På böndagen den 12 aug. 1710
av Johan Runius
då man förutan flera vedervärdigheter, som i verserne pekas på, efter Rigas övergång var flyktig ifrån Reval och hitåt på sjön, därest man tre veckor haft kontinuerlig motvind, gjordes följande visa.
Tro, tålmod, hopp, vad vill det av er bliva?
Mitt hjärta mig och er vill övergiva.
Du tro, var är din vittberömda grund?
Var är, o hopp, ditt motgångstrotsand? ankar
och, tålamod, din? oförskräckte tankar
om Guds förbund?
Var är ditt ros, o bön? Månn? du ej hycklar,
då du känns vid att äga himlens nycklar,
att ha med Gud ditt enda tidfördriv,
ja, vara ett allsmäktigt ting på jorden,
som allt uträtta kan med de try orden:
ack Fader, giv?
Du beder titt men litet därmed vinner,
du söker nog men snart platt intet finner,
du klappar hårt, men ingen låter opp.
Dock om du man blott nej och avslag finge
och ej på köpet allt dig illa ginge,
så vore hopp.
Nu får du mot av allt vad dig behagar:
du ber om solsken och får mulna dagar,
om liv, så får du huset fullt med lik,
om skyndsam fart, så döms ditt skepp till fästan,
om östanvind, så får du lutter västan.
Är det ej svik?
Den minsta tro kan största berg försättja,
är hon man ren, förutan flärd och flättja;
ja, är hon man så stor som senapsfrö,
får bönen allt, varpå hon nånsin pekar,
allenast hon är dristig och ej vekar
som säv och rö.
Har sådan bön dock fordom gjort stor under,
ty genom den fick Samuel blixt och dunder,
Elias regn och eld av himlen ned,
och Daniel band de grymma lejons tänder,
ja, Moses själv den stora Gudens händer,
då han var vred.
Hur är det nu? Är bönens kraft försvagad,
Guds löftens ordning rubbad och olagad?
Vill nu bli brist uppå hans nådes skatt?
Har Herrans hand nu låtit sig förkorta?
Än dröjs hans hjälp, än blir hon alldels borta!
Hur är det fatt?
Ack nej! Han månd? ej värr? än fordom handla,
hans högra hand kan allting än förvandla,
fast du här gråta måste mer än le.
Av idel lust far själen alltid illa,
men korset är den hälsosamste pilla
Gud här kan ge.
Gråt därför den som aldrig här får gråta,
men gläd dig, då dig Gud gör kindren våta:
det nu gör ont, det gör dig framdels gott.
Då skall av ångst uppväxa idel nöje,
vad sås i gråt, skall skäras opp i löje
med ymnigt mått.
Så statt nu fast i tålmod, hopp och trona!
Ju större kors, ju fagre blir din krona,
ju flera lik, ju flera liv igen.
Ju längre sörjt, ju bättre smakar trösten,
ju tyngre vår, ju drygar? frukt om hösten
för åkermän.
Ty var, min själ, med Gud förnöjd och stilla!
Han gör allt väl och aldrig nånsin illa,
evad, hur snart och mycket han täcks ge.
När en gång till hans belät jag uppvaknar,
skall mera lust, än jag i världen saknar,
mig evigt ske!
