar den ibland, som mitt.
En gång, det vet jag, kommer hon och viftar lätt
de hvita dufvovingar öfver Nordens berg.
Men ingen Nord är längre till för oss den dag,
och eken susar öfver de förgätnas hög.
I lyckligare slägten, I som dricken då
strålbägarn af det nya ljus, jag helsar er!
Väl eder, om det jagar bort hvar sky, som hängt
sitt våta täcke hittills öfver lifvets sol.
Förakten likväl icke oss, som redligt sökt
med oafvända ögon hennes gudaglans!
En är Allfader, fastän fler hans sändebud. -

Du hatar Beles söner. Hvarför hatar du?
Åt sonen af en odalbonde ville de
ej ge sin syster, ty hon är af Semings blod,
den store Odensonens; deras ättartal
når upp till Valhalls troner, det ger stolthet in.
Men börd är lycka, ej förtjenst, invänder du.
Af sin förtjenst, o yngling, blir ej menskan stolt,
men endast af sin lycka; ty det bästa är
dock gode gudars gåfva. Är du sjelf ej stolt
af dina hjeltebragder, af din högre kraft?
Gaf du dig sjelf den kraften? Knöt ej Asa-Thor
dig armens senor fasta såsom ekens gren?
Är det ej gudens högre mod, som klappar gladt
i sköldeborgen af ditt hvälfda bröst? Är ej
det gudens blixt, som ljungar i ditt ögas brand?
De höga nornor sjöngo vid din vagga re'n
drottqvädet af din lefnad; din förtjenst deraf
är större ej än kungasonens af sin börd.
Fördöm ej andras stolthet, att ej din fördöms!
Nu är kung Helge fallen." - Här bröt Frithiof af:
"Kung Helge fallen? När och hvar?" - "Du vet det sjelf,
så länge som du murat här, han var på tåg
bland finnarna i fjällen. På en ödslig klint
stod der ett gammalt tempel, vigdt åt Jumala.
Nu var det stängdt och öfvergifvet länge se'n,
men öfver porten ännu en vidunderlig
forntidabild af guden lutade till fall.
Men ingen tordes nalkas, ty en sägen gick
bland folket ifrån slägt till slägt, att hvem som först
besökte templet, skulle skåda Jumala.
Det hörde Helge, och med blind förbittring drog
han upp å öde stigar emot hatad gud
och ville störta templet. När han kom dit upp,
var porten stängd och nyckeln rostad fast deri.
Då grep han om dörrposterna och rystade
de multna stammar: på en gång med rysligt brak
föll bilden ner och krossade uti sitt fall
Valhallasonen, och så såg han Jumala.
Ett bud i natt har bragt oss tidningen härom.
Nu sitter Halfdan ensam på kung Beles stol;
bjud honom handen, offra gudarna din hämnd!
Det offret fordrar Balder, fordrar jag, hans prest,
till tecken att du icke gäckat fridsäll gud.
Förvägrar du det, då är templet fåfängt bygdt,
och fåfängt har jag talat." - -

Nu steg Halfdan in
utöfver koppartröskeln, och med oviss blick
han stod på afstånd från den fruktade och teg.
Då knäppte Frithiof brynjohataren från länd,
mot altaret han stödde sköldens gyllne rund
och trädde obeväpnad till sin ovän fram.
"I denna strid", så talte han med vänlig röst,
"är ädlast den, som bjuder först sin hand till frid!"
Då rodnade kung Halfdan, drog stålhandsken af,
och länge skilda händer slogo nu ihop,
ett kraftigt handslag, trofast såsom fjällens grund.
Förbannelsen upplöste gubben då, som låg
utöfver Varg i veum, öfver biltog man.
Och som den löstes, insteg plötsligt Ingeborg,
brudsmyckad, hermlinsmantlad, utaf tärnor följd,
som månen följs af stjernorna på himlens hvalf.
Med tårar i de sköna ögonen hon föll
intill sin broders hjerta, men han lade rörd
den kära systern intill Frithiofs trogna bröst.
Och öfver gudens altar räckte hon sin hand
åt barndomsvännen, åt sitt hjertas älskade. - -

• Frithiof och Ingeborg
• Kung Bele och Thorsten Vikingsson
• Frithiof tager arf efter sin fader
• Frithiofs frieri
• Kung Ring
• Frithiof spelar schack
• Frithiofs lycka
• Afskedet
• Ingeborgs klagan
• Frithiof på hafvet
• Frithiof hos Angantyr
• Frithiofs återkomst
• Balders bål
• Frithiof går i landsflykt
• Vikingabalk
• Frithiof och Björn
• Frithiof kommer till kung Ring
• Isfarten
• Frithiofs frestelse
• Kung Rings död
• Rings drapa
• Konungavalet
• Frithiof på sin faders hög
• Försoningen

Förklaring af några i Frithiofs Saga förekommande namn och uttryck