Kung Bele och Thorsten Vikingsson
Kung Bele, stödd på svärdet, i kungssal stod,
hos honom Thorsten Vikingsson, den bonde god,
hans gamle vapenbroder, snart hundraårig,
och ärrig som en runsten och silfverhårig.
De stodo, som bland bergen två offerhus
åt hedna gudar vigda, nu halft i grus;
men visdomsrunor många på muren täljas,
och höga forntidsminnen i hvalfven dväljas.
"Det lider emot qvällen", sad' Bele kung,
"ej mjödet vill mig smaka, och hjelm käns tung.
Inför mitt öga mörkna de menskoöden,
men Valhall skiner närmre, jag anar döden.
Jag kallat mina söner och din också,
ty de tillsammans höra, liksom vi två.
En varning vill jag gifva de örnar unga,
förr'n orden somnat alla på död mans tunga." -
Då trådde de i salen, som kung befalt,
och främst bland dem gick Helge, en mörk gestalt.
Han dvaldes helst bland spåmän kring altarrunden
och kom med blod på händren ur offerlunden.
Derefter syntes Halfdan, ljuslockig sven,
hvart anletsdrag var ädelt, men vekligt än.
Till lek han tycktes bära ett svärd vid bälte
och liknade en jungfru, förklädd till hjelte.
Men efter dem kom Frithiof med mantel blå,
ett hufvud var han högre än bägge två.
Han stod emellan brödren, som dag står mogen
emellan rosig morgon och natt i skogen.
"I söner", sade kungen, "min sol går ned.
I endrägt styren riket, i brödrafred!
ty endrägt håller samman: hon är som ringen
på lansen; den förutan hans kraft är ingen.
Låt styrkan stå som dörrsven vid landets port
och friden blomstra inom å hägnad ort!
Till skygd blef svärdet gifvet, men ej till skada,
och sköld är smidd till hänglås för bondens lada.
Sitt eget land förtrycker dåraktig man,
ty kungen kan allenast hvad folket kan.
Grönlummig krona vissnar, så snart som mergen
i stammen är förtorkad på nakna bergen.
På pelarstoder fyra står himlens rund,
men tronen hvilar endast på lagens grund.
Mär väld på tinget dömmer, står ofärd nära;
men rätt är landets fromma och kungens ära.
Väl dväljas gudar, Helge, i disarsal,
men ej som snäckan dväljes i slutet skal.
Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljudar,
så långt som tanke flyger, bo höge gudar.
Nog svika lungans tecken i offrad falk,
och flärd är mången runa, som skärs på balk;
men redligt hjerta, Helge, och friskt tillika,
skref Oden fullt med runor, som aldrig svika.
Var icke hård, kung Helge, men endast fast!
det svärd, som biter skarpast, är böjligast.
Mildt sinne pryder kungen, som blommor skölden,
och vardag bringar mera än vinterkölden.
En man förutan vänner, om än så stark,
dör hän, som stam i öken med skalad bark.
Men vänsäll man han trifves, som träd i lunden,
der bäcken vattnar roten och storm är bunden.
Yfs ej af fädrens ära! en hvar har dock blott sin;
kan du ej spänna bågen, är han ej din.
Hvad vill du med det värde, som är begrafvet?
Stark ström med egna vågor går genom hafvet.
Du Halfdan, glädtigt sinne är vis mans vinst;
men joller höfves ingen, och kungen minst.
Med humle brygges mjödet, ej blott med honung;
lägg stål i svärd och allvar i leken, konung!
För mycket vett fick ingen, hur vis han het,
men litet nog vet mången, som intet vet.
Fåkunnig gäst i högbänk försmås, men vitter
har ständigt lagets öra, hur lågt han sitter.
Till trofast vän, o Halfdan, till fosterbror
är vägen gen, om också han fjärran bor;
men deremot afsides, långt hän belägen
är oväns gård, om äfven han står vid vägen.
Välj icke till förtrogen hvem helst som vill!
Tomt hus står gerna öppet, men rikt stängs till.
Välj en, onödigt är det den andra leta,
och verlden vet, o Halfdan, hvad trenne veta". -
Derefter uppstod Thorsten och talte så:
"Ej höfves kung att ensam till Oden gå.
Vi delat lifvets skiften ihop, kung Bele,
och döden, vill jag hoppas, vi också dele.
Son Frithiof, ålderdomen har hviskat mig
i örat mången varning, den ger jag dig.
På ätthög Odens foglar slå ned i Norden,
men på den gamles läppar mångvisa orden.
Främst vörda höga gudar! ty ondt och godt,
som storm och solsken, komma från himlen blott.
De se i hjertats lönhvalf, fast det är slutet,
och långa år få gälda hvad stunden brutit.
Lyd kungen! En skall styra med kraft och vett;
skum natt har många ögon, men dagen ett.
Helt lätt den bättre, Frithiof, fördrar den bäste,
och egg har svärdet nödig, men äfven fäste.
Hög kraft är gudars gåfva; men, Frithiof, mins,
att styrka båtar föga, der vett ej fins.
Tolfmannakraft har björnen, af en man slagen;
mot svärdshugg hålles skölden, mot våldet lagen.
Af få den stolte fruktas, men hatas af en hvar,
och öfvermod, o Frithiof, är fallets far.
Högt såg jag mången flyga, nu stödd på krycka,
ty vädret rår för årsväxt, och vind för lycka.
Dag skall du prisa, Frithiof, se'n bergad sol sig döljt,
och öl, när det är drucket, och råd, när följdt.
På mången sak förlitar sig ungersvennen,
men striden pröfvar klingan, och nöden vännen.
Nattgammal is tro icke, ej vardags snö,
ej somnad orm, ej talet af knäsatt mö;
ty qvinnans bröst är svarfvadt på hjul, som rullar,
och vankelmod bor under de liljekullar.
Du sjelf dör hän, och hän dör hvad dig tillhör;
men en ting vet jag, Frithiof, som aldrig dör,
och det är domen öfver död man: derföre
hvad ädelt är du vilje, hvad rätt du göre!" -
Så varnade de gamle i kungasal,
som skalden varnat sedan i Havamal.
Från slägt till slägte gingo kärnfulla orden,
och djupt ur kumlen hviska de än i Norden.
Derefter talte bägge mång hjertligt ord
allt om sin trogna vänskap, berömd i Nord;
hur trofast intill döden, i nöd och gamman,
två knäppta händer lika, de hållit samman.
"Med rygg mot rygg vi stodo, och hvarifrån
som Nornan kom, hon stötte på sköld, min son!
Nu före er till Valhall vi gamle ile;
men edra fäders ande på eder hvile!"
Och mycket talte kungen om Frithiofs mod,
om hjeltekraft, som mer är än kungablod.
Och mycket talte Thorsten om glans, som kröner
de höga Nordlands kungar, de Asasöner.
"Och hållen I tillhopa, I söner tre,
er öfverman - det vet jag - skall Nord ej se;
ty kraft, till kungahöghet osvikligt sluten,
hon är som mörkblå stålrand, kring guldsköld gjuten.
Och helsen till min dotter, den rosenknopp!
I lugn, som det sig höfdes, har hon växt opp;
omhägnen henne, låten ej stormen komma
och fästa i sin hjelmhatt min späda blomma!
På dig, o Helge, lägger jag faderns sorg,
o, älska som en dotter min Ingeborg!
Tvång retar ädelt sinne, men saktmod leder
båd' man och qvinna, Helge, till rätt och heder. -
Men läggen oss, I söner, i högar två
på hvar sin sida fjärden vid bölja blå!
ty hennes sång är ljuflig ännu för anden,
och som ett drapa klinga dess slag vid stranden.
När månen strör kring bergen sitt bleka sken
och midnattsdaggen faller på bautasten,
då sitta vi, o Thorsten, på högar runda
och språka öfver vattnet om ting, som stunda.
Och nu farväl, I söner! Gån mer ej hit!
Vår gång är till Allfader; vi längta dit,
liksom till hafvet längtar den trötta floden;
men Frej välsigne eder, och Thor och Oden!"
- Frithiof och Ingeborg
- Kung Bele och Thorsten Vikingsson
- Frithiof tager arf efter sin fader
- Frithiofs frieri
- Kung Ring
- Frithiof spelar schack
- Frithiofs lycka
- Afskedet
- Ingeborgs klagan
- Frithiof på hafvet
- Frithiof hos Angantyr
- Frithiofs återkomst
- Balders bål
- Frithiof går i landsflykt
- Vikingabalk
- Frithiof och Björn
- Frithiof kommer till kung Ring
- Isfarten
- Frithiofs frestelse
- Kung Rings död
- Rings drapa
- Konungavalet
- Frithiof på sin faders hög
- Försoningen
Förklaring af några i Frithiofs Saga förekommande namn och uttryck