En ny visa på en gammal ton

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

då tvenne förnäma personer av gammal adel, löjtnanten välborne herr Carl Magnus Drake med den välborne jungfru, jungfru Gunnila Montgommeri inläto sig i den gamla stadgan, som i Paradiset begyntes, vartill Den Gamle give dem sin välsignelse.

 När sjuttonhundraelva
     är i sitt halva lopp
 och världen börjar skälva
     för Karl, som vaknat opp;
 den ryssar fyrti tusen
     bevist till överflöd,
 att den för dem släckt ljusen
     måst` inte varit död;
 
 när Sverige är välsignat
     med ymnig växt och korn,
 dess ovän ligger dignat
     och luktar på bränt horn,
 när segren vägen banar
     till frid och landsens flor,
 när pest och sjukdom stanar
     och gräs på graven gror;
 
 si, då är gott att leva,
     då rinner i vår håg,
 vad Adam tänkt` om Eva,
     då först han henne såg.
 Han visste väl besinna,
     det utgick på ett par,
 att hon var skapt till kvinna
     och han var skapt till karl.
 
 Man märke väl på orden,
     när man i biblen läs:
 han tog mot tomma jorden
     och lämna` folk som gräs.
 Vi skull` man oss då skylla,
     att vi ha konsten glömt?
 Skall kärlek icke fylla,
     vad fiendskapen tömt?
 
 Nog har här delts ut slängar
     i dessa elva år,
 därav mång` tappra drängar
     ha fått sitt banesår.
 Lät delas nu ut kyssar
     och annat ljuvligt mer,
 så botas, vad de ryssar
     i släktren rivit ner.
 
 Till bara ris och plaggor
     har Gud ej skapt all skog;
 lät somt ock bliva vaggor;
     här finns ju timmer nog.
 Allt lin blir ej till slöjor
     och svepning, hoppas vi,
 somt lär väl barneblöjor
     och brudgumsskjortor bli.
 
 Den världen gärna fägnar
     med nytt förskott och folk,
 på hela världens vägnar
     jag tackar såsom tolk.
 Tack skall herr Drake hava,
     som tänker på vår brist,
 att Sverige vid Pultava
     en hop med adel mist!
 
 Hans hjärta obedårat
     bör sig ock tacka självt,
 som utsökt och utkorat
     den till sin kära hälft,
 vars dygd och ljuva väsen
     liksom en panacé,
 en dronning ibland gräsen,
     kan liv och hälsa ge.
 
 Allt krigsbesvär och möda,
     all olust, sorg och harm
 han glömma lär och döda
     på brudens sköna arm;
 vad Frankrik och Holländer
     ha lämnat obetalt,
 emellan hennes händer
     han dem kvitterar allt.
 
 Till Spanien for han hädan,
     dit måste ock hans fru;
 med ett liv slapp han dädan,
     hon slipper väl med tu.
 Vad hjälper sig förställa?
     Allt går ju ut därpå.
 Gud ge, när det skall gälla,
     att resan väl må gå;
 
 att när vad prästen spådde,
     blev sant sjuhundratolv,
 att svenska barnen trådde
     vår fröjdedans på golv,
 att då de ädla makar
     med fägnad måtte se
 par vackra, friska Drakar
     åt dem i vaggan le!
 
 Så leve Fostorps herre
     nu lycklig med sin fru!
 Gud ge dem inte värre,
     än jag dem önskar nu,
 så sku de bli så lika
     i ära och respekt,
 så gamla och så rika
     som någon i sin släkt!
 
 Additament till en preciös.
 
 Ditt magesjuka öra
      måst` aldrig sitta jämnt,
 som vämjar vid att höra
      på ett förnuftigt skämt.
 Vill bonden ock (till pocker!)
      nu med bli delikat?
 Ge`n gröt och ej ärtskocker,
      så vet han, det är mat!