Michel, den fader- och moderlöse gossen från Radhost.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Mährisk-wallackisk saga.

Af två bröder hade Martin, den äldre, två barn och Hans, den yngre, fyra. Den förre blef dödssjuk och bad före sitt slut att den yngre brodern skulle antaga sig hans tvenne barn när han var död, ty hans hustru hade redan förut skilts hädan. Därpå afled han.

När nu den yngre brodern kom hem till sin hustru, sade denna till honom: »Hans, har du verkligen blifvit förmyndare för din brors barn? Jag hoppas, att du ej blifvit det.» — Men Hans svarade: »Hvarför inte? Hvem skulle väl eljest hafva åtagit sig de faderlösa? Jag kan väl inte förneka min broders blod, som ju är mitt eget. Låt oss hellre öfverlägga om, huruvida vi skola taga gossarne till oss eller föra dem till främmande människor.»

Därpå svarade hustrun: »För min del vill jag, att vi taga den äldre, men den yngre vill jag inte ha.» Och mannen sade: »Envisas inte; jag tror, att vi taga både den äldre och den yngre.» — Men hustrun ville blott hafva den ene, och sade därför: »Jag tror, att den äldre kan göra oss större nytta än den yngre, ty den äldre kan snart arbeta; han är ju redan fjorton år gammal, men den yngre endast två.» — Men mannen sade bestämdt: »Kära hustru, du vet att jag är deras farbror, och att jag måste draga försorg om dem. Vi vilja därför taga båda till oss,»

Och de hade gossarne hos sig i nio år. Den äldre, Josef, förtjänade rikligen hvad han behöfde; den yngre, Michel, hjälpte också efter ett par år till med lättare arbeten. Men nu kommo onda tider, då det gick fattigt folk mycket illa. Hans måste t. o. m. sälja sin ko. Då sade hans hustru till honom: »Ser du nu hur det går med oss. Var det rätt att vi upptogo två barn som våra egna? Nu kunna vi icke ens föda våra egna barn.» — Men mannen svarade: »Var ej så orolig. Du vet ju att barnens hus alltid återstår oss, om jag köper och utlöser det.» — Därpå sade hustrun: »Vore det icke bättre att göra sig fri från den yngre gossen, så blir det oss ändå alltid billigare.» — Mannen sade: »Kom ihåg, att vi togo dem i goda dagar; skulle det icke vara en skam inför både Gud och människor att drifva bort dem i de onda dagarna?» — Men kvinnan envisades att få bort barnen. Mannen sade därför: »Vet du hvad, kära hustru; på det allt må blifva godt, så skall jag föra den yngre vilse bland bergen.» — Hon sade: »Kära du, hvart tänker du föra honom? Du för honom blott bort ett par timmars väg, och då är han snart här igen.» Men Hans svarade: »Jag skall föra honom dit, hvarifrån han aldrig vänder åter.»

Följande morgon, innan det ännu dagats, sade han till den elfvaåriga Michel: »Kom, så skola vi se efter om vi inte i Karpaterna där ute vid Radhost kunna finna en skatt.» Michel anade intet ondt och följde med gladt mod sin farbroder. När de kommo till hålorna i Radhost, tände farbrodern ett ljus och förde Michel dit in. Och de stego utför djupet på en stege, gingo länge och kröpo genom flera hålor, ända till dess de anlände till en underjordisk flod, öfver hvilken en smal stig förde. När de voro öfver, sade farbrodern: »Michel, sätt dig här på den här stenen; här har du bröd och en fällknif; jag skall under tiden se mig vidare omkring.» Michel satte sig och skar i mörkret af en bit bröd, som han åt upp. Den stackars öfvergifna gossen väntade och väntade länge, mycket länge på farbrodern.

Michel 0049.png

Han hoppades att denna snart skulle komma tillbaka med ljuset och rörde sig därför icke från sin plats, äfven emedan han var rädd i det djupa mörkret. Ifrigt lyssnade han, men farbrodern kom icke. Då tänkte han: »När allt kommer omkring, har farbror fört mig vilse med afsikt och har lämnat mig här och gått hem.» Vid dessa tankar reste sig håren på hans hufvud. Men han tog mod till sig och började söka sig väg till Radhost. Men det ville ej lyckas honom. Huru skulle han också utan ljus kunna finna vägen genom hålorna och den smala stigen öfver floden samt stegen, som förde honom upp. I stället för att närma sig floden, aflägsnade han sig alltmer från densamma. Dock, detta varsnade han först när han icke mer hörde dess brusande. Uttröttad sjönk han ner på den fuktiga marken, lade sitt hufvud på den kala klippan och grät och klagade högljudt. Därpå sprang han åter upp och gick tillbaka. När han sålunda famlade omkring i mörkret till höger och vänster, gled hans fot, och han störtade ner i djupet. Medan han föll, sökte han att hålla sig fast och slet därvid lös två stora stenstycken från klippväggen. Utan att tänka på hvad han gjorde, stoppade han dem i den väska, som han hade hängt öfver axeln, och sökte att trefva sig vidare fram. Nu närmade han sig floden, och snart hörde han dess brusande. Men han kunde ej finna stigen, öfver hvilken farbrodern hade fört honom. Modigt sprang han i floden och sam öfver. Snart kom han äfven fram till den farliga stegen och klättrade uppför densamma, vig som en katt. Sedan han ännu en halftimme famlat omkring däruppe, kom han ur det mörka hålet ut i det fria. Nu märkte han först huru mycket han hade skadat sina händer och fötter. Han darrade af köld och ångest. Men snart fattade han mod, föll på sina knän och tackade Gud innerligt att han ej låtit honom förgås i Radhost. Därpå satte han sig, åt upp det bröd, som han ännu hade kvar, och öfverlade hvad han nu hade att göra. Han visste att hans farbror ej längre ville ha honom, och så beslöt han att vandra ut i vida världen.

När han hade vandrat i flera dagar, kom han till ett slott, tiggde ett stycke bröd af en tjänare och satte sig på en hörnsten. I det han tog upp knifven ur sin väska, varseblef tjänaren de två gula klimparna och frågade honom, hvad han hade där; därvid vände tjänaren stenen på alla sidor, vägde den i handen, visade den åt andra och gick därpå till sin herre, för att äfven visa honom klumpen. Slottsherren lät föra gossen till sig och frågade honom, hvarifrån han fått dessa två stycken gediget guld. Michel berättade hvad som vederfarits honom och huru han kommit öfver klumparna. Den faderlöses enkla berättelse rörde slottsherren så mycket, att han behöll Michel hos sig och upptog honom som eget barn, ty han var ogift och hade inga egna barn. Guldet sålde han och insatte pengarna därför mot goda räntor till gossens förmån. Äfven lät han undervisa honom i allt nyttigt. Michel hade varit 17 år i slottet, när dess ägare blef dödssjuk. Då testamenterade denna hela sin förmögenhet åt Michel och anbefallde honom att lefva måttligt och alltid tänka på de fattiga. Michel tänkte för sig själf: »Huru kan väl den glömma de fattiga, som själf varit fattig?»

Tvenne år voro förflutna sedan Michels välgörare hade dött och han blifvit sin egen herre. En dag stod han vid fönstret och såg ut åt borggården. Då kom en tiggare med sönderslitna kläder vandrande. Den unge slottsherren rördes af hans nöd, och han befallde portvakten att genast föra den gamla upp till honom. När denna kom in i kammaren, såg Michel att det var hans farbror, men denne kände ej igen sin brorson. »Haf medlidande med mig, nådige herre», bad gubben; »haf medlidande med en fattig uthungrad gubbe! Gud skall vedergälla er det!» Michel svarade, att han med glädje skulle gifva honom mat och dryck. »Sätt er!» Därpå ropade han en tjänare och befallde denne med låg röst att taga hans knif ur den väska, som han jämte sina wallackiska kläder bevarat till ett minne af forna dagar. Därpå satte han sig bredvid den gamle, som berättade honom hurusom han i forna dagar varit förmögen, men huru han till följd af dåliga tider råkat i fattigdom, och huru han slutligen genom domstolens utslag mistat allt, så att han blifvit tvungen att sälja sin koja och nu lefva af tiggarebröd. — »Har ni då inga barn?» frågade Michel. — »Ack», sade gubben, »jag hade fyra barn. Tre hafva dött i kopporna och den fjärde är en odugling, som hvarken tänker på Gud eller sin gamle far.»

Under tiden satte tjänaren fram mat och dryck. Michel själf räckte gubben ett bröd och sin gamla fällknif att skära det med. Gubben tog knifven i sin hand, betraktade den och blef blek som ett lik, emedan han igenkände sitt bomärke, som han själf bränt in på skaftet. Alldeles förvirrad stammade han: »Nådige herre, hur har knifven kommit hit?» — Michel svarade: »Hvad har ni med knifven att göra? Knif som knif!» — »Nej, nej», ropade gubben i full förtviflan. »Säg mig inför lefvande Gud huru ni har fått knifven. Ack, jag ber er, säg mig det och pina mig ej längre.» Michel kunde nu ej längre hålla sig. »Fader Hans», ropade han, »känner ni igen Michel, den fader- och moderlöse?» Farbrodern förskräcktes, han kände igen sin brorson och föll af blygsel och fruktan på knä för honom. Men Michel reste upp honom, omfamnade honom och sade: »Frukta ej, jag har länge sedan förlåtit er.»

Michel behöll den gamle hos sig till dennes död, och när han erfor, att hans äldre bror Josef måste tjäna för bröd, tog han äfven honom till sig. Farbrodern lefde ej länge; dock dog han med den trösten, att Michel ej gått förlorad i Radhost, och att han hade förlåtit honom.



Ny samling folksagor (1896)
← Kung Trastnäbb. Den lustige Schwanda. → Movbook.gif
Hämtad från "https://svenskadikter.com/w/index.php?title=Michel,_den_fader-_och_moderlöse_gossen_från_Radhost.&oldid=4750"