Kung Rings död

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Gullmanig fåle,
Skinfaxe, drager
vårsol ur vågen mer härlig än förr.
Morgonens stråle,
dubbelt så fager,
leker i kungssal: det klappar på dörr.

Sorgsen i hågen
Frithiof inträder;
blek sitter kungen; skön Ingeborgs bröst
bäfves som vågen.
Främlingen qväder
afskedets qväde med darrande röst:

"Böljorna bada
vingade hästen,
sjöhästen längtar från stranden igen.
Ut vill han vada,
bort måste gästen,
bort från sitt land och sin älskade vän.

Dig ger jag ringen,
Ingeborg, åter;
heliga minnen bo troget i den.
Gif den åt ingen!
Frithiof förlåter;
mig ser du aldrig på jorden igen.

Ej skall jag skåda
stigande röken
mer ifrån Nordlanden. Menskan är slaf;
nornorna råda.
Böljornas öken,
der är mitt fädernesland och min graf.

Gå ej till stranden,
Ring, med din maka,
helst sedan stjernorna sprida sitt sken.
Kanske i sanden
vräkas tillbaka
Frithiofs, den biltoge vikingens, ben." -

Då qväder kungen:
"Tungt är att höra
mannen, som klagar likt qvidande mö.
Dödssång är sjungen
re'n i mitt öra.
Hvad är det mer den som föds, han skall dö.

Nornornas lottning,
huru vi fike,
trotsa vi, klaga vi ej oss ifrån.
Dig ger jag drottning,
dig ger jag rike,
skydda det du åt min växande son!

Väl har jag sutit
vänsäll i salen,
väl har jag älskat den gyllene frid
Dock har jag brutit
sköldar i dalen,
sköldar på sjön, och ej bleknat dervid.

Nu vill jag rista
geirs-odd och blöda,
strådöd ej höfves för nordmannakung.
Ringa är sista
idrottens möda,
mera än lifvet är döden ej tung."

Då skar han ärligt
runor åt Oden,
dödsrunor djupa på bröst och på arm.
Lyste så härligt
droppande bloden
fram mellan silfret på hårvuxen barm.

"Bringen mig hornet!
Skål för ditt minne,
skål för din ära, du härliga Nord!
Mognande kornet,
tänkande sinne,
fredelig bragd har jag älskat på jord.

Fåfängt bland vilda,
blodiga drotter
sökte jag friden, hon flyktade hän.
Nu står den milda
ätthögens dotter
väntande på mig vid gudarnas knän.

Hell er, I gudar,
Valhallasöner!
Jorden försvinner; till Asarnas fest
gjallarhorn budar.
Salighet kröner
skönt, som en guldhjelm, den kommande gäst." -

Sade och tryckte
Ingeborg handen,
handen på son och på gråtande vän.
Ögat han lyckte,
kunglige anden
flög med en suck till Allfader igen.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter