Den evige juden
Även jag har sett den gamle vandrarn,
sedd av världens skalder, vart han kom,
men han var ej lik den bittre klandrarn,
icke trotsarn inför Herranom,
icke sörjarn, som de sjunga om.
Det var sent en afton härom året,
dungen susade sin sommarsång,
sjön gick böljegång mot videsnåret,
där jag låg i gräset i kvällen lång,
drömmande om livets böljegång.
Mången gammal halvförklungen sägen
drog förbi min själ i brokigt tåg,
där jag låg och stirrade mot vägen,
halvt till sömn förförd av vind och våg
- men med ens ett underting jag såg.
Ty där höjde sig vid närmsta backe
världsomvandrarens titanfigur,
tiden tyngde på hans gamla nacke,
härjad var han hårt av ur och skur,
men massiv och väldig som en mur.
Bredden av hans skuldror fyllde måttet
utav vägens bredd från tall till tall.
Och hans pannas valv var mörkt som brottet,
mörkt som skuggan av det syndafall,
som all tid har tyngt på världen all.
Och i blicken låg ännu den pina,
som i människornas liv den lagt,
denna makt, som älskar att förtvina
vad den själv till sol och lycka bragt,
födelsens och dödens hårda makt.
Men i silverskäggets munvik drog det
som till ett föryngrat löjets drag,
mitt i ögats dystra pina log det
som mot nattens moln en nyfödd dag,
full av hopp och värme och behag.
Och förundrad såg jag gubben stiga
utför branten närmare mot mig,
jag var upprörd, kunde icke tiga,
och jag sade: "Vad kan glädja dig,
vandrare på den fördömdes stig?"
Och han log och sade: "Jag har lidit,
men min plåga är ej mer så tung.
Medan seklen trögt och tungsamt skridit,
har jag känt mig mer och mera ung,
jag blir glad till slutet som en kung.
I min själ har droppat ned en droppe
av ett löje över livets lott,
det är någonting på tok däroppe,
det är somt Vår Herre missförstått,
även han förväxlar ont och gott.
Lyckan kommer, sorgen kommer även,
som ett tjuvpojkstreck av något barn,
någon står och smusslar in i väven
av vårt liv ett nyckfullt spunnet garn,
som till helgon gör oss eller skarn.
Världsförloppet vecklar ut sig galet,
det är komiskt mitt i all sin ståt,
därför ler jag åt det långa kvalet,
det är icke värt en klagolåt,
när all världen är att skratta åt!"
Och han gick, det sågs ännu på nacken,
hur han mumlade ibland och log,
sist försvann han vid en krök av backen,
aftonsolen bakom bergen drog,
vinden susade och vågen slog.
|
Från Värmland |
Bibliska fantasier |
Från när och fjärran |