Trogen lyckönskan
för vår allernådigste Konung, det höga Kongl. Huset och hela riket med allradjupeste undersåtelig vördnad framgiven på nyårsdagen år 1713.
Sverige, hav din barn tillhopa,
lät oss alla ivrigt ropa,
ropa med samhälligt ljud,
att det höres opp till Gud!
Till den Gud, som tycks oss sova,
ropom om en nyårsgåva,
varom snart i tretton år
man här ber och inte får.
Väl hör Gud vart år de orden:
Gudi ära, frid på jorden;
men han sänder friden ner,
som han äran oppgå ser.
Gick man äran opp i höjden,
friden kom väl ned med fröjden;
väl had’ då vid året nytt
jord och himmel gåvor bytt.
När av jorden oppgror heder,
regnar himlen sällhet neder:
frid och orättfärdighet
kyssas aldrig, som man vet.
Lät rättfärdigheten grönskas,
så skall allt vad rättvist önskas,
efter önskan gå i hand
ett rättfärdigt folk och land.
Som vi leva, just så går’et;
ty vill man på nya året
först all synd och Guds förtret
önska i landsflyktighet.
Så skall bli oss återgivit
allt det goda, vi fördrivit,
och vad himlen till en tid
tagit ’gen och skilt oss vid:
konung, fästen, land och städer,
hustrurs män och barnens fäder,
modrens son och systrens bror,
riksens rikdom, prakt och flor.
Kungen, landsens fröjd och gamman,
han är summan av alltsamman;
i hans dyra andedräkt
ligger allas liv förtäckt.
Han är solen, han är ljuset.
Ack, att dock i kungahuset
kungen och de höga tre
finge snart varandra se:
kungen sin fru fadermoder,
hennes höghet sin herr broder,
prinsen se en kung och prins,
vilkens like ingen minns!
Gammal bli vår stora kunger,
och vår drottning blive unger!
Gud, oss länge njuta lät
hans och hennes majestät!
Värdes oss en drottning spara,
som är värd odödlig vara,
att hon må med mycken mån
se sin herr-sons soneson!
Den, som sitter högst i höjden,
Den, som ger den högsta fröjden,
höje hennes höghet opp
till all sällhets högsta topp!
Evighetens klarhet fine
och visheten själv beskine,
ja, igenomstråle hon
hans durchleuchtighets person!
Himlen göre kungen nöjder;
kungen göre hovet fröjder;
hovet fröjde riket se’n?
riket kristenheten klen;
kristenheten fröjde världen;
världen frälst ur vantrosflärden
fröjde himmelen igen,
som då blivit jordens vän!
Ack, om jag till Guds namns ära
finge önska och begära,
vad jag gärna önska må,
önskt’ jag oförgriplig’ så:
Byte kungen residenser,
att han räcker riksens gränser,
eller räcke riksens gräns
ut till kungens residens!
Dock vi vill jag detta skriva?
Bender må ej Stockholm bliva;
önskom, att hans majestät
heller måtte lämna det
och på kristna bottnen tråda,
ja, att Sverige finge skåda
hans välsignade person
sitta på sin höga tron,
sitta länge, först Guds kyrka,
se’n sitt hus och land till styrka,
allom undersåtom täck,
allom fiendom en skräck.
Något nytt på nya året
önskas herden utav fåret;
nytt: att se de arma får,
han ej sett i tretton år;
något gammalt nytt bli funnit,
som på fyra år försvunnit,
nämlig höra klockors dön
och få se det vackra kön;
nya lager kring dess hjässa,
ögnlust ny, en skön prinsessa;
nya storverk och trofé’r,
göra kyrkor av moské’r;
munnen nya fröjdepsalmer,
händren nya segerpalmer;
nya krafter kungens arm
mot de stoltas hot och harm!
Önskom kungen yttermera:
visa råd att väl regera,
kloka män att fatta slut,
tappra män att föra’t ut,
trogna män, som kassan gömma,
samvetsmän, som folket döma;
summa: män, som alla ha
huvud, hand och hjärta bra!
önskom kungen var med annar
såta eller späkta grannar;
såta grannar fasta se,
späkta de trolösa tre!
Kronan önskas lov och prydna,
spiran önskas tro och lydna,
svärdet blive baljans vän,
äpplets revor gro igen;
nycklen läse utan smärta
upp var undersåtes hjärta,
att han för sin milda kung
villigt öppnar skrin och pung!
Går det kungen efter önskan,
riket kommer snart i grönskan;
när friskt huvud upprätt står,
ack, hur väl då kroppen mår!
