Frithiof tager arf efter sin fader

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
Fs0009.jpg

Fs0008.jpg

Voro nu satta i hög kung Bele och Thorsten den gamle,
der de sjelfve befalt: på hvar sin sida om fjärden
högarna lyfte sin rund, två bröst, dem döden har åtskilt.
Helge och Halfdan, på folkets beslut, nu togo i samarf
riket efter sin far; men Frithiof, som endaste sonen,
delte med ingen och fäste i lugn sin boning på Framnäs.
Tre mil sträckte sig kring den gårdens egor: på tre håll
dalar och kullar och berg, men på fjerde sidan var hafvet.
Björkskog krönte de kullarnas topp, men på sluttande sidor
frodades gyllene korn, och manshög vaggade rågen.
Sjöar, många i tal, sin spegel höllo för bergen,
höllo för skogarna opp, i hvars djup höghornade elgar
hade sin kungliga gång och drucko af hundrade bäckar.
Men i dalarna vida omkring der bette i grönskan
hjordar med glänsande hull och med jufver, som längta till stäfvan.
Mellan dem spriddes än hit och än dit en oräknelig skara
af hvitulliga får, som du ser hvitaktiga strömoln
flockvis spridda på himmelens hvalf, när det blåser om våren.
Springare två gånger tolf, bångstyriga, fjättrade vindar,
stampande stodo i spiltornas rad och tuggade vallhö,
manarna knutna med rödt och hofvarna blanka af jernskor.
Dryckessalen, ett hus för sig sjelf, var timrad af kärnfur.
Ej fem hundrade män (till tio tolfter på hundra't)
fylde den rymliga sal, när de samlats att dricka om julen.
Genom salen, så lång som han var, gick bordet af stenek,
bonadt och blankt som af stål; högsätes-pelarna båda
stodo för ändan deraf, två gudar, skurna af almträd:
Oden med herskareblick och Frej med solen på hatten.
Nyss emellan de två på sin björnhud (huden var kolsvart,
gapet skarlakansrödt, men klorna skodda med silfver)
Thorsten bland vännerna satt, som gästfriheten bland glädjen.
Ofta, när månen bland skyarna flög, förtalde den gamle
under från främmande land, dem han sett, och vikingafärder
fjärran i Östervåg och i Vestersaltet och Gandvik.
Tyst satt lyssnande lag, och dess blickar hängde vid gubbens
läppar, som bi't vid sin ros, men skalden tänkte på Brage,
när med sitt silfverskägg och med runor på tungan han sitter
under den lummiga bok och förtäljer en saga vid Mimers
evigt sorlande våg, han sjelf en lefvande saga.
Midt på golfvet (med halm var det strödt) brann lågan beständigt
gladt på sin murade häll, och igenom det luftiga rökfång
blickade stjernorna in, de himmelska vänner, i salen.
Men kring väggen på naglar af stål, der hängde det radvis
brynja och hjelm vid hvarann, och här och der dem emellan
blixtrade neder ett svärd, som i vinterqvällen ett stjernskott.
Mera än hjelmar och svärd dock sköldarna lyste i salen,
blanka som solens rund eller månens skifva af silfver.
Gick der stundom en mö kring bordet och fylde i hornen,
slog hon ögonen ned och rodnade: bilden i skölden
rodnade äfven som hon; det gladde de drickande kämpar. -

Rikt var huset; hvar helst som du skådade, mötte ditt öga
fylda källrar och proppade skåp och rågade visthus.
Många klenoder jämväl der gömdes, byten af segern,
guld med runor uppå och det konstarbetade silfver.
Tre ting skattades dock af all den rikedom ypperst:
svärdet, som ärfdes från fader till son, var främst af de trenne,
Angurvadel, så kallades det, och broder till blixten.
Fjärran i Österland var det smidt (som sagan förtäljer),
härdadt i dvärgarnas eld: Björn Blåtand bar det från början.
Björn förlorade dock på en gång båd' svärdet och lifvet
söder i Gröningasund, der han stridde mot väldige Vifell.
Vifell hade en son, het Viking. Men gammal och bräcklig
bodde på Ulleråker en kung med sin blomstrande dotter.
Se, då kom det ur skogarnas djup en oskapelig jätte,
högre till växten än menniskors ätt, och luden och vildsint,
fordrade envigeskamp eller kungadottern och riket.
Ingen vågade kampen likväl, ty det fans ej ett stål, som
bet på hans skalle af jern, och derför nämndes han Jernhös.
Viking allena, som nyss fylt femton vintrar, emottog
striden, i hopp på sin arm och på Angurvadel. I ett hugg
klöf han till midjan det rytande troll och frälste den sköna.
Viking lemnade svärdet till Thorsten, sin son, och från Thorsten
gick det till Frithiof i arf: när han drog det, sken det i salen,
liksom flöge en blixt derigenom, eller ett norrsken.
Hjaltet var hamradt af guld, men runor syntes på klingan,
underbara, ej kända i Nord, men de kändes vid solens
portar, der fäderna bott, förr'n Asarna förde dem hitupp.
Matta lyste de runor alltjämt, när fred var i landet,
men när Hildur begynte sin lek, då brunno de alla
röda som hanens kam, när han kämpar: förlorad var den, som
mötte i slagtningens natt den klingan med lågande runor.
Svärdet var vida berömdt, och af svärd var det ypperst i Norden.

Dernäst ypperst i pris var en armring, vida beryktad,
smidd af nordiska sagans Vulkan, af den haltande Vaulund.
Tre mark höll han i vigt, och arbetad var han af rent guld.
Himlen var tecknad derpå med de tolf odödligas borgar,
vexlande månaders bild, men af skalderna nämndes de solhus.
Alfhem skådades der, Frejs borg det är solen, som nyfödd
börjar att klättra igen för himmelens branter vid julen
Söqvabäck var der också i dess sal satt Oden hos Saga,
drack sitt vin ur det gyllene kärl; det kärlet är hafvet,
färgadt med guld af morgonens glöd, och Sagan är våren,
skrifven på grönskande fält med blommor i stället för runor.
Balder syntes jämväl på sin tron, midsommarens sol, som
gjuter från fästet sin rikedom ner, en bild af det goda;
ty det goda är strålande ljus, men det onda är mörker.
Solen tröttnar att stiga alltjämt, och det goda desslikes
svindlar på höjdernas brant: med en suck försjunka de båda
neder till skuggornas land, till Hel: det är Balder på bålet.
Glitner, den fredliga borg, sågs äfven: förlikande alla
satt der med vågen i hand Forsete, domarn på höstting.
Dessa bilder och många ännu, som betecknade ljusets
strider på himmelens hvalf och i menniskans sinne, de voro
skurna af mästarens hand i den ringen. En präktig rubinknapp
krönte dess bugtiga rund, som solen kröner sin himmel.
Ringen var länge i slägten ett arf, ty hon ledde sin ättlängd,
endast på mödernet dock, till Vaulund, räknad för stamfar.
En gång stals den klenoden dock bort af röfvaren Sote,
svärmande kring på de nordiska haf; se'n fans han ej åter.
Slutligen taltes det om, att Sote på kusten af Bretland
lefvande satt sig med skepp och med gods i sin murade grafhög;
men der fann han ej ro, och det spökade ständigt i högen.
Thorsten förnam det ryktet också, och med Bele besteg han
draken och klöf den skummande våg och styrde till stället.
Vid som ett tempelhvalf, som en kungsgård, vore den bäddad
in i grus och grönskande torf, så hvälfde sig högen.
Ljus ock lyste derur. Igenom en springa på porten
tittade kämparna in, och det beckade vikingaskeppet
stod der med ankar och master och rår; men hög i dess bakstam
satt en förfärlig gestalt: han var klädd i en mantel af lågor.
Bister satt han och skurade der blodfläckade klingan,
kunde ej skura de fläckarna bort: allt guld, som han rånat,
låg i högar omkring, och ringen bar han på armen.
"Stiga vi", hviskade Bele, "dit ner och kämpa mot trollet,
två mot en ande af eld?" Men halfvred svarade Thorsten:
"En mot en var fädernas sed, jag kämpar väl ensam."
Länge tvistades nu, hvem först af de tvenne det tillkom
pröfva den vådliga färd; men till slut tog Bele sin stålhjelm,
skakade om två lotter deri, och vid stjernornas skimmer
kände Thorsten igen sin lott. För en stöt af hans jernlans
sprungo riglar och lås, och han nedsteg. - Frågade någon,
hvad han förnam i det nattliga djup, då teg han och ryste.
Bele hörde dock först en sång, den lät som en trollsång;
sedan förnam han ett rasslande ljud, som af klingor som korsas,
sist ett gräseligt skri; då blef tyst. Ut störtade Thorsten,
blek, förvirrad, förstörd; ty med döden hade han kämpat.
Ringen bar han likväl. "Den är dyrköpt", sade han ofta,
"ty jag har darrat en gång i mitt lif, och det var, när jag tog den."
Smycket var vida berömdt och af smycken ypperst i Norden.

Skeppet Ellida till slut var en af slägtens klenoder.
Viking (sägs det) en gång, när han vände tillbaka från härtåg,
seglade längs med sin strand; då såg han en man på ett skeppsvrak
sorglöst gungande hän; det var, som han lekte med vågen.
Mannen var hög och af ädel gestalt och hans anlete öppet,
gladt, men föränderligt dock, likt hafvet, som leker i solsken.
Manteln var blå och bältet af guld, besatt med koraller,
skägget hvitt, som vågornas skum, men håret var sjögrönt.
Viking styrde sin snäcka deråt för att berga den arme,
tog den förfrusne hem till sin gård och förplägade gästen.
Dock, när han bjöds af värden till sängs, då log han och sade:
"Vinden är god, och mitt skepp, som du sett, är ej att förakta;
hundrade mil, det hoppas jag visst, jag seglar i afton.
Tack för din bjudning ändå! den är välment; kunde jag endast
ge dig ett minne af mig! men min rikedom ligger i hafvet;
kanske finner du dock i morgon en gåfva på stranden."
Dagen derpå stod Viking vid sjön, och si! som en hafsörn,
när han förföljer sitt rof, flög in i viken ett drakskepp.
Ingen syntes derpå, ej en gång man märkte en styrman;
rodret dock lette sin bugtiga väg bland klippor och blindskär,
liksom bodde en ande deri: när det nalkades stranden,
refvade seglet sig sjelf, och, ej rördt af menniskohänder,
ankaret sänkte sig ned och bet med sin hulling i djupet.
Stum stod Viking och såg, men då sjöngo de lekande vågor:
"Bergade Ägir ej glömmer sin skuld, han skänker dig draken."
Gåfvan var kunglig att se, ty de bugtiga plankor af eke
voro ej fogade hop som annars, men vuxna tillsammans.
Sträckningen var som en drakes i sjön: i stammen der framme
lyfte han hufvudet högt, och af rödt guld lågade svalget.
Buken var spräcklig med blått och med gult, men baktill vid rodret
slog han sin väldiga stjert i en ringel, fjällig af silfver;
vingarna svarta med kanter af rödt; när han spände dem alla,
flög han i kapp med den susande storm, men örnen blef efter.
Fyldes det skeppet med väpnade män, då skulle du trott dig
skåda en flytande konungastad, en simmande fästning.
Skeppet var vida berömdt, och af skepp var det ypperst i Norden.

Detta och mera dertill tog Frithiof i arf af sin fader.
Knappast fans i de nordiska land en rikare arfving,
om ej en konungason; ty kungars välde är ypperst.
Var han ej konungason, likväl hans sinne var kungligt,
vänsällt, ädelt och mildt, och med hvar dag växte hans rykte.
Kämpar hade han tolf, gråhåriga furstar i idrott,
faderns kamrater, med bröst af stål och med ärriga pannor.
Nederst på kämparnas bänk, jämnårig med Frithiof, en yngling
satt som en ros bland vissnade löf: Björn hette den unge,
glad som ett barn, men fast som en man och vis som en gubbe.
Upp med Frithiof han växt, och de blandat blod med hvarandra,
fosterbröder på nordmanna sätt, och svurit att lefva
samman i lust och i nöd och att hämna hvarandra i döden.
Midt bland kämpar och gästernas mängd, som kommit till graföl,
Frithiof, en sörjande värd, med ögon fylda af tårar,
drack på fädernas vis sin faders minne och hörde
skaldernas sång till hans lof, ett dundrande drapa; men sedan
steg han i faderns säte, nu hans, och satte sig neder
mellan dess Oden och Frej: det är Thors plats uppe i Valhall.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter