En bror tröstar sin syster
över hennes lilla sons död in febr. 1707 på följande sätt.
Jag fick ett gammalt brev från Sveriges nedre länder,
som obesvarat är mig ej till ringa skam.
Jag klagar, att det kom för sent i mina händer,
men det som däri stod, kom alltför bittid’ fram.
Mig tycker, att jag ser min systers hjärta blöda,
att hon en ädel frukt, som från dess hjärta kom,
förlorat har; mig tycks, hon sörjt sin ögon röda,
att hennes ögnelust så hastigt kommit om.
Det gör mig ock så ont, att det i hjärtat svider
och tycker denna sorg i bloden har sin grund.
Men lystna bloden titt mot kristna boden strider,
och då är blodens drift ej alltid själen sund.
Vi vill om systers son med döden gå till rätta,
ta blo’n till advokat mot denna vederpart,
så få vi se, att vi på slutet inte vetta,
om han blev död för sent ell’ om han dog för snart.
Han dödde alltför snart. Vad had’ han mer än andra
dess vederlikar här i världen illa gjort,
att han för alla dem så hastigt skulle vandra?
Visst har här dödens glas måst rinna alltför fort.
Han dödde alltför snart. Vad had’ han mera syndat
än hedningarnas barn, åt dem långt liv blir delt?
Dem låts han inte se, med denne har han skyndat.
Visst har hans båga här om målet skutit felt.
Han dödde alltför snart. Vi har den gästen trumpna
förstört den kropp, som var av Gud så dejlig skapt,
där dock så månge finns av döva, blinda, krumpna?
Här måste döden och Pilatus giva tappt.
Han dödde alltför snart. Den lilla ungen söta,
han hade ingen nöd, han hade mor och far.
Här går mångt fattigt barn, som ingen vårdar sköta.
Vi tar han icke dem? Här står han utan svar.
Men som han äntlig måst hel späd bli hädan hämtat,
vi har då döden gått sex år och siktat pent[1]
Varför har han med oss så länge gått och skämtat,
så länge mattat till och skutit dock så sent?
Han dödde alltför sent. Vi dog han ej på födslen,
så snart han i förbund med Gud upptagen var?
Nu har man ingenting för all den myckna skötslen,
den sorg, man natt och dag för honom burit har.
Han dödde alltför sent. Vi kvavna’n ej i lindan,
när som hans andedräkt var mera kort och täppt?
Då had’ ock döden ej behövt på sängen binda’n,
vi hade honom ock den tiden hellre släppt.
Han dödde alltför sent. Skull’ döden äntlig fjäsa,
vi tog han barnet ej, förrn det kom till de år,
att det lärt känna Gud, Guds namn åkalla, läsa?
Nu visar dö’n en slätt respekt för Fader vår.
Han dödde alltför sent. Had’ han fått hädan flytta,
förrän där lyste vett, förrn hopp och ämne var,
att han skull’ framdels bli Guds folk till tjänst och nytta,
så had’ han mindre sorg och saknad lämnat kvar.
Si, huru bloden själv kan mot sin talan strida,
han vet ej, vad han vill. Men dödens sak är god.
Han har båd’ sunt förnuft och skriften på sin sida,
så att för hans bevis måst’ tystna kött och blod.
Han dog i rättan tid. Han dog i späda åren.
Det ha ock hedna män för sällhet skatta vist[2]
och sagt, att de som dö i själva barndomsvåren[3]
måst ha en nådig Gud förutan någon tvist.
Han dog i rättan tid. De som med barne-namnen
få dö, de dö den tid, då himlen hör dem till.[4]
Säll är den som så ren får falla Gud i famnen;[5]
jag fick ej dö ett barn, men såsom barn jag vill.
Han dog i rättan tid. I den menlösa tiden,
förr än nå’n samvetssynd besmitta fick hans själ,
förr än som Satan fick med Gud förstöra friden,
som uti dopet slöts. Ack, han är mer än väl.
Han dog i rättan tid. När stunden var för handen,
att Gud i nåder täckts förlossa’n av all nöd.
Han är osäjlig glad han slapp de svåra banden. --
Men syster klagar dock: min son är likväl död.
Er son är likväl död. Sörj, sörj då mest er lyster!
Men minns, vad David gjort: när ett hans barn var sjukt,
då gråter, fastar han och händren vrider, kryster,
men strax det dött, har han kommoditeten brukt.[6]
Er son är likväl död. Vad se’n? Lät sorgen lättas!
Här slogs ej, Gudi lov, nå’n Abel död av Kain.
Så kan ock aldrig det med eder sorg uträttas,
att här skull’ vara död en änkjos son av Nain.
Er son är likväl död. Hur då? Lät sorgen kallna!
Kom Jonæ kurbits ’håg, så ger väl gråten tappt:
han såg med hjärtans harm kurbitsens blad förfallna,
men han fick låta väl, ty han den inte skapt.
Er son är likväl död. Stor sak! Lät sorgen fara!
Gud är ju suverän. Var nöjd, ty han så böd.
Mot honom är ej gott att mycket pruta, svara,
så mycket mindre som er son är inte död.
Er son är inte död. Lät, syster, er hugsvala!
Han sover snarar’ sött och vilar i gott hopp.
Ty såleds har Guds ord och skriften lärt oss tala:
för Gud är ingen konst att väcka’n härlig opp.
Er son är inte död. Ty själen for till himla,
han var den rätta hamn; det sämste blev man kvart,
men att det i sin grav måst’ utav matkar vimla,
det fräter syndens rot, och stoftet luttras klart.
Er son är inte död. I dö’n först börj’ han leva,
då for han till sitt hem förbi mångt svalg och göl,
som ännu hotar oss, som än på havet sväva.
Drick då för mullens grav personens hemkom-öl!
Er son är inte död. Ty vunni’ mer än tappa’
är det, när fången har sin’ svåra bojor mist,
och innan hundra år få I varannan klappa;
då visar’n, jag sad’ sant, och tackar mor för sist.
Kan I ej glömma’n än, så vill jag saktli’ viska
åt syster och dess man, vad jag i natt har drömt:
I ären bägge två till edra lemmar friska:
gå bort och gör en ann’, så har I sorgen glömt!
