Frithiof hos Angantyr

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Nu är att säga, huru
jarl Angantyr satt än
uti sin sal af furu
och drack med sina män.
Han var så glad i hågen,
såg ut åt blånad ban,
der solen sjönk i vågen
allt som en gyllne svan.

Vid fönstret gamle Halvar
stod utanför på vakt.
Han vaktade med allvar,
gaf ock på mjödet akt.
En sed den gamle hade:
han jämt i botten drack,
och intet ord han sade,
blott hornet in han stack.

Nu slängde han det vida
i salen in och qvad:
"Skepp ser jag böljan rida,
den färden är ej glad.
Män ser jag döden nära;
nu lägga de i land,
och tvenne jättar bära
de bleknade på strand." -

Utöfver böljans spegel
från salen jarl såg ned.
"Det är Ellidas segel
och Frithiof, tror jag, med.
På gången och på pannan
käns Thorstens son igen.
Så blickar ingen annan
i Nordens land som den."

Från dryckesbord helt modig
sprang Atle viking då,
svartskäggig berserk, blodig
och grym att se uppå.
"Nu", skrek han, "vill jag pröfva,
hvad ryktet ment dermed,
att Frithiof svärd kan döfva
och aldrig ber om fred."

Och upp med honom sprungo
hans bistra kämpar tolf,
på förhand luften stungo
och svängde svärd och kolf.
De stormade mot stranden,
der tröttadt drakskepp stod,
och Frithiof satt å sanden
och talte kraft och mod.

"Lätt kunde jag dig fålla",
skrek Atle med stort gny,
"vill i ditt val dock ställa
att kämpa eller fly.
Men blott om fred du beder,
fastän en kämpe hård,
jag som en vän dig leder
allt upp till jarlens gård."

"Väl är jag trött af färden",
genmälte Frithiof vred,
"dock må vi pröfva svärden,
förr än jag tigger fred."
Då såg man stålen ljunga
i solbrun kämpehand,
på Angurvadels tunga
hvar runa stod i brand.

Nu skiftas svärdshugg dryga,
och dråpslag hagla nu,
och bägges sköldar flyga
på samma gång i tu.
De kämpar utan tadel
stå dock i kretsen fast.
Men skarpt bet Angurvadel,
och Atles klinga brast.

"Mot svärdlös man jag svänger",
sad' Frithiof, "ej mitt svärd,
men lyster det dig länger,
vi pröfva annan färd."
Likt vågor då om hösten
de bägge storma an,
och stålbeklädda brösten
slå tätt emot hvarann.

De brottades som björnar
uppå sitt fjäll af snö,
de spände hop som örnar
utöfver vredgad sjö.
Rotfästad klippa hölle
väl knappast ut att stå,
och lummig jernek fölle
för mindre tag än så.

Från pannan svetten lackar,
och bröstet häfves kallt,
och buskar, sten och backar
uppsparkas öfverallt.
Med bäfvan slutet bida
stålklädde män å strand;
det brottandet var vida
berömdt i Nordens land.

Till slut dock Frithiof fälde
sin fiende till jord,
han knät mot bröstet stälde
och talte vredens ord:
"Blott jag mitt svärd nu hade,
du svarte berserksskägg,
jag genom lifvet lade
på dig den hvassa egg."

"Det skall ej hinder bringa",
sad' Atle, stolt i håg.
"Gå du och tag din klinga,
jag ligger som jag låg.
Den ena som den andra
skall en gång Valhall se:
i dag må jag väl vandra,
i morgon du kanske."

Ej länge Frithiof dröjde,
den lek han sluta vill,
han Angurvadel höjde,
men Atle låg dock still.
Det rörde hjeltens sinne,
sin vrede då han band,
höll midt i hugget inne
och tog den fallnes hand.

Nu Halvar skrek med ifver
och hof sin hvita staf:
"För edert slagsmål blifver
här ingen glädje af.
På bord stå silfverfaten
och röka länge se'n,
för er skull kallnar maten,
och törsten gör mig men."

Försonta trädde båda
nu inom salens dörr,
der mycket var att skåda,
som Frithiof ej sett förr.
Grofhyflad planka kläder
ej nakna väggar der,
men dyrbart gyllenläder
med blommor och med bär.

Ej midt på golfvet glöder
den muntra brasans sken,
men emot vägg sig stöder
kamin af marmorsten.
Ej rök i sal sig lade,
ej sågs der sotad ås,
glasrutor fönstren hade,
och dörren hade lås.

Der sträcka silfverstakar
ut armarna med ljus,
men intet stickbloss sprakar
att lysa kämpens rus.
Helstekt, med späckad bringa,
står hjort på bordets rund,
med guldhof lyft att springa
och löf i hornens lund.

Bak kämpens stol en tärna
står med sin liljehy
och blickar som en stjerna
bakom en stormig sky.
Der flyga lockar bruna,
der stråla ögon blå,
och som en ros i runa
så glöda läppar små.

Men hög å silfverstolen
satt jarlen i sin prakt;
hans hjelm var blank som solen
och pansart guldbelagdt.
Med stjernor öfversållad
var manteln rik och fin,
och purpurbrämen fållad
med fläcklös hermelin.

Tre steg han gick från bordet,
bjöd handen åt sin gäst
och vänligt tog till ordet:
"Kom hit och sitt mig näst!
Rätt månget horn jag tömde
med Thorsten Vikingsson
hans son, den vidtberömde,
ej sitte fjärran från."

Då sågs han bägarn råga
med vin från Sikelö;
det gnistrade som låga,
det skummade som sjö:
"Välkommen gäst här inne,
du son utaf min vän!
Jag dricker Thorstens minne,
jag sjelf och mina män."

En skald från Morvens kullar
då pröfvar harpans gång.
I velska toner rullar
hans dystra hjeltesång.
Men i norräna tunga
en ann på fädrens vis
hörs Thorstens bragder sjunga,
och han tog sångens pris.

Nu mycket jarlen sporde
om fränderna i Nord,
och Frithiof redo gjorde
för allt med vittra ord.
Ej någon kunde klaga
på väld uti hans dom,
han talte lugnt som Saga
i minnets helgedom.

När han dernäst berättar
hvad han på djupet såg,
om Helges troll och jättar,
besegrade på våg,
då glädas kämpar alla,
då småler Angantyr,
och höga bifall skalla
till hjeltens äfventyr.

Men när han talar åter
om älskad Ingeborg,
hur ömt den sköna gråter,
hur ädel i sin sorg,
då suckar mången tärna
med kinderna i brand.
Ack, hur hon tryckte gerna
den trogne älskarns hand!

Sitt ärende framförde
den ungersven till slut,
och jarlen tåligt hörde,
till dess han talat ut.
"Skattskyldig var jag icke,
mitt folk är fritt som jag:
kung Beles skål vi dricke,
men lyda ej hans lag.

Hans söner ej jag känner,
men fordra de en gärd,
väl, som det höfves männer,
de kräfve den med svärd!
Vi möta dem på stranden -
dock var din far mig kär." -
Då vinkar han med handen
sin dotter, som satt när.

Då sprang den blomstervidja
från stol med gyllne karm;
hon var så smal om midja,
hon var så rund om barm.
I gropen uppå kinden
satt Astrild, liten skalk,
lik fjäriln, förd af vinden
allt i en rosenkalk.

Hon sprang till jungfruburen
och kom tillbaka med
grönvirkad pung, der djuren
gå under höga träd
och silfvermånen skiner
på sjö af segel full;
dess lås är af rubiner
och tofsarna af gull.

Hon lade den i handen
uppå sin fader huld;
han fylde den till randen
med fjärran myntadt guld.
"Der är min välkomstgåfva,
gör med den hvad du vill,
men nu skall Frithiof lofva
bli här i vinter still.

Mod gagnar allestädes,
men nu är stormens tid,
och Hejd och Ham, jag rädes,
ha åter qvicknat vid.
Ej alltid gör Ellida
så lyckligt språng som sist,
och många hvalar rida
sin våg, fast en vi mist." -

Så skämtades i salen
och dracks till dager ljus,
men gyllne vinpokalen
gaf glädje blott, ej rus.
Fullbräddad skål vardt egnad
åt Angantyr till slut,
och så i god välfägnad
satt Frithiof vintern ut.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter