Frithiofs återkomst

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Men våren andas i blånad sky,
och jordens grönska blir åter ny.
Då tackar Frithiof sin värd och sätter
å nyo ut öfver böljans slätter,
och glädtigt skjuter hans svarta svan
sin silfverfåra på solblank ban;
ty vestanvindar med vårens tunga
som näktergalar i seglen sjunga,
och Ägirs döttrar med slöjor blå
kring rodret hoppa och skjuta på.
Det är så skönt, när du stäfven vänder
från fjärran segling mot hemmets stränder,
der röken stiger från egen härd
och minnet vaktar sin barndomsverld
och friska källan din lekplats lögar,
men fädren sitta i gröna högar,
och, full af längtan, den trogna mön
står på sin klippa och ser åt sjön. -
Sex dar han seglar, men på den sjunde
en mörkblå strimma han skönja kunde
vid himlaranden; den växer ut
med skär och öar och land till slut.
Det är hans land, som ur böljan träder,
han ser dess skogar i gröna kläder,
han hör dess forsar med skummigt larm,
och klippan blottar sin marmorbarm.
Han helsar näsen, han helsar sunden
och seglar tätt under gudalunden,
der sista sommar så mången natt
den glade svärmarn med Ingborg satt.
"Hvi syns bon icke? kan hon ej ana,
hur när jag gungar på mörkblå bana?
Kanske hon lemnat sin Balders vård
och sitter sorgsen i kungens gård
och harpan slår eller guldet tvinnar." -
Då stiger plötsligt från templets tinnar
hans falk i höjden och skjuter ned
på Frithiofs axel, så var hans sed.
Han flaxar ständigt med hvita vingen,
från skullran lockar den trogne ingen;
han krafsar ständigt med brandgul klo,
han ger ej hvila, han ger ej ro.
Han lutar kroknäbb till Frithiofs öra,
det är som hade han bud att föra,
kanske från Ingborg, från älskad brud,
men ingen fattar de brutna ljud.

Ellida susar nu fram om näset,
hon hoppar glad, som en hind på gräset,
ty välkänd bölja mot kölen slår,
men Frithiof munter i stäfven står.
Han gnuggar ögat, han lägger handen
utöfver pannan och ser åt stranden,
men hur han gnuggar och hur han ser,
han finner icke sitt Framnäs mer.
Den nakna eldstad står upp ur mullen,
lik kämpens benrad i ättekullen;
der gården var, är ett svedjeland,
och askan hvirflar kring härjad strand.
Förbittrad Frithiof från skeppet hastar,
kring brända tomter han ögat kastar,
sin faders tomter, sin barndoms ban.
Då kommer hastigt lurfhårig Bran,
hans hund, som ofta, så käck som trogen,
för honom brottats med björn i skogen.
Han gör i glädjen så många hopp,
han springer högt på sin herre opp.
Mjölkhvite gångarn med guld i manen,
med ben som hinden, med hals som svanen,
den Frithiof ridit så mången gång,
ur dalen ilar med höga språng.
Han gnäggar glädtigt, han halsen vänder,
han vill ha bröd ur sin herres händer.
Den arme Frithiof, mer arm än de,
har ingenting att de trogna ge. -

Bedröfvad, husvill - på ärfda grunden
står Frithiof, blickar kring svedda lunden,
då gamle Hilding mot honom går,
hans fosterfader med silfverhår.
"Hvad här jag skådar mig knappt förundrar:
när örn är flugen, hans bo man plundrar.
En kunglig idrott för landets fred!
Väl håller Helge sin kungaed
att gudar dyrka och menskor hata,
och mordbrand heter hans eriksgata.
Det gör mig snarare harm än sorg;
men säg mig nu, hvar är Ingeborg?" -
"De bud jag bär dig", den gamle sade,
"jag räds du finner dem föga glade.
Så snart du seglat, kung Ring bröt fram,
fem sköldar väl jag mot en förnam.
I Disardalen, vid ån, stod slaget,
och blodrödt skummade vattendraget.
Kung Halfdan skämtade jämt och log,
men likafullt som en man han slog.
Jag höll min sköld öfver kungasonen,
jag var så glad åt den lärospånen.
Men länge hölls ej den leken ut,
kung Helge flydde, då vardt det slut.
Men som han flydde, den Asafrände,
förbi din gård, han i hast den tände.
För brödren sattes då två beting:
sin syster skulle de ge kung Ring,
hon ensam kunde hans skymf försona;
om ej, så toge han land och krona.
Och af och an gingo fredens bud,
men nu kung Ring har fört hem sin brud". -

"O qvinna, qvinna"' nu Frithiof sade.
"Den första tanke, som Loke hade,
det var en lögn, och han sände den
i qvinnoskepnad till jordens män.
En blåögd lögn, som med falska tårar
alltjämt oss tjusar, alltjämt oss dårar,
högbarmad lögn med sin rosenkind,
med dygd af vår-is och tro af vind;
i hjertat flärden och sveket hviska,
och mened dansar på läppar friska. -
och dock, hur var hon mitt hjerta kär,
hur kär hon var mig, hur kär hon är!
Jag kan ej minnas så långt tillbaka,
att hon i leken ej var min maka.
Jag mins ej bragd som jag tänkt uppå,
der hon ej tänktes som pris också.
Som stammar, vuxna från rot tillsamman,
slår Thor den ena med himlaflamman,
den andra vissnar; men löfvas en,
den andra kläder i grönt hvar gren:
så var vår glädje, vår sorg gemensam,
jag är ej van att mig tänka ensam.
Nu är jag ensam. Du höga Var,
som med din griffel kring jorden far
och skrifver eder på gyllne skifva,
låt bli det narrspel, låt bli att skrifva!
Med lögner ristar du skifvan full,
det skada är på det trogna gull.
En dikt jag minnes om Balders Nanna,
men sanning fins ej på mensklig panna,
det fins ej trohet i menskobröst -
när sveket länte min Ingborgs röst,
den röst lik vinden på blomsterängar,
lik harpoljudet från Brages strängar.
Jag vill ej lyssna till harpoljud,
jag vill ej tänka på trolös brud.
Hvart stormen dansar, dit vill jag följa,
blod skall du dricka, du verldshafsbölja!
Hvar helst en klinga sår högens säd,
på berg, i dal vill jag vara med.
Jag tör väl möta en kung med krona,
mig lyster se, om jag då skall skona.
Jag tör väl möta bland sköldars larm
en ungersven med förälskad barm,
en narr, som litar på tro och heder,
den vill jag hugga af ömkan neder,
vill spara honom att stå en dag
besviken, skymfad, förrådd som jag." -

"Hur ungdomsblodet dock kokar öfver",
sad' gamle Hilding, "hur väl behöfver
det dock att kylas af årens snö,
och orätt gör du den ädla mö.
Anklaga icke min fosterdotter,
anklaga nornan, hvars vreda lotter
ej menskor rubba; de falla från
åskdiger himmel på jordens son.
Väl hörde ingen den ädlas klagan,
hon teg som Vidar i gudasagan,
hon sörjde tyst som i sunnanskog
en turturdufva, hvars make dog.
För mig hon yppade dock sitt hjerta,
i djupet bodde oändlig smärta.
Som vattenfogeln med såradt bröst
till botten dyker; det är hans tröst,
att dagen icke i såret glöder,
på botten ligger han och förblöder:
så hennes smärta i natt sjönk ned,
jag ensam vet hvad den starka led.
"Ett offer är jag", hon sade ofta,
"för Beles rike: snöblommor dofta
i fridsmöns lockar, och vintergrönt
kring offret hänges, det är dock skönt!
Jag kunde dö, men det vore skoning:
förtörnad Balder vill blott försoning,
en långsam död, kan ej hvila få,
dess hjerta klappar, dess pulsar slå.
Men säg för ingen den svagas strider!
jag vill ej ömkas, ehur jag lider;
kung Beles dotter fordrar sin sorg,
men helsa Frithiof från Ingeborg!" -
När bröllopsdagen nu kom (den dagen
jag gerna sett från min runstaf tagen),
mot templet skredo i långsam färd
hvitklädda jungfrur och män med svärd.
För skaran tågade dyster sångarn,
men blek satt bruden på svarte gångarn,
blek som en ande, som sitter på
det svarta molnet, när åskor gå.
Jag hof ur sadeln min höga lilja,
jag ledde henne på tempeltilja
till altarrunden; der sade hon
åt Lofn sitt löfte med säker ton,
och mycket bad hon till hvite guden,
och alla greto, så när som bruden.
Då märkte Helge på hennes arm
din ring, han ryckte den bort med harm;
på Balders bild nu den gyllne hänger.
Min vrede styrde jag då ej länger;
jag ref från länden mitt goda svärd,
ej mycket var då kung Helge värd.
Men Ingborg hviskade mig: "Låt vara,
en broder kunnat mig detta spara,
dock mycket tål man, förr'n man förgås,
Allfader dömmer emellan oss." -

"Allfader dömmer", sad' Frithiof dyster,
"men litet också mig dömma lyster.
Är nu ej Balders midsommarfest?
I templet är väl den krönta prest,
mordbrännarkungen, som sålt sin syster;
mig också litet att dömma lyster."



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter