Stadsresan

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

[redigera] Första sången.

Midsommarafton går in, då en enda och bleknande stjärna
drar sig i fästet tillbaks och östern färgas ibrandgult;
än är det tyst i naturen; den heliga sömnen behärskar
växter och djur; och i hyddornas hägn bak fällda gardiner
mänskorna vila, men liksom på språng att vakna med solen.
Ute på Mälarevik så blickstill och blank som en spegel
måsarne vaknat och härska sig först helt hesa av hunger;
så ifrån land, ifrån alstrandens vitsköljda stenar
hörs beckasinen sin muntrande strof nu vissla och drilla;
snöskatan slår kastanjett ifrån abrinkens skyhöga alar,
innerst i flädrarne risslar som vårbäck i välsköljda stenar
lövsångarns konstrika sång; men sångarn visar sig icke.
Natten är lyktad; i öster en kant av solen sig lyfter!
Fiskaren skjuter från land sin ökstock med ävjiga åror;
mjölnaren halvklädd med spaken i hand på dammluckan lättar.
Då blir det ljud; och det väldiga kvarnhjulet klapprar;
bäcken förnyar sin fart och forsar mot rotvalv och rosen;
smeden i ässjan gjort eld och bälgar i askan på härden;
sedan går släggan till slag, och viger in verket till veckan.

                             *

Men uti klockaregården vid ån på sidan av vägen,
mitt emot kyrkan, som kalkvit och ny ses lysa bak muren,
klockaren klivit ur säng och syns vid det öppnade fönstret;
tvålande haka och kind samt dragande kniven på strigeln,
tittar han spejande ut om väderleken för dagen
vore att lita på. Det är viktigt för den som skall resa.
Högst upp i gavelfönstret han står i det timrade huset;
nere inunder, i skygd av dess vägg, mot söder, är uppställd
bibänken väl försedd med det halva dussinet kupor,
och de små ivriga kryp ha redan börjat att ströva.
Alltid besöka de först rabatten framför sin boning:
Kejsarekronan, Pion, Adonis och blå Akvilejan;
sedan de tåga i tropp att plundra på ängar och gärden...
Emellertid inunder på glänt ett fönster- har öppnats;
klockarefrun ini saln hon dukar kaffe på bordet;
ordnar med blommor i glas och pryder duken med bårder
flätade sirligt av löv. Allt röjer att dagen är festlig.
Sedan hon bullar opp bröd, av de gulaste flätor med saffran,
kakor och kringlor och rån, ty kopparpannan i spisen
står på en kant för att klarna den doftande Javan...
Medan hon väntar sin man, hon pysslar, rustar och knåpar;
runt omkring salen hon gör nu en tur på de skurade tiljor,
lägger ett veck på gardin utav blommiga taften av bomull,
plockar ett vissnande blad från balsaminen i fönstret,
och hon far över med trasan ett tag det gamla klaveret
i sitt förbleknade skal av sockerkist, kallat mahogny,
klaviaturen hon dammar helt lätt och dess smala tangenter;
hamrar av gåspennstift de slå emot strängar av mässing,
klinga så tunt och så spräckt ej olikt den spanska gitarren. -
Tiden har dragit förbi och dagens tunga har tystat
tonen från ungdomens vår, ty nu är man framme vid förti.
Dörren då öppnas till saln, och husbond’ synes gåbort-klädd;
svarta bonjuren är på, och en självknuten mångfärgad halsduk
skänker ett yngrande sken åt ett nyrakat skinande anlet;
hälsar med vänlig en nick den sysslande hustrun, herr Åberg:
»Ja, du, min gumma, i dag och för tjugo år sen tillbaka
stod här vårt bröllop i byn, och jag gläds att du har det i minnet,
gläds att du velat oss ock med festbord stämma till högtid.
Möda och släp var vårt liv, på åkern, i skolan, i kyrkan;
många små munnar vi haft, när ax och äring var odryg.
Alltid med sämja och sårig, rned godlynta sinnen vi dragit
lasset dock halvvägs framåt; nu börja vi utför i backen.
Därföre, hustru, vi må än kargare gnida vår skilling;
barnen ju skjuta sin fart, och kräva på drygare kostnad,
ja, jag betänker mig ej att säga ut ordet i påsen:
girighet är dock en dygd för den som har barnkammarn fuller -
nu är jag girig, jag ock; och räknat från dag och från dato
tål jag ej se på vårt bord av herrskapsmat eller annat...
Fattigmanskost det är råg, och vetet är till för de rika -
oblandat kaffe är gott för grevar och fina baroner,
hälften av brasilianskt och hälften av jäva tar prosten;
men för en fattiglapp som klockarn i Årby är kornet,
kornet som rostas helt lätt, och en nypa cikorja, nec ultra.
Så ja, min gumma, nu vet du hur huset skall styras och ställas.
Inte ett ord jag spiller här (mer på den tråkiga saken -
hoppas du rätt har förstått och icke för lappri blir gramse.»
Hustrun hon stannade tyst, bedrövad, slagen och svarslös;
aldrig av sådana ord och en sådan ton hon fått höra;
aldrig hon heller haft klart att ju husets ställning var sådan,
snarare hoppats och trott att ett överskott samlats på banken.
Det var då lönen alltså för mödan och sparsamhets-ivern:
börja förknappning och gniden, när åldern var inne! -
Mannen han syntes belåten och glad, att orden gjort verkan;
dock med ett smil under lugg han lutade sig över koppen,
talade vänliga ord, och skämtade smått som han brukat.
Tackade sedan för mat och klappade hustrun på kinden;
reste sig, gick några steg i salen, och liksom på måfå,
eller att retas, på narri, han slog ett ackord på klaveret -
»Ännu det stämmer så gott,» han sade, den skämtsamme klockarn,
»tonen är stark och inte en sträng där fattas i lådan;
räcker väl den i vår tid och i barnens också, för resten!»
Sagt, och han tog åt sin hatt, ty ångaren hördes i fjärden,
nickade vänligt farväl och skyndade ut genom dörren.

[redigera] Andra sången.

Riddarholmskyrkan slår tre, och i Tyskan svaras med samma;
hamnen vid Munkbron får liv, ty Mälarebåten skall avgå;
ångar och röker, slår back; på landgången myllrar av mänskor;
styrmannen stuvar sitt gods och svarar på svarslösa frågor;
gastarne hala sin tross; kapten står redan vid ratten
under ett björklövstak, men på förtopp hänga pioner
dagen till ära likvisst, ty midsommarafton är inne.
Ångarn slår back och han vinglar sig ut från viftande folkhop,
lövmarknans brokiga stånd man ser bland majstängers färgspel,
när som den muntra konsert av gigor, trumpeter och pipor
drunknar och tystas ihjäl av ångarnes vissling och ringning.
Men på ett fördäck ombord på den prydliga Mälarebåten
klockarn i Årby är synlig bland gods och bland rusiga bönder.
Huvudet högst han där står och bevakar en packlår med handkraft,
lång som en dörr och bred som en tvåmanssäng över gaveln;
runt däromkring är en skans av korgar, burar och spiltor,
likt en belägringsarmé de rusiga bönder nu trängas
sökande sittplats på larn, försvarad av stridslystne klockarn.
Ömsom han riktar en puff åt vadmalskyllrade ryggar,
ömsom med foten han ger en känga i bågnande knäveck;
och när den fiendska hop hans skatt vill bruka som soffa,
nödgas med kragtag och orrar, med mer, han våldsamt försvara
äganderätten mot folk, som endast på nävarna akta.
»Vinna (så tänker han tyst) är ett intet emot att försvara;
livet ger intet för intet, och allt skall tagas och rövas;
himlen ju själv den vill tagas med våld! Nå välan, här finns nävar!»
Solen den gassar så hett och klockarn svettas och pinas;
os ifrån skans och från kök och talgen från trötta maskinen
reta den hetsige kämpen, som bytt sin kamp mot en ordstrid.
Hungrig han är, och från kappen till restaurationen
stiger aptitlig ert doft av ångande biffstek med soja.
Men på sin post han troget står vakt och känner ett nöje
lida för sina och sitt. - Nu öppnar sig blånande fjärden;
ångaren lovar åt lä och vinden fläktar från sidan;
där ser du Mälarestrand i midsommars fullaste fägring;
himmel och jord sig förmält, man skiljer dem knappt från varandra;
himlen är blå, men vattnet är blåare, skogsbrynet tonar
fjärran som fästets sky, och skyn ser ut som ett skogsbryn;
grönskande öar och skär beklädda av nyspruckna lövträd
mitt mellan vatten och luft, man vet ej vart de hör hemma;
luften är ljum, icke het; är frisk, icke kall; och man rör sig
liksom i varma rum, där fönstren stå öppna mot solen.

Se nu, där rulla sig upp de fagraste tavlor i växling:
ömsom man skådar en strand med timmertallar i backen,
eller en sandtäkt besökt av välkända halvöppna skutor;
ömsom de grönskande fält av råg och den guldgula senap;
madängen karger och våt med kålvass ner uti vattnet;
här kommer fram vid ett näs ett tegelbruks lergråa längor;
marken kuperas; och genast en kvarn han håller sig framme
att på sitt överfallshjul få en dusch av risslande bäcken.
Fjärden sig tränger ihop till ett sund och en herre-gårdsbyggnad
vit som den nysläckta kalk, på taket ett klocktorn med flaggstång;
badhuset rosenderött vid ångbåtsbryggan är ankrat;
trädgården följer i strand, ett paradis fullt utav fruktträd,
icke förbjuden frukt, och inga ormar i gräset;
stickelbärsbuskar i rad och hallonskogar stå täta...
Nu så är ståten förbi, den steniga al-stranden följer:
alar och stenar och stenar och al; en struttande arla
kvittrar vid udden farväl; nu går det rätt ut på fjärden!
Doppingar segla invid; en mås och en strykande kråka;
eljes där allting är dött på vida vattnet en timme.
Fjärran en ångbåtsrök förkunnar de odlade trakter;
kanske där ligger en stad, ett lustslott eller en herrgård ;
Mälarn är riker på gods, ej blott på historiska minnen
kära för uppsvenska män. Nämn Sture och Oxenstjerna,
Vasa och Brahe, Baner, behövs ej nämnas de andra.
Tynnelsö, Rävsnäs, Gripsholm, med Tidö, Svartsjö och Kungsör,
tavlor du skymta ser ur Svearnes bålda historia.
 -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Nu i den blåvita luft i lovart om ångarn syns sträcka
svanornas praktfulla par, de styra mot ljuvliga Ekoln,
bådande hemtraktens kust för trötte vandrarn på fördäck.

[redigera] Tredje sången.

Högsommarstillt är i luft och i löv, på vatten, på marken;
söndagens frid den är lyst på jorden, och tystnaden råder,
när ifrån klockstapelns tjäll till sabbatsvilan man utringt.
Kvarnhjulet stannat, och ån står stilla i loppet och sinar;
dragarne vila i bås och spiltof fria från selen.
Barnen berätta sig märkt att bien stanna i kupan,
fåglarne sitta på kvist och putsa sig fina till gudstjänst;
fiskarne sökt sina djup och öva ej ut sina lekar,
gräshoppan håller sig tyst i underjordiska salar -
aldrig man skådat en orm på söndagsmorgonen, aldrig
vrak eller hök; och tornsvalan själv under gungande stapeln
håller sig skälvande fast, när mäktiga klockorna runga.
Herranom dagen är vigd och Herrans hus det står öppet;
störst är det huset i byn, det vackraste också i socknen...
vitt som en duvas vinge och högvälvt som himmelens kupa,
högt uti tak som vore det byggt åt resår, åt gudar.
Pelareskogen bär upp de luftiga valven, och underst
drakar och troll de trampa uppå som världsträdets rötter
trampa den urgamla orm, allf ra tåren, söndraren Nidhögg.
Men kring det heliga hus, det skinande vita, de Dödas
blomstrande trädgård är lagd med grönskande jämna små sängar
märkta med stickor och kors, som tälja de halvglömda namnen,
trädskolan lik med jämna kvarter och med avmätta rader...
himmelens örtagård här; här soves, vandias och växer.

Ringningen höres igen, den andra gången, och sakta
börjar det rymliga hus att fyllas av festklädda folket.
Kyrkvaktarn tyst och på tå till psalmerna sätter opp nummer;
orgtramparn funnit sig in, och stiger i knarrande trappan,
torkar av dammet och drar en stämma ur välfyllt register:
sextonfots principaln; det är basen som alltid gör susen,
tjänar väl ock som ventil när bälgarna äro för fyllda.
Klockaren har hållit hus i sakristian hos prosten,
lämnat sin kyrkopost med stiftstidning, brev och attester,
lysningar, dop och plakat, kungörelser, markegångs-taxor.
Nu går han upp till sin plats emellan bänkarnes rader,
nickar förstulet åt frun som sitter vid nämndemansänkan,
hinner sin upphöjda plats; och framför Haeffners koralbok
slår han sig ner, och drar stämmorna ut samt börjar preludiet
av vår Sebastian Bach, den störste som spelat pä orgel;
smärtans och sorgernas tolk som krävde de hundrade strupar,
orgeln rikligt förser, och de väldiga bälgarnes lungor...
Är det dig ej som du såg hur orgeltramparn vid verket
sätter sin klumpiga fot på bröstet av slagne Titanen?
Psalmen till ingång tas upp och högmässans andakt begynner.
Allt går sin gilla gång; man hunnit fram till predikan...
Då med en fart den skicklige klockarn syns smyga på tåspets
trapporna ner. De knarra och gny som ville de skvallra...
Förstugan når han, förbi dess sprutor och hinkar;
träffar på kyrkovalln de duktiga ringarna fyra.
Avtalt ju mötet ser ut, i hemligt förstånd de nu viska.
Skynda sig sedan i smyg mot klockaregården i halvsprång.
Nå, vad som hände sen? Det förtäljes av spejande pojkar
att ifrån hemmet bars ut, betäckt av ett nytvättat segel
något ej olikt ett djur med fyra benen i vädret,
och att detsamma bars bort i flygande fart upp till logen.
Sedan - berättas det ock - att ett ännu större spektakel
burits från logen tillbaks, och vid en törn uti farstun
dånat och skrällt som en hund med musik man köper i marknän.
 -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Amen är sagt och predikan är slut samt altaretjänsten;
klockarn har tagit sin plats och till utgången väljer han noter,
och när han valt, med samtliga stämmor han pressar sitt orgverk;
Mendelssohns bröllopsmarsch ur Midsommarsdrömmen han spelar,
festligt, pompöst och ej fritt från en åsyftad avsikt;
och när i spegeln han ser; ha|n möter en blick av sin hustru
spörjande, givande svar, och så hon försvinner i hopen.
Allting är slut, och när porten är stängd till det löv-klädda templet,
klockaren skyndar sig hem; nu gäller det hinna få försprång;
hustrun, det visste han väl, ett ärende hade till präst-garn ;
allt var ju ordnat, beräknat förut, och kunde ej felslå.
Alltså den lycklige klockarn steg in i den pyntade salen,
kastar sin hatt och öppnar pianot av glänsande valnöt,
slår ett ackord och prövar en löpning, en rullande skala;
faller i temat han in, får händerna fulla av noter;
och från den »liggande harpans» djup en konstrik toccata
av vår Sebastian Bach, hans store lärare, klingar;
och den förtäljer hans liv i smärtfyllda stormande rytmer:
ungdomens drömmar om konst, det stora härliga kallet,
som för sitt hem och sin härd, för brödet han nödgades offra;
minnena tränga sig på; han ser sig som ynglingen åter,
händerna vita ännu, ej brynta av solen på åkern.
En gång vid akademin i huvudstaden han löften
gav om ett lysande liv, åt tonkonsten ägnat på allvar,
och på en kyrkokonsert i Klara han spelade orgeln;
samma toccata han nyss ifrån taffeln uppväckt ur minnet.
Och i pianots fanér där såg han händerna speglas
styva och stora med hår och lederna svällda av kyla.
Blygdes att röra så hårt de elfenbensvita tangenter
fina och lena, som hälst av kvinnohänder de smektes...
Äntligen vaknar han upp; han känner att livet har svikit,
fattas av helig vrede, av harm och ursinnig smärta;
slår ett ackord uti moll, går över och kastar sig in i
Beethovens största sonat, den titaniska Appassionata...
Lejonet lik, som rister sin bur med blodiga ramar,
ryker han ut på klaviaturn och griper omkring sig...
Väldiga nävarne nu vid stålsträngad harpa de spikas,
fötterna naglade fast vid pedaln han liknar en korsfäst.
Allt vad som livet har beskt, det cyniskt gäckande livet,
som av vårt allvar gör narr, och hånar de heliga känslor,
pockar på offer och plikt, och skrattar bakefter åt offret;
livet som gissel ju band av de arma mänskornas öden,
tvingar att slå vad kärast man har, att sarga och såra -- -- --
Så går sonaten fram, den ordlösa väldiga dikten,
ryter och gråter av vanmäktig harm över tillvarons smärta.
»Hur är det ställt med det heliga löftet om friden på jorden?
Viljan är god, den mänskliga viljan vill friden;
nödgas till strid och till våld, till svek och de trolösa orden --
hör på de osällas vrål som mistat sin tro på det goda:
livet är fult, är ett ont, dock mänskorna avsky det onda.
Lider ej den som slog ett sjufallt emot den slagne?
Människan velat så väl, men livet ville det onda.
Nu, hör du fångarnes skrik ifrån jordiska fångahuset;
över sig se de ett blått, och straxt de tro det är himlen;
räckes en vänlig hand, de mena det är en ängels;
alla tro genast på gott; vi kallar man dem då för onda ?
Ve! denna jord, där intet går rätt, men allting förvränges.
Sår du i kärlek, du skördar i hat; av tro får du tvivel;
när du planterar ditt hopp, du plockar frukten, elände.
Ragnarök, makternas slut, den stora världsbrand må komma.
Därtill en syndaflod, en rening med eld och med vatten;
sedan må börjas på nytt; i askan och fruktbara slammet
odlas och sås. Då nalkas de drömmares gyllene ålder.»
 -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Tonerna tystnade av, men strängarna ännu hörs sjunga
liksom ett eko från förr, ett gensvar av samstämda sinnen.
Också förintad han satt i häpnad över sin trollmakt.
Medan den blygsamma saln den darrade ännu av åskan,
åskorna kallade fram av besvärjarn utan att veta’t,
då från det öppnade fönstret han hör ett dånande »bravo»,
följt av applåd från händer i mängd; det kändes
vänligt och mjukt och så varmt som om honom de klappat på kinden.
Hastigt han reste sig upp och fick se genom öppnade fönstret
grevens förnäma familj i det ståtliga stannade åkdon...
Närmast intill stod prostens med döttrar, med söner och magar.
Ännu ett bravo blev höjt och klockarn steg fram för att buga. -
Då i ett ögonblick han kände allt bittert försvinna;
livet det log; en sekund han fått njuta av konstnärens seger;
hjärtan och sinnen han tänt och tvungit de stora att lyssna.
Nu, när han vände sig om, en hand blev lagd på hans skuldra;
hustrun där stod, och helt rörd av hyllningen ägnad åt maken
visste ej huru med min och åtbörd hon skulle bete sig;
tog hon sin man uti hand helt enkelt och tryckte den kraftigt,
lycklig att finna igen densamme hon trott sig förlora...
Båda de gladdes som barn att skåda det nya pianot,
årslånga mödornas lön, en makt som kommit i huset.
Också det strålade kraft, det kastade glans över hemmet,
lyste på tarvliga möblerna upp, och lyfte de ringa.
Byfolket talte därom och tittade in genom fönstret -
barnen nu stormade till på en vink, och sedan stod glädjen
högre i tak än nånsin i fattiga klockaregården.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter