Frithiofs lycka

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Fs0016.jpg

Kung Beles söner gerna drage
från dal till dal att be om svärd.
Mitt få de ej; i Balders hage
der är min valplats, är min verld.
Der vill jag ej tillbaka blicka
på kungars hämnd, på jordens sorg,
men endast gudars glädje dricka
tvemännings med min Ingeborg.

Så länge ännu solen tömmer
sin purpurglans på blomstren varm,
lik rosenfärgadt skir, som gömmer
en blomsterverld, min Ingborgs barm:
så länge irrar jag på stranden,
af längtan, evig längtan tärd,
och ritar suckande i sanden
det kära namnet med mitt svärd.

Hur långsamt gå de tröga stunder!
Du Dellings son, hvi dröjer du?
Har du ej skådat berg och lunder
och sund och öar förr än nu?
Bor ingen mö i vestersalar,
som väntar dig för länge se'n
och flyger till ditt bröst och talar
om kärlek först, om kärlek se'n?

Dock ändtlig, trött af vägens möda,
du sjunker ner ifrån din höjd,
och qvällen drar det rosenröda
sparlakanet för gudars fröjd.
Om kärlek hviska jordens floder,
om kärlek hviskar himlens fläkt.
Välkommen, natt, du gudars moder,
med perlor på din bröllopsdrägt!

Hur tyst de höga stjernor skrida,
likt älskarn till en mö på tå!
Flyg öfver färden, min Ellida,
skjut på, skjut på, du bölja blå!
Der borta ligga gudens lunder,
till goda gudar styra vi,
och Balderstemplet står derunder,
med kärlekens gudinna i.

Hur lycklig träder jag på stranden!
Du jord, jag ville kyssa dig,
och er, I blommor små, som randen
med hvitt och rödt den krökta stig!
Du måne, som ditt skimmer tömmer
kring lund och tempel, hög och vård,
hur skön du sitter der och drömmer,
lik Saga i en bröllopsgård!

Hvem lärde dig, du bäck, som talar
med blommorna, min känslas röst?
Hvem gaf er, Nordens näktergalar,
den klagan, stulen ur mitt bröst?
Med qvällens rodnad alfer måla
min Ingborgs bild på mörkblå duk;
den bilden kan ej Freja tåla,
hon blåser bort den, afundsjuk.

Dock gerna hennes bild försvinne!
Der är hon sjelf, som hoppet skön,
och trogen som ett barndomsminne;
hon kommer med min kärleks lön.
Kom, älskade, och låt mig trycka
dig till det hjerta, du är kär!
Min själs begär, min lefnads lycka,
kom i min famn och hvila der!

Så smärt som stjelken af en lilja,
så fyllig som en mognad ros!
Du är så ren som gudars vilja,
och dock så varm som Freja tros.
Kyss mig, min sköna! Låt min låga
få genomströmma äfven dig!
Ack! jordens rund och himlens båga
försvinna, när du kysser mig.

Var icke rädd, här fins ej fara;
Björn står der nere med sitt svärd,
med kämpar nog att oss försvara,
om det behöfdes, mot en verld.
Jag sjelf, o att jag strida finge
för dig, som jag dig håller nu!
Hur lycklig jag till Valhall ginge,
om min valkyria vore du!

Hvad hviskar du om Balders vrede?
Han vredgas ej, den fromme gud,
den älskande, som vi tillbede,
vårt hjertas kärlek är hans hud;
den gud med solsken på sin panna,
med evig trohet i sin barm:
var ej hans kärlek till sin Nanna,
som min till dig, så ren, så varm?

Der står hans bild, han sjelf är nära,
hur mildt han ser på mig, hur huldt!
Till offer vill jag honom bära
ett hjerta varmt och kärleksfullt
Böj knä med mig! ej bättre gåfva,
ej skönare för Balder fans,
än tvenne hjertan, hvilka lofva
hvarann en trohet, fast som hans.

Till himlen mera än till jorden
min kärlek hör, försmå ej den!
I himlen är han ammad vorden
och längtar till sitt hem igen.
O, den som re'n der uppe vore!
O, den som nu med dig fick dö
och segrande till gudar fore
i famnen på sin bleka mö!

När då de andra kämpar rida
ur silfverportarna till krig,
jag skulle sitta vid din sida,
en trogen vän, och se på dig.
När Valhalls mör kring bordet bringa
de mjödhorn med sitt skum af gull,
med dig jag ensamt skulle klinga,
och hviska öm och kärleksfull.

En löfsal ville jag oss bygga
på näset vid en mörkblå bugt.
Der låge vi i skuggan trygga
af lunden med den gyllne frukt.
När Valhalls sol sig återtände
(hur klart, hur härligt är dess bloss!),
till gudarna vi återvände
och längtade dock hem till oss.

Med stjernor skulle jag bekransa
din panna, dina lockars glöd:
i Vingolfs sal jag skulle dansa
min bleka lilja rosenröd;
till dess jag dig ur dansen droge
till kärlekens, till fridens tjäll,
der silfverskäggig Brage sloge
din brudsång ny för hvarje qväll.

Hur vakan sjunger genom lunden!
den sången är från Valhalls strand
Hur månen skiner öfver sunden!
han lyser ur de dödas land.
Den sången och det ljuset båda
en verld af kärlek utan sorg;
den verlden ville jag väl skåda
med dig, med dig, min Ingeborg!

Gråt icke! ännu lifvet strömmar
i mina ådror, gråt ej så!
Men kärlekens och mannens drömmar
kringsvärma gerna i det blå.
Ack, blott din famn mot mig du breder,
blott dina ögon se på mig,
hur lätt du lockar svärmarn neder
från gudars salighet till dig! -

"Tyst, det är lärkan." Nej, en dufva
i skogen kuttrar om sin tro;
men lärkan slumrar än på tufva
hos maken i sitt varma bo.
De lycklige! dem skiljer ingen,
när dagen kommer eller far,
men deras lif är fritt som vingen,
som bär i skyn det glada par.

"Se, dagen gryr." Nej, det är flamman
af någon vårdkas österut.
Ännu vi kunna språka samman,
än har den kära natt ej slut.
Försof dig, dagens gyllne stjerna,
och morna se'n dig långsamt till!
För Frithiof må du sofva gerna
till Ragnarök, om du så vill.

Dock, det är fåfängt till att hoppas,
der blåser re'n en morgonvind,
och redan österns rosor knoppas
så friska som på Ingborgs kind.
En vingad sångarskara qvittrar
(en tanklös hop) i klarnad sky,
och lifvet rörs och vågen glittrar,
och skuggorna och älskarn fly.

Der kommer hon i all sin ära!
Förlåt mig, gyllne sol, min bön!
Jag känner det, en gud är nära,
hur präktig är hon dock, hur skön!
O, den som fram i banan trädde
så väldig, som du träder nu,
och stolt och glad sin lefnad klädde
i ljus och seger, liksom du!

Här ställer jag inför ditt öga
det skönaste, du sett i Nord.
Tag henne i din vård, du höga!
hon är din bild på grönklädd jord.
Dess själ är ren som dina strålar,
dess öga som din himmel blått,
och samma guld, din hjessa målar,
har hon i sina lockar fått. -

Farväl, min älskade! En annan,
en längre natt vi ses igen.
Farväl! Ännu en kyss på pannan,
och en på dina läppar än!
Sof nu, och dröm om mig och vakna
vid middag; och med trogen själ
tälj timmarna som jag, och sakna
och brinn som jag! Farväl, farväl!



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter