Tronskifte
Den gamle kung Kronos är död, hans son,
som ärvde hans tron, är ung,
och hastig till sinnes och lätt på tån,
är nittonde seklets kung.
Den gamle var känd som en patriark,
en stillsam och tyst nomad,
som strövade kring över livets mark,
beskedlig och jämn och glad.
Den unge är fallen för äventyr,
på vägar dem själv han byggt
vid svindlande bråddjup han trotsigt styr
sitt susande iltågs flykt.
Så långsam och trög var den gamles gång,
han vände sig om och såg
tillbaka ibland för att se hur lång
var vägen, som bakom låg.
På staven för milen han märken skar
och höll vid varenda dörr
att titta, om allting där inne var
sig likt som det varit förr.
Det var ej så brydsamt att leva med
vid Kronos den Gamles hov,
hans följe i anständig passgång skred,
man åt och man drack, man sov.
Den unge, han aktar ej milens mängd
på stormande brådsnabb stråt,
han ser ej tillbaka på vägens längd,
han blickar blott djärvt framåt.
Han älskar ej fraser och fagert tal
och icke kommandot: stopp!
Åt den, som ej lystrar till hans signal,
han ryter ett kärvt: se opp!
Så ångar han fram ifrån zon till zon,
den unge, den djärve - men
de gamle bland folken behålla tron
på Kronos den Gamle än.
De sitta och meta i livets flod
som förr, liksom intet skett,
på samma förträffliga metmetod,
varpå deras fäder mett.
Då stormar det brusande tåget fram
med framtidens ilgods i,
det frustar, det stampar i rök och damm
och är i en blink förbi.
Det var det rullande nuet, som
försvann bakom närmsta krök,
de gamle, de vända sig långsamt om,
men allt vad de se är - rök.
|
Från Värmland |
Bibliska fantasier |
Från när och fjärran |