De tre systrarna med glashjärtat.

Ny saga.

Det finns människor med glashjärta. Om man sakta vidrör dem, klinga deras hjärtan så fint som silfverklockor; men om man slår hårdt på dem, så gå de sönder.

Det fanns en gång ett kungapar, som hade tre döttrar, och alla tre hade glashjärtan. »Barn», sade drottningen, »varen försiktiga med edra hjärtan; de äro en bräcklig vara.» Och de voro också försiktiga.

Men den äldsta systern, som gärna fångade fåglar och tyckte om blommor, lutade sig en vacker dag ut genom fönstret mot fönsterposten och såg ner i trädgården, där bin och fjärilar flögo omkring löfkojorna. Därvid klämde hon sitt hjärta: Kling! lät det som om någonting gått sönder, och hon föll död ner.

Någon tid efteråt drack den andra prinsessan i ordningen en kopp kaffe, som var för hett. Då klingade det återigen till som när glas går sönder, blott litet finare än första gången, och hon föll också ner. Då lyfte hennes mor upp henne och såg på henne, och varsnade snart till sin glädje att hon icke var död, utan att hennes hjärta blott fått en spricka, men att det icke skulle hålla länge, utan mycken försiktighet.

Hvad skola vi nu göra med vår dotter? undrade konungen och drottningen. Hon har en spricka på hjärtat, och om den också är aldrig så fin, så kan det likväl mycket lätt gå sönder. Vi få lof att akta henne noga.

Men prinsessan sade: »Låt mig vara. Mången gång håller det som fått en spricka ändå ganska länge.»

Under tiden hade den yngsta konungadottern också blifvit stor samt så vacker, god och förståndig att konungasöner strömmade till från alla sidor att fria till henne. Men skadan hade gjort den gamle konungen vis och han sade:

»Jag har ännu blott en hel dotter och äfven hon har ett glashjärta. Om jag skall gifva henne åt någon, så måste det vara en konung som äfven är glasmästare och förstår att handskas med så ömtåliga varor.» Men bland alla friarne fanns det inte en enda som hade slagit sig på glasmästaryrket, och så måste de alla åter draga sina färde.

Då fanns det ibland pagerna på kungaslottet en som var nästan färdig. När han tre gånger till fått bära upp släpet efter den yngsta konungadottern, så var han adelsman. Då skulle kungen lyckönska honom och säga till honom: Nu är du färdig och adelsman. Jag tackar dig. Nu kan du gå.

När han nu första gången bar upp prinsessans släp, vände sig konungadottern om och sade till honom:

»Så trefligt du bär upp mitt släp! Så trefligt har ingen annan burit det.»

Då märkte pagen att hon äfven kunde föra ett kungligt språk. Men han var nu också färdig och adelsman. Kungen tackade, önskade honom lycka och sade att nu kunde han gå.

När han gick, stod prinsessan i trädgårdsporten och sade till honom:

»Du har burit mitt släp på ett mycket trefligare sätt än någon annan. Om du bara vore glasmästare och kung ändå!»

Därpå svarade han, att han skulle göra sig all möjlig möda att bli det; hon skulle bara vänta på honom. Han skulle säkert komma tillbaka.

Han gick nu genast till en glasmästare och frågade honom, om han ej behöfde någon lärpojke. »Jo», svarade denne, »men du får lof att lära hos mig i fyra år. Första året lär du dig att hämta bröd ifrån bagaren och tvätta, kamma och kläda barnen; andra året lär du dig att kitta fönster, det tredje att skära och sätta in rutor, och det fjärde året blir du mästare.»

Därpå frågade han glasmästaren, om han ej kunde få gå i omvänd ordning, ty då gingo det fortare. Men glasmästaren försäkrade honom, att en ordentlig glasmästare alltid måste börja framifrån, annars blefve det ingenting ordentligt.

Nå, han gaf sig tillfreds därmed. Första året hämtade han därför bröd hos bagaren, tvättade och kammade barnen och satte kläderna på dem; det andra året lärde han sig kitta fönster, det tredje lärde han att skära och sätta in rutor, och det fjärde året blef han mästare. Därpå återtog han sina kläder som adelsman, tog afsked af sin lärare och öfverlade hvad han nu skulle företaga för att bli konung.

Medan han sålunda vandrade på gatan försjunken i tankar och såg ner på stenläggningen, kom en man till honom och frågade, om han hade förlorat något, eftersom han ständigt såg ner på jorden. Då svarade han, att han visserligen inte hade förlorat något, men att han dock sökte något, nämligen ett konungarike, och frågade honom om han kunde veta hvad han skulle göra för att bli konung.

»Om du vore glasmästare», sade mannen, »så visste jag nog råd.»

»Jo, jag är allt glasmästare», svarade han, »och alldeles nyss färdig.»

Då han sagt detta, berättade honom mannen historien om de tre systrarna med glashjärtat och huru den gamle kungen nödvändigt ville gifta sin dotter med en glasmästare. »I början», sade han, »var det äfven ett villkor att den glasmästare, som finge henne, tillika skulle vara konung eller konungason; men eftersom det inte finns någon som är bägge delarna, glasmästare och konung på samma gång, så har han gifvit litet efter, som den klokaste alltid måste göra, och uppställt två andra villkor. Men glasmästare måste han ändå vara. Därvid blir det.»

»Hvilka äro då de båda andra villkoren?» frågade adelsmannen.

»Prinsessan måste tycka om honom, och så måste han ha sammetshänder. Om det nu kommer en glasmästare, som prinsessan tycker om och som har sammetshänder, så vill konungen gifva honom sin dotter och senare, vid sin död, göra honom till konung. Det har också varit en hel hop glasmästare på hofvet, men det var ingen, som prinsessan tyckte om. Dessutom hade de inga sammetshänder, utan stora, grofva händer, och naturligtvis kan man inte vänta annat af vanliga glasmästare.»

När den unge adelsmannen fått veta detta, gick han till slottet, upptäckte sig för konungen, påminde honom att han varit page hos honom, och berättade att han af kärlek till hans dotter blifvit glasmästare och att han nu gärna ville gifta sig med henne och bli konung efter kungens död.

Då lät konungen kalla prinsessan, och frågade henne om hon tyckte om den unge adelsmannen, och när hon bejakade detta, emedan hon genast kände igen honom, sade han vidare, att han nu skulle taga af sig handskarna och visa om han också hade sammetshänder. Men prinsessan menade att det var alldeles onödigt, hon visste bestämdt att han hade sammetshänder. Hon hade märkt det redan då, när han hade fört henne uppför trappan.

Så voro nu båda villkoren uppfyllda, och då prinsessan fick en glasmästare till man och till på köpet en med sammetshänder, så var han mycket rädd om hennes hjärta, och det höll till hennes saliga död.

Men den andra systern, som redan hade en spricka på sitt hjärta, blef tant, och en den allra älskligaste tant i världen. Detta försäkrade icke blott barnen, som adelsmannen och prinsessan fingo, utan äfven alla andra människor. Hon lärde de små prinsessorna att läsa, bedja och göra dockkläder och hon såg igenom prinsarnes betygsböcker. Den som hade goda betyg fick beröm och en gåfva till på köpet, men om någon hade dåliga betyg, så gaf hon honom en smäll och sade: »Säg, du stygge prins, hvad tänker du på? Hvad tänker du bli för något? Nå, säg ifrån. Hör du!»

Och när han då snyftade och sade: Ko- ko- ko- konung», skrattade hon och frågade: »Konung, kung Midas? — Hans majestät kung Midas med två långa åsneöron?» Då skämdes den som fått de dåliga betygen alldeles förskräckligt.

Och äfven denna andra prinsessa blef mycket gammal, ehuru hennes hjärta hade fått en spricka. Då någon förundrade sig däröfver, svarade hon alltid: »Hvad som i ungdomen får sig en skada, men därvid inte går sönder, det håller nog ofta rätt länge.»

Och det är också sant. Ty min mor har en gammal potpurrikruka, hvit och beströdd med små, bjärta blomsterbuketter; den har haft en spricka så länge jag kan minnas och håller ändå; och under den tid min mor haft den äro sedan så många nya potpurrikrukor köpta och sönderslagna, att man rakt inte kan räkna dem.

Ny samling folksagor (1896)
← Kannitverstan.	Den gamle trollkarlen. →