Om Jöns, som ville lära sig att rysa.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Om jons 0059.png

En gammal visa har jag hört, som säger: »Min käre gosse, blif ett fån, en dummerjöns, ett nöt, ett spån, så går dig allting väl i händer», och det finns i själfva verket äfven exempel på, att den eller den dummerjönsen med sin dumhet lyckligen vandrat igenom världen. Men detta är dock undantag; ty efter regeln behöfves det mycken flit och oförtrutenhet samt fast vilja för att vinna sitt mål och komma till rätta med en sak, till och med om det vore en dum sak, såsom det t. ex. var med »Rys-Jöns», om hvilken jag nu skall berätta.

Det var en gång en man som hade två söner, en klok och en dum. Den kloke var ett riktigt underbarn och hörde, som man plär säga, gräset växa; men den dumme var dummare än man någonsin hört omtalas och kunde ej användas till något slags arbete. Skulle han hämta sirap till middagen, så kom han med maskpulver, eller också vände han ej tillbaka förrän aftonstjärnan hälsade honom från himmelen eller hungern dref honom hem. Om föräldrarne ville hafva något uträttadt, så måste den äldste göra det; den stackars Jöns bara låg sina föräldrar till last. Men äfven den äldste hade ett svårt fel, han var nämligen förskräckligt rädd af sig. Ingenting i världen kunde förmå honom att hämta upp en flaska vin ur den mörka källaren eller nattetid gå förbi kyrkogården. Om man bad honom därom, eller om han hörde en råtta gnaga, eller om någon berättade en spökhistoria, så reste sig håren på hans hufvud, och han ropade: »Hu, så jag ryser, hu, så jag ryser!»— »Hm», tänkte Jöns, »bror Hans är en så präktig pojke, och så förstår han äfven att rysa! Det måtte vara en ofantligt vacker konst att kunna rysa. Sannerligen, den konsten skulle äfven jag vilja kunna.» Och från den tiden gjorde han ej annat än tänkte på att kunna rysa, och hvart ban gick och hvar han stod, sade han till sig själf: »Ack, om jag ändå kunde rysa en gång!»

Då sade modern: »Jag hade alltid trott att dumheten någon gång skulle spricka ut på Jöns och klokheten sedan komma, men nu ser jag att kostnad och besvär äro förspillda på honom.» Och fadern sade: »Hör på, Jöns, du blir större för hvarje dag, snart är du lång som en tall, och lemmar har du som en oxe; det kan vara på tid att du lär dig något ordentligt, så att du kan förtjäna dig ditt bröd. Ty med rysningen, din fårskalle, kommer du ej långt; tids nog får du lära dig den; men den skaffar ingen styfver i pungen.» Därpå svarade Jöns intet annat än: »Ack, den som kunde rysa; ack, den som kunde rysa! »Modern suckade djupt, och fadern skakade på hufvudet och sade slutligen : »Jag tror att du är för dum till och med för den saken.»

Någon tid efteråt kom klockaren på besök i buset, och för honom beklagade sig fadern öfver det bekymmer, som den yngste sonen förorsakade honom genom sina drömmerier och sin oduglighet, och att han ej ville lära sig något annat i hela världen än att rysa. »Ah, det skall han nog få lära sig hos mig», sade klockaren; »låt honom bara komma till mig, och det skall inte dröja länge innan han får sitt lystmäte.» Därmed var fadern mycket belåten; ty han tänkte: »Om också inte pojken får lära sig så mycket, så blir han ändå litet tillstukad, och äfven det är värdt någonting.» Jöns fick alltså följa klockaren upp i tornet och lära sig att ringa.

En afton, då de båda befunno sig uppe i tornet, tänkte klockaren: »Vänta, skall du få lära hvad det vill säga att rysa!» och han befallde Jöns att ringa aftonklockan, medan han själf hemligt smög sig hem, tog på sig ett hvitt lakan och sedan kom tillbaka till tornet, där han tog plats på öfversta trappsteget, midt emot ett fönster på tornet. När Jöns vände sig om och varseblef den hvitbeslöjade gestalten, som stod orörlig och stirrade på honom, ropade han: »Hvem är du? Hvad vill du?» men han fick ej något svar. »Nå, har du ull i öronen, eller har munnen frusit igen på dig? Jag råder dig i all vänlighet att du genast lagar dig i väg, snögubbe; här har du intet att göra.» Men gestalten svarade ingenting och rörde sig ej ur stället, ty han skulle ju lära Jöns att rysa. Men denne tänkte ej det minsta på den saken; men förargad blef han ändock. »Säg ifrån hvad du vill, om du är en hederlig karl!» ropade han, »eller också kastar jag dig utför trappan.» Klockaren trodde icke att han genast skulle företaga sig ett sådant oråd, och öppnade därför ej munnen. Nu förlorade Jöns tålamodet; som en pil rusade han på spöket, som icke hade kunnat drömma om ett sådant mod, och pladask! kastade det öfverända, så att det rullade sina goda tio trappsteg ner för torntrappan i den gamla bykyrkan och blef liggande i ett hörn. Huru mycket det än här pustade och jämrade sig, bekymråde sig Jöns icke därom; han gick lugnt till klockrepet, ringde till aftonbön, trallade sedan på en visa, gick ner för trapporna och stängde kyrkdörren bakom sig. Klockarens hustru väntade länge och väl på sin man och förvånade sig, att han i dag inte ville komma hem ifrån tornet, i synnerhet som det redan var sent på aftonen. Därpå gick hon till sist in i Jöns’ rum för att se efter om äfven han var borta; men han låg mycket riktigt i sin säng och snarkade. Klockarhustrun ruskade och skakade på honom och sade: »Hvar har du din husbonde, din sjusofvare?» Jöns vaknade med möda och svarade: »Inte är jag skyldig att taga vara på honom; — jag vet inte hvar han är.» — »Min Gud», sade hustrun, »han har ju gått upp i tornet tillsammans med dig, din grobian, och har sedan inte kommit tillbaka.» — »Hm», brummade Jöns, »det stod en hvitklädd gestalt uppe i torntrappan, som inte ville svara på tal; jag trodde att det var någon spetsbof och kastade den utför trapporna. Om ni vill veta huruvida det var er man, så kan ni själf gå dit och se efter; det vore ledsamt nog ifall det var han.» Därmed vände han sig åt väggen och började åter att snarka. Men klockarhustrun tog genast nycklarna, låste upp torndörren och gick uppför trappan, och mycket riktigt, där låg hennes man pustande och jämrande sig i ett hörn och hade på köpet brutit af sig ett ben.

Det var inte något roligt skämt. Klockaren måste ligga till sängs en längre tid, och Jöns’ far måste betala doktorn, hvilket han naturligtvis ej gärna gjorde. Pojken hade han dessutom åter lått hemskickad, men han kunde ej längre tåla honom i sin närhet och sade förargad till honom: »Du är och förblir en odåga, som inte ens gör rätt för det vatten du dricker och som endast skaffar mig skam och förargelse och ledsamheter. Här har du några guldmynt, tag dem och gå din väg och löp så långt vägen räcker. Här har man ingen nytta af sådana där olycksfåglar som du. Gå, och visa dig här aldrig mer!» — »Rätt så, far, jag skall genast begifva mig i väg», sade Jöns; »men när jag har lärt mig att rysa, får jag väl komma hem igen?»

»Nej», svarade hans far, »inte förrän du är förståndig.» Därpå stoppade Jöns börsen med de penningar, som fadern gifvit honom, i fickan, tog afsked kort och godt och vandrade så ut i vida världen.

När han då gick ensam på stora landsvägen, sade han oupphörligt för sig själf. »Ack, om jag kunde rysa; ack, om jag kunde rysa!» Detta hörde en man, som gick förbi honom, och som de händelsevis ej voro långt ifrån galgbacken, sade han: »Se dit — där står trefoten, på hvilken 7 karlar nyss hållit bröllop med repslagarens dotter och nu lära sig flyga. Om du vill veta hvad det vill säga att rysa, så tag ditt nattkvarter där, så skall du nog få lära saken?»

— »Hä, hä, hä», skrattade Jöns, »nog säger folket, att jag är en dummerjöns, men så dum är jag dock icke, att jag tror hvad du säger. Så hastigt lär det nog inte gå.» — »Gå bara dit, du», sade den andre; »jag svarar för att du i morgon bittida har lärt dig att rysa.» — Jöns svarade: »Om det är sant, skall du få de femtio riksdaler, jag har i fickan, som lärpenningar; kom hit i morgon, få vi se.»

— »Jag tar dig på orden, jag är säker om penningarna», svarade rådgifvaren från landsvägen och gick sin väg.

Men Jöns gick till galgen, och som det började blifva svalt på aftonen, bar han ihop ved och tände upp en brasa. I början gick allt bra. Jöns var trött efter vandringen, han lade sig, elden värmde honom, och han sof de rättfärdiges sömn. Men när midnattstimmen kom och elden hade brunnit ut, drog den skarpa nattvinden isande öfver hans lemmar och väckte den sofvande. Jöns tände åter upp elden, men varm kunde han ej blifva. Då såg han, att en af galgens pelare nedtill började multna. Hastigt gick han dit och slet med ett enda ryck ner halfva galgen och några af de hängda. Jöns begagnade sig nu af galgen till bränsle, och så blef han varm. Men när han såg huru liken, som hängde i galgen, rördes hit och dit af vinden, och slogo emot hvarandra, mumlade han: »Jaså ni frysa; vänta, skall jag taga ner er; ni kunna behöfva värma er, äfven ni, på samma gång ni hålla mig och kamraterna sällskap.» Därpå steg han uppför stegen, som stod lutad mot galgen, och tog ner de hängda från deras platser. När nu alla sju holt fredligt lågo vid hvarandras sida, eldade han på duktigt och satte liken rundt omkring den fladdrande lågan. »Inte sant, edra stackare», frågade Jöns det närmaste liket, »här nere är det allt bra mycket bättre än där uppe?» Men den tilltalade döde svarade intet, och äfven de andra liken sutto utan den ringaste rörelse. »Ni ha inte tinat upp er riktigt ännu», sade han; »vänta så skall jag flytta er närmare!» Och så släpade han dem ännu närmare elden, så att lågan fattade uti deras multnade kläder; men detta oaktadt förblefvo de stela, styfva och stumma och läto sina trasor brinna. »Det här börjar bli tråkigt», sade Jöns; »vill ni inte ta reson, så hänger jag upp er igen.» Och så tog han den ena efter den andra och hängde åter upp dem alla sju. Därpå svepte han in sig i sin öfverrock, sträckte ut sig vid sidan af elden och sof, som om han själf hade varit död.

Följande morgon steg mannen, som hade gifvit Jöns det goda rådet, upp tämligen tidigt för att hämta sina femtio riksdaler. Men när han kom till galgen och först måste skaka och ruska sofvaren innan denne vaknade, märkte han väl, att han åter måste gå sin väg med tomma händer, och att Jöns ej heller nu lärt sig konsten att rysa. Jöns berättade hur han tillbragt natten med de tråkiga skurkarne, och att han hade först tagit ner dem från galgen och sedan åter hängt upp dem. Då skakade mannen sitt hufvud och gick sin väg, i det han sade: »En så besynnerlig människa har jag hittills aldrig påträffat» — Men Jöns började åter, när han vandrade vidare, att tala för sig, själf och mumlade: »Ack, om jag kunde rysa; ack, om jag kunde rysa!» Detta hörde en forkarl, som reste samma väg; han sade till Jöns: »Hvem är du?» — »Det angår dig inte», svarade pojken. Och formannen frågade honom vidare: »Hvarifrån är du?» — »Jag vet ej», blef svaret. »Hvad är din far?» — »Du kan själf fråga honom.» — »Hm, men hvarför löper du egentligen omkring i världen, din toker?»

— »Jag vill lära mig att rysa.» — »Att rysa? Det var den största galning jag har hört! Hör på, pojke; här invid vägen ligger ett värdshus, gå dit, låt gifva dig duktigt med mat och dryck, och när du vid gåendet skall betala din räkning, får du veta hvad det vill säga att rysa.» — »Nå, det är kanske inte så tokigt», tänkte Jöns, tackade den vänlige formannen och gick till värdshuset.

När han kom in i värdshuset, sade han: »God dag!»

— »Tack», svarade värden, »hvarmed kan jag vara till tjänst?» — »Jag skulle vilja lära mig rysa», svarade Jöns, »och en forman har gifvit mig det rådet att äta och dricka här, så skulle jag vid bortgåendet, då jag skulle betala räkningen, nog lära mig hvad det vill säga att rysa, trodde han.» — »Så’n tjufpojke!» ropade värden; »men vänta bara, jag skall nog ge dig betalt, jag!» — »Ack, förra natten gjorde jag ett försök med galgen», fortsatte Jöns, »men det lyckades inte; där åtminstone fick jag ej lära hvad det vill säga att rysa.» Värden svarade: »Här kan du få det bästa tillfälle att lära dig rysa. Ser du det gamla slottet på höjden där uppe? Inom dess gamla murar huserar en förtrollad prins eller riddare eller hvad det kan vara; och den som där tillbringar tre nätter, åt den vill konungen ge sin enda dotter till gemål, och denna prinsessa är den skönaste jungfru, på hvilken solen någonsin lyst. Dessutom finns det många och stora skatter i slottet, som nog kunna göra en rik karl af en fattig stackare; men de bevakas af onda andar, och de blifva först då fria när någon törs tillbringa tre nätter i rummen däruppe. Det är visserligen redan många, som hafva försökt det, men ingen af dem som gått dit in har sedan kommit tillbaka.» — »Hvad ni nu säger låter både väl och illa», sade Jöns till värden, »men det som är illa fruktar jag inte, och det goda lockar mig inte; om jag bara kan få lära mig att rysa, så är jag belåten.» Han kunde knappast sofva på hela natten, så mycket sysselsatte honom den tanken, att han nu ändtligen skulle få lära sig att rysa i den gamla slottsruinen.

Följande morgon begaf han sig genast i väg. Först gick han till konungen och sade: »Herr kung, med förlof, jag skulle vilja tillbringa tre nätter i det förtrollade slottet!» Konungen betraktade pojken från alla sidor, och som han tyckte om honom, gaf han honom den åstundade tillåtelsen. »Min son», sade han, »du får taga med dig trenne ting dit, blott intet lefvande.» Då svarade Jöns, som ända från barndomen tyckte om att göra upp eld, och som mången gång stått vid en hyfvelbänk eller arbetat vid Svarfstolen: »Så beder jag om ett godt elddon, en hyfvelbänk och en svarfstol, så att jag slipper frysa och har något hvarmed jag kan fördrifva tiden.» Man anskaffade åt honom de trenne saker han hade begärt, och konungen lät ännu samma dag föra upp dem på slottet.

När aftonen kom, gick äfven Jöns dit, tände upp en duktig eld i ett af rummen och ställde invid elden så väl hyfvelbänken som Svarfstolen. Först tänkte han på allehanda sätt att fördrifva tiden, och när han blifvit färdig därmed, väntade han på att han skulle få rysa. Men hur mycket han än längtade därefter, så blef det dock ingenting af med den saken. Så kom midnattsstunden. Han lagade nu om elden och blåste duktigt på densamma, då det på en gång skrek ur ett hörn: »Miam, miam, vi frysa!» — »Hvem fryser?» sade Jöns; »kom hit till elden, edra frusna stackare, och värm er!» Knappt hade han sagt detta, förrän två stora, svarta kattor sprungo fram ur ett hörn och slogo sig ner, en på hvardera sidan om Jöns, och stirrade på honom med stora, brinnande ögon, på ett mycket vildt och förskräckligt sätt. Efter en stund sade den ena: »Hvad menar du, kamrat, skola vi spela kort: knack eller svartpetter?» — »Svartpetter, gärna för mig», svarade Jöns; »om ni bara ha kort med er.» Kattorna hade kort med sig, och så började de spela. Då märkte pojken, att kattorna hade förskräckligt långa klor på tassarna. »Usch, fy skäms, med förlof!» sade han; »er fru mamma har inte på lång tid skurit naglarna på er, kom hit skall jag putsa dem!» Därvid tog han de båda kattorna i nacken, klämde in deras tassar i Svarfstolen och skar naglarna af dem med ett huggjärn; men när de i raseri höggo efter honom för att bita honom skar han genast af dem hufvudena och kastade ut dessa genom fönstret i slottsgrafven, och kattkropparne efter dem. Knappast hade han dock stängt fönstret, förrän svarta kattor rusade fram ur alla hörn och jamade gräsligt; och midt ibland dem sprungo svarta hundar omkring som om de varit rasande, och rullade sina glödande ögon, visade tänderna och tjöto på det fasansvärdaste sätt. Jöns stod och såg på detta ett ögonblick, men därpå tog han upp sin tälgknif och högg så kraftigt omkring sig åt alla sidor, att en del af kattorna och hundarna blefvo liggande döda i rummet, medan de öfriga skyndsamt togo till flykten och undkommo genom kakelugnen och skorstenen. De döda djuren kastade han likaledes ut genom fönstret i slottsgrafven. Men efter detta arbete kände han sig litet trött och längtade efter hvila. Lyckligtvis stod en säng i ett hörn; där lade han sig och drog täcket öfver sig. Men han hade ej hunnit somna in, innan sängen af sig själf började löpa omkring; den for omkring i hela slottet, trappa upp, trappa ner, i kök och källare, i tornrummen och jordvåningen; och på en gång — hopp! hopp! — kastade den omkull sig med fötterna öfverst, så att alla sängkläderna lågo som ett berg på Jöns. Men han slungade täcken och kuddar långt ifrån sig, kröp fram ur virrvarret och lade sig i spiselhörnet, ty ännu brann elden friskt. Därpå somnade han in och sof som en stock till följande morgon.

Redan tidigt begaf sig konungen till slottet. När han såg gossen ligga i ett hörn utan att röra sig, trodde han att spökena hade dödat honom och sade, full af medlidande: »Det är dock synd om pojken.» Men i detta ögonblick slog Jons upp sina ögon och sade: »God morgon, herr konung; redan så tidigt uppe?» Konungen blef på en gång förundrad och glad att Jöns ännu var vid lif, och sade: »Nå, hur hor det gått för dig, min käraste Jöns?» — »Ah, rätt bra, herr kung», svarade denne, »men jag känner mig förskräckligt sugande.» Kungen svarade: »Intet annat? Det skall snart hjälpas; du kan på min räkning äta så mycket du vill där nere hos värden, men på aftonen skall du åter gå hit. Vill du det?» — »Det är klart», svarade Jöns; »det skulle ju vara tre nätter.»

Därpå begaf sig konungen tillbaka till sitt slott och Jöns gick ner på värdshuset. Då han trädde in i gästrummet, trodde värden knappast sina ögon, ty han hade ej kunnat tänka annat än att det redan för länge sedan var slut med Jöns, och nu stod dock denne lifs lefvande framför honom. »Ar det du själf, Jöns, eller är det din ande?» ropade han förvånad. »Jag tror att det är jag själf», sade Jöns, »och ingen annan.» Och värden frågade åter: »Nå, men nu har du väl fått lära dig att rysa?» — »Nej», svarade pojken, »det var allt förgäfves; af den konsten förstår jag ännu inte en bokstaf.» Därpå åt och drack han tappert på konungens läkning; och när det blef afton begaf han sig åter upp på spökslottet och upptände sin eld. Det led framåt midnatt, när han åter satt framför kaminen och mumlade för sig själf: »Ack, om jag ändå kunde rysa!» Då brakade det på en gång där uppe i skorstenen, som om hela slottet hölle på att störta tillsammans, och med ett fruktansvärdt buller kom plötsligen en half människa nedfallande. »Hvasa!» ropade Jöns, »ännu fattas det en half karl; halfannan människa gör inte något trefligt sällskap. Nå, kommer resten snart?» — Klatsch! så föll äfven den andra hälften ner, och i elden som brann i kaminen. Hör ni, edra sluskar, nu har ni just ställt vackert till med min eld», ropade han; »egentligen skulle ni få frysa, om jag inte hade medlidande med er; men framför allt skall jag först å nyo upptända elden.» Därpå kastade han de båda människohälfterna åt sidan och lagade om elden. Men när han sedan vände sig om, så hade det blifvit en enda men ytterst ful man af de båda hälfterna, och han hade slagit sig ner på Jöns plats.

»Hallå, gamle gosse, laga dig genast bort; det där är min bänk!» ropade Jöns till sitt sällskap. »Packa dig genast undan, eller halfverar jag dig å nyo.» Men när den sålunda tilltalade blef lugnt sittande och låtsade vara döf, sköt Jöns honom med en väldig knuff å sido och satte sig, där han förut hade suttit. Då började det å nyo att dundra i skorstenspipan, och en hel hop fula karlar föllo ner jämte några människoskallar och ben. Jöns sprang upp och sade: »God afton, mina herrar; hvarmed kan jag vara er till tjänst?» Men de otäcka karlarne förblefvo tysta och glodde endast på pojken med fruktansvärda blickar, och en af dem tog nio människoknotor, som han ställde upp, och de andra fingo tag i några människoskallar och började slå käglor. — »Bataljon!» skrek pojken. »Hör på, mina herrar, låt äfven mig få vara med på en pott, ty jag är alldeles förtjust i att slå käglor.» — »Om du har pengar, kan det gå för sig», sade karlarne. »Visst har jag pengar», sade Jöns; »tror ni att jag är någon tiggarunge?»

»Nå, så slå då», sade en af de sluskiga karlarne och räckte en dödskalle åt Jöns. Jöns tog den och sade: »Era klot äro ju kantiga; tag hit, skall jag först svarfva om dem åt er!» Därpå ställde han sig vid Svarfstolen och svarfvade skallarna runda. Då han var i ordning härmed, började spelet. Jöns slog, men karlarne slogo bättre, så att han förlorade något penningar. Då blef Jöns rasande och kastade skallarna mellan knotorna, så att det hven efter. »Alla nio!» ropade han; men spökena skreko: »Nej, tolf!» ty just då skallade midnattsklockan från tornet, och därmed upphörde spökeriet, och Jöns befann sig åter helt allena.

Jöns hade emellertid blifvit trött af allt sitt arbete, och så lade han sig på första bästa ställe och sof oafbrutet ända tills konungen nästa morgon visade sig i dörren till rummet, där Jöns ännu gäspande sträckte på sig och ändtligen morgnade till. »God morgon, herr kung!» sade Jöns. »God morgon», svarade denne, och frågade: »Nå, hur har det gått dig i natt?» — »Tackar som frågar, rätt bra», svarade pojken; »jag fick inte vara ensam, utan mottog besök genom skorstenspipan, och så hafva vi slagit käglor med människoben.» Och nu berättade han allt som hade tilldragit sig under natten. Konungen ryste blott vid att höra det och sade: »Nå, nu har du väl fått rysa?» — »Inte så vidt jag vet. Jag har haft ganska roligt, det var allt, men att rysa har jag ännu inte lärt mig», svarade Jöns. »Nå, så kanske du får lära det den tredje natten», sade konungen, och gick tillbaka till sitt slott, medan Jöns spatserade ner till värdshuset och där smorde sig af hjärtans grund.

När tredje natten började, satt han åter på sin hyfvelbänk, och sade för sig själf: »Det är i alla fall bra illa att jag aldrig skall kunna få rysa.» Då började på en gång ett buller, larm och rumor i huset, så att man kunde blifva full af ångest och förskräckelse; dörren flög upp och sex väldigt stora män inträdde i kammaren. De buro en likkista på en likbår, ställde den midt i rummet och försvunno åter. »Aha», tänkte Jöns, »där ligger säkert kusin Petter, som nyligen dog; jag får lof att se på honom.» Därpå steg han upp och gick till kistan, hvars lock han tog af. Då låg där en död i kistan, alldeles öfverhöljd af blod; men när Jöns kände på honom, drog han genast händerna tillbaka och sade: »usch, iskall! Du fryser, kusin Petter; vänta, så skall jag värma dig!» Därpå tog han liket i sina armar och bar det till elden. Men den döde ville ej blifva varm. Jöns anställde allehanda försök med liket, tog det på sitt knä och gned dess armar och ben, så att blodet åter skulle komma i rörelse; men då allt detta ej ville hjälpa, lade han den döde i sin säng, klädde af sig och tog plats vid hans sida. Då dröjde det ej länge innan den döde blef varm och började röra på sig. Och nu gjorde han sig bredare och bredare, och ändtligen ropade han:

»Hvarför stör du mig i min hvila? Nu skall jag slita sönder dig.» — »Skall det nödvändigt ske genast?» frågade Jöns, i det ban vände sig om. Därpå högg han tag i spöket, kastade det med ens i likkistan och skrufvade åter fast locket. Genast visade sig åter de sex männen, som lyftade upp båren, och buro bort densamma.

Strax därpå inträdde en fruktansvärd jätte med långt och yfvigt skägg, och ropade till Jöns: »Mask, nu är det ute med dig; du måste dö!» — »Sakta, sakta!» svarade Jöns; »det har ingen brådska med hvad du säger; om jag skall dö, måste jag väl själf också vara med.» — »Ja visst, din skräflare, skall du själf vara med», ropade jätten. »Nå, nå, sakta vackert!» svarade pojken; »gör dig inte så viktig. Ty när det kommer till kritan, så tar jag och hackar dig till pölsa med min tälj knif.» — »Det kan man kalla att tala dristigt», svarade jätten; »då måste du allt vara betydligt starkare än jag.» — »Det kommer an på ett försök», svarade Jöns. »Nå välan, låt gå; är det som du säger, så vill jag låta dig draga hädan; kom, så få vi försöka!»

Jöns var genast beredd, och så förde Goliath honom genom mörka gångar till en smedja, där han tog en yxa och med ett enda slag slog ned städet i marken. »Skall det där kanske vara någon trollkonst?» frågade Jöns; »pass på, jag kan göra bättre upp.» Därpå gick han till det andra städet. Jätten, som ville se noga efter hvad Jöns gjorde, böjde sig djupt, så att hans långa skägg föll ner på städet. Hastigt svängde nu pojken sin yxa och lät ett väldigt hugg falla på städet, så att han klämde in jättens skägg i öppningen efter hugget. »Nu har jag dig, karl; nu är det din tur att dö!» sade han. I detsamma tog han en järnstång och bearbetade med den så väldigt odjurets rygg, att denne tjöt och grät och lofvade Jöns, att om han ville släppa honom lös, så skulle han visa honom på tre kistor guld, af hvilka en skulle tillhöra konungen, en de fattiga, och den tredje finge Jöns behålla för egen räkning. »Godt», sade denne, »till detta pris skall du få blifva fri; men först måste jag se guldkistorna!» — »Lossa mitt skägg då», sade jätten. »Nej», svarade pojken, »inte förrän jag har pengarna; bär städet med dig, och för mig till stället!» Detta var visserligen en obekväm börda, men hvad skulle jätten göra? Han måste däran, och så förde han Jöns till ett stort hvalf och visade honom de tre kistorna med penningar. — I samma ögonblick slog klockan tolf; då föll städet till marken och spöket var försvunnet. »Håll, håll!» ropade Jöns, då äfven de tre kistorna ville försvinna. Han höll också mycket riktigt kvar dem och förde dem, den ena efter den andra, ehuru med stor möda, upp på sitt rum. När arbetet var gjordt, lade han sig och sof till ljusan dag. Och åter stod konungen framför hans säng och väckte honom och sade: »Nå, i natt har du väl fått lära dig att rysa?» — »Nej, ty värr inte», svarade Jöns, »men jag har fått till skänks en kista med guld, samt en åt de fattiga, och ännu en för dig, herr kung; inte kan man väl rysa, när man får så mycket penningar till skänks!»

Konungen sade: »Min käre Jöns, låt mig omfamna dig; du har befriat slottet från andarna och bringat den förtrollade skatten i dagsljuset, därför skall du få min dotter till gemål och blifva min svärson.» — »Det är nog bra, herr kung», sade Jöns, »men jag är ännu alltför dum för att gifta mig, ty jag har ju inte ens lärt mig att rysa.» — »A, var inte rädd för den saken», sade konungen; »det finns dummare personer än du som ha gift sig; och hvad det beträffar att lära dig rysa, så kommer nog äfven det i sinom tid.»

Därmed gaf Jöns sig till freds. Han gifte sig således med konungadottern, och det firades ett bröllop, som hette duga. Nu hade den lyckliga människan kunnat vara riktigt lycklig. Han var rik och hade en underskön gemål, som han också mycket älskade, men han mumlade dock alltid för sig själf: »Ack, om jag kunde rysa; ack, om jag kunde rysa!» — »Nå, vänta», sade den unga frun för sig själf, »jag skall nog lära Jöns rysa.» Hon skickade sin kammarjungfru till en bäck och lät henne bära upp ett helt ämbar med vatten och småfiskar, och en natt, när hennes herr gemål hade insomnat djupt, drog hon af honom täcket och hällde öfver honom hela ämbaret med det kalla vattnet och fiskarne. Då hoppade prins Jöns med ett högt skri i vädret och ropade. »Brr, så jag ryser! Jag hade aldrig i mitt lif trott, att jag skulle lära mig rysa. Hu, hu, kära hustru, jag ryser verkligen —jag har fått nog af den saken.»



Ny samling folksagor (1896)
← Den lustige Schwanda. Historien om den sköna Melusina. → Movbook.gif
Hämtad från "https://svenskadikter.com/w/index.php?title=Om_Jöns,_som_ville_lära_sig_att_rysa.&oldid=4761"