Saul och David
Och Sauls själ var fylld av sorg till randen,
och ifrån Israel han höll sig fjärran
och skydde mänskors tal och dagens ljus.
Och över Saul kom den onde anden,
och han vart dolsk och övergavs av Herran
och höll sig dold i Gilgal i sitt hus.
Och anden ledde konung Sauls tunga
att tala hädiskt tal, och Saul sade:
"Vi lever jag, vi är jag, Herrans träl?
Si, emot Herran vill mitt hjärta slunga
förbannelsen han i mitt hjärta lade,
ty sjuk av hat och pina är min själ!"
Då sade en: "Vill konungen befalla,
att vi må hämta David, herdegossen,
att du må finna tröst av harpans ljud?
Och David kom. Då bugade sig alla
och ropade och svängde högt med blossen:
"Välsignad vare han av Jakobs Gud!"
Ty han var fager under ögonbrynen
och ädelt växt och smärt och brynt av solen,
och folket viskade emellan sig:
"Si, alla fröjdas vi vid denna synen,
ty han är vuxen som för konungsstolen
och skön att skåda till och stor i krig!"
Och David trädde in och fram till sängen,
där Saul låg, och bugade och sade:
"Din tjänare är här" - men fick ej svar.
Och David satte sig och slog på strängen
och örat lyssnade mot harpan lade
som efter sången, den i harpan var.
Och David sjöng: "Si, natten kom
och på min ögon lade mörkret handen
och allt var töcken, när jag såg mig om,
och jag gick vilse över ökensanden.
Det fanns ej tröst, det fanns ej vän,
min gång var trött, mitt hjärta var bedrövat,
min väg var irrande, jag vet ej än
hur långt och vida mina fötter strövat.
Med ett jag vet, att jag var hård
och intill döds mitt sinne var förbittrat.
Min själ var lik en tom och öde gård,
som 'Herrans vredes ljungeld bränt och splittrat.
Och glömt var allt vad förr mig glatt.
Jag sade: "vilse vandra mänskors öden,
och nu är kommen Herrans vredes natt,
jag vill förhärda mig och ge mig döden!"
Då såg jag morgonstjärnan stå
och lysa milt och vänligt över landen
och tog mig mod och såg en väg att gå
ty från min ögon lyfte mörkret handen.
Och natten vek och morgon kom,
om dagen hördes luftens fåglar buda,
och solen lyste, när jag såg mig om,
på ängarna kring Betlehem i Juda.
Jag hörde nejdens herdars sång,
och mina hjordar mötte mig i marken,
och allt var härligt som det var en gång
den morgonen, när Noah gick ur arken.
Jag tänkte glad: vi sörjde jag,
vi var jag fången i min själs elände?
Si, efter natten kommer alltid dag
och såret läks och sorgen har en ände!
Min själ är stark, min själ är glad,
likt morgon och likt vår är allt till färgen,
av vin och honung dryper Gilead
och det är ljust kring dalarna och bergen!
Min kraft är ung och fri min håg
och högt bland himlarna min tanke svingar,
min själ vill ut på mera vida tåg
och hava morgonrodnaden till vingar.
Och konungen skall fatta mod,
ty många äro som med Saul lida,
och han är vis och är av hjärtat god
och har en själ, som skapades att strida!"
Då vek förbannelsen från Saul åter
och han begynte gråta bitterliga
och sade: "David, är du där, min son!
Räck hit ett bäcken, si, din fader gråter,
nu vill jag två mig och ur huset stiga
och ned bland folket, som jag höll mig från!"
Och ondskans ande vek för denna gången
och Herrans vrede var från Saul tagen
och han vart åter Israel till tröst.
Ty det var sorgebot fördold i sången
och det var balsam gömd i harposlagen
och det var läkedom i Davids röst.
|
Från Värmland |
Bibliska fantasier |
Från när och fjärran |