Ett pressat Hjärtas Klagan

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Mel. En Himla vän i dödlighetens Rike.

Se dagen gryr, och Morgonrodnan blänker,
   Förrän mitt öga ännu blundat har :
För ljuvlig sömn, jag på mitt öde tänker,
   Som hårt förföljer mina ungdoms da’r :
Det är det lugn, som jag om natten finner,
Att jag, i ro, min oro mig påminner.

Allt vilar sig : den söta sömnen dödar,
   På denna stund, all känsla av besvär ;
Men fåfängt sig mitt kvalda hjärta mödar,
   Att domna från den oro, det förtär :
En plåga kan förskingras och bortglömmas ;
Men tusendtals ej för ens medvett gömmas.

Min forna lust ett bittert minne lämnat,
   Att tankan ej vid den kan roa sig :
Odrägligt kval har nu de nöjen hämnat,
   Som syntes spela på min levnads stig :
De togo in med skäl mitt ömma sinne ;
Men äro nu, som törnen, i mitt minne.

Vad har jag nu, för all min trohets låga,
   En kärlek, som har trotsat tid och död ?
Min matta kropp måst sakna sin förmåga,
   Och hälsans kraft är tärd av sorgeglöd.
I tårar, som mer titt, än regnet, runnit !
Vad har jag, av min myckna jämmer, vunnit ?

I långa år, I sömnelösa nätter,
   Som varit mina suckars tysta valv :
Du enslighet, som sorgen dubbelt sätter,
   Och ökat det, varav mitt hjärta skalv :
I klippor, som mitt sorgerop besvarat !
Vad är mig, för mitt lidande, förvarat ?

Ny olycksstorm, och nya motgångs vågor !
   Jag har ej sluppit ur ett sorgesvall,
Förrän jag kväls av annor art av plågor ;
   Och törnevägen vill ej bliva all :
Hur’ länge skall jag så bland klippor tråka,
I fåfängt hopp, mitt ömma hjärta bråka ?

Jag söker Ljus, bland mörka moln och dimmor ;
   Men dagen vill ej för min lycka gry :
Jag nyttjar rätt de Nåd’s- och Himla-strimmor,
   Som brutit in uti min motgångs sky ;
Men ingen ting vill efter önskan hända :
Allt måste sig till hårt mot mig förvända.

Mitt hjärta, som har varit vant, att njuta
   Ett ljuvligt värn av ädel vänskaps ro,
Måst, för sig själv, sin sorg och nöd utgjuta ;
   Åt vem skall jag mitt myckna kval förtro ?
Ho tager del uti en annans smärta,
Än den, som är hopbunden med dess hjärta ?

Mitt tålamod av sällsam oro trottas :
   Min dygd blir satt på många hårda prov :
En billig harm, med tvång och fruktan, brottas :
   Mitt rena namn blir avund skänkt till rov :
Man hjärtat mitt med hot och kärlek sticker :
Det tastas an av både hat och smicker.

Jag måste mig i främmand’ dräkt förgömma,
   Och, mot min vana, anta falsker färg :
I hjärtat hata, och med mun berömma,
   Och smälta det, som tärer ben och märg :
En daglig strid, ett våld på Själ och tankar,
Gör, att var stund jag nya plågor samkar.

När sinnet har i någon ting sin föda,
   Och hoppets fläkt livsnöjet glödgar opp :
Då kan man lätt fördraga någon möda,
   Som yppar sig uti ens levnadslopp ;
Men vad för hopp och vad för tröst sku spisa,
För den, som ej i minsta ting har lisa ?

Så går min tid i hemlig sorg : jag drager
   Mitt levnads ok ; fast mången det ej ser :
Förfluten tid mitt minne ömkligt gnager :
   Närvarand’ mig osäjlig’ plågor ger :
Och vad den tid, som kommer, täcks mig giva,
GUD vet, hur där mitt öde ock lär bliva.




Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter