Frithiof och Björn

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Frithiof

Björn, jag är ledsen vid sjö och våg,
böljorna äro oroliga sällar.
Nordens de fasta, de älskade fjällar
locka med underlig makt min håg.
Lycklig är den, som hans land ej förskjutit,
ingen förjagat från fädernas graf!
Ack! för länge, för länge jag flutit
fridlös omkring på det vilda haf.

Björn

Hafvet är godt, det må du ej klandra:
frihet och glädje på hafvet bo,
veta ej af den vekliga ro,
älska alltjämt att med böljorna vandra.
När jag blir gammal, vid grönskande jord
växer jag också väl fast som gräsen.
Nu vill jag kämpa och dricka om bord,
nu vill jag njuta mitt sorgfria väsen.

Frithiof

Isen har nu dock oss jagat i land,
rundt kring vår köl ligga vågorna döda;
vintern, den långa, vill jag ej föröda
här ibland klippor på ödslig strand.
Ännu en gång vill i Norden jag jula,
gästa kung Ring och min röfvade brud;
se vill jag åter de lockarna gula,
höra dess stämmas de älskade ljud.

Björn

Godt, jag förstår dig: kung Ring skall röna,
vikingahämnden är föga blid.
Kungsgård vi tända vid midnattstid,
sveda den gamle och röfva den sköna.
Eller kanhända på vikingavis
aktar du drotten en holmgång värdig,
eller han stämmes till härslag på is: -
säg, hur du vill, jag är genast färdig.

Frithiof

Nämn mig ej mordbrand och tänk ej på krig
fredlig till kungen min kosa jag ställer.
Han har ej felat, hans drottning ej heller,
hämnande gudar ha straffat mig.
Litet har jag att på jorden hoppas,
vill blott ta afsked af den jag har kär,
afsked för evigt! När lunderna knoppas,
kanske ock förr, är jag åter här.

Björn

Frithiof, din dårskap jag aldrig förlåter.
Klagan och suck för en qvinnas skull!
Jorden, tyvärr! är af qvinnor full,
miste du en, stå dig tusen åter.
Vill du, så hämtar jag dig af det kram
hastigt en laddning från glödande Söder,
röda som rosor och spaka som lam,
se'n dra vi lott eller dela som bröder.

Frithiof

Björn, du är öppen och glad som Frej,
tapper att strida och klok att råda;
Oden och Thor, dem känner du båda,
Freja, den himmelska, känner du ej.
Icke om gudarnas makt må vi tvista:
akta dig, väck ej den evigas harm!
Fort eller sent hennes slumrande gnista
vaknar i gudars och menniskors barm.

Björn

Gå dock ej ensam, din hemväg kan stängas.

Frithiof

Ej går jag ensam, mitt svärd följer med.

Björn

Mins du, hur Hagbart blef hängd i träd?

Frithiof

Den, som kan tagas, är värd att hängas.

Björn

Stupar du, stridsbror, jag hämnar dig väl,
ristar väl blodörn på Frithiofs bane.

Frithiof

Onödigt Björn! den galande hane
hör han ej längre än jag. Farväl!



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter