Historien om den sköna Melusina.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Melusina 0074.png

Folksaga från Provence.

Där Nixenbornes vatten sprang fram i dagens ljus och samlade sig i den breda, klippkransade bäcken, låg den sköna vattenjungfrun Melusina drömmande i den gröna, fuktiga skymningen. Omkring henne klingade de fallande vattendropparna, omkring henne brusade sorlande det rinnande, ändlösa och oföränderliga vattnet utan smärta och utan njutning, med sin evigt lika ljudande sång. Kyla och skugga härskade i grottan, men den solstråle, som smög sig ner genom den sten- och buskbeklädda ingången, talade om ljus, om jubel och lif, som fyllde skogen; han sam på vattnet, blixtrande och lockande, ända bort till den sköna vattenjungfrun, han lekte omkring hennes marmorhvita panna, så att hon uppvaknade och längtande skådade ut från sin skugga i solens ljus, som tillsändt henne en af sina budbärare. Manande klingade ljudet af de fallande vattendropparna, och ur de djupa källorna och klyftorna uppdöko vattenjungfrurna, förvånade öfver hvad det kunde vara som upprörde deras syster. Ty bäckens vatten hade svällt upp, och till och med i sina drömmar hade hon känt dess vågsvall, då ändtligen solens stråle väckte henne, den sköna Melusina, och lockade henne att öfvergifva källan och slå sig ner på stenarna därbredvid, för att njuta af solskenet och lyssna till fåglarnas sång i buskar och snår.

Vid denna tid begaf det sig att grefven af Provence jagade i skogen. Han hade med alla sina riddare och tjänare dragit ut på en tre dagars jakt. Då genljöd skogen åter af hornens glada klang, af pådrifvarnes rop och skrammel och af kopplens skall. Stort var bytet, och alla fröjdades däråt, blott grefven af Provence var själf icke vid godt mod; och huru högljudt än de andra skrattade och ömsesidigt prisade hvarandras lycka, så red han dock tigande och förstämd midt ibland den lustiga skaran.

Detta förvånade mycket hvar och en, ty det fattades grefven intet af det som kan göra lifvet gladt. För det första var han en rik och mäktig herre, som bjöd öfver många land och mycket folk, vidare hade han en frisk och stark kropp, hade en skön, ädel gemål och goda söner, så var han äfven förfaren och kunnig i allehanda förborgade ting, han kunde läsa i stjärnorna och visste att tyda fåglarnas flykt, så att äfven kommande ting voro honom uppenbara.

Denne grefve af Provence hade nu hos sig upptagit en ung frände, som blifvit faderlös i sin unga barndom och som hette Raimund af Lusignan. Han var en vacker yngling, på hvilken de unga jungfrurnas ögon hvilade med välbehag; han var också väl förfaren i alla ridderliga konster, var därtill from till sinnelag och storsinnad, såsom det anstår en rättskaffens riddare. Grefven af Provence tyckte mycket om sin unge frände och höll honom vid sitt hof som sin egen son.

När nu denne Raimund af Lusignan såg grefven så bedröfvad, red han fram till honom och sade: »Min ädle frände, vill ni ej säga mig orsaken till edra bekymmer, på det att jag, om det står i min makt, må kunna afhjälpa dem.»

Då svarade grefven af Provence: »Ack, käre frände, hvad förmår du emot ödets vilja? — Se, orsaken till mitt bekymmer är det, att jag sista natten läste i stjärnorna och såg att någon i dag skall döda sin herre och själf blifva en mäktig herre, mäktigare än någon af sin släkt.»

Då sade Raimund: »Ack, frände och vän, låt ej detta bekymra er; hvem vet, om det ej är en gäckande villa?»

Men grefven af Provence svarade honom: »Stjärnorna bedraga mig ej; och det säger jag dig, min frände, att skulle det betyda mig, så antag dig de mina. Jag har sörjt för dem under min lefnad, och så mycket jag kunnat äfven efter min död, ja, äfven för dig har jag sörjt, ty du är mig kär.»

Vid dessa ord trädde tårarna i den unge Raimunds ögon, och han sade: »Ädle herre, bannlys edra sorgsna tankar och tänk på huru älskad ni är; hvem skulle väl vilja er något ondt?»

Grefven af Provence svarade: »Hvem kan strida mot ödet? Det oundvikliga skall komma öfver oss, huru mycket vi än kämpa däremot, och stjärnorna tala sanning.» — Medan de så talade med hvarandra, hade de kommit till en öde trakt, och emedan grefven var trött, steg han af sin häst och satte sig att hvila på den mjuka mossan, och Raimund gjorde detsamma. När de nu sutto där i god sämja och lugn, rusade ett väldigt vildsvin fram ur snåret och anföll grefven med ett sådant raseri att denne ej fick tid att draga sina vapen och icke ens kunde stiga upp, ty han hade kommit under det vilda djuret. Raimund grep skyndsamt efter sitt spjut, men då han sökte att bringa den betryckte grefven snabb hjälp, stötte han i hastigheten mot en gren, och spjutet felade på en handsbredd, så att det blott rispade nosen blodig på vildsvinet, men däremot trängde djupt in i den på marken liggande grefvens kropp, så att denne snart uppgaf sin sista suck.

Då Raimund såg detta, klagade han omåttligt och kastade sig i sin djupa sorg öfver grefvens lik; han förbannade sig själf att han var utsedd att dödligt såra sin välgörare, men all hans klagan väckte ej den döde, och nu måste han erkänna att stjärnorna talat sanning.

I sin djupa smärta lopp han in i skogen utan att veta hvart, och klagade oupphörligt för sig själf: »O, ädle grefve, min herre och välgörare, hvarför ligger jag ej i ert ställe död på jorden? Hvarför färgar ej mitt blod mossan och gräset? Hvad glädje har jag väl nu af lifvet, då blodskuld hvilar på mig, ehuru jag till den är så oskyldig som ett nyfödt barn!»

Under det han klagade sålunda och ej gaf akt på något omkring sig, hörde han plötsligen en källas sorl; då kände han först huru törstig han var, och han följde i riktningen af det stilla sorlet. Så kom han ut ur skogen på en älsklig slätt. Den hade ett utseende som om ingen mänsklig fot hade beträdt den sedan den första skapelsedagen, rundt omkring stodo väldiga träd och omkring källan blomstrade de underbaraste blommor, och fåglarna sjöngo såsom han ännu aldrig hade hört det. Han blef helt lugn och högtidlig till rnods, som om han hade inträdt i en präktig domkyrka. Men då han såg sig noggrannare omkring, varseblef han det allra underbaraste, det var den sköna vattenjungfrun, som satt på stenarna, klädd i en vattenblå klädning och med det utslagna håret genomflätadt af pärlsnören.

Raimund trodde att ljus och sol förespeglade honom ett bländverk, men den sköna vattenjungfrun tillropade honom med en stämma, som klingade så kristallklar som klangen af de fallande vattendropparna i det lugna vattnet: »Kom närmare, Raimund af Lusignan; jag visste väl att du skulle komma!»

Då svarade denne. »Ädla dam, jag besvär er vid Jungfru Marias son, att ni säger mig hvarifrån denna er kunskap härstammar? Jag visste ju ej själf hvart jag hade kommit.»

Men han besvor henne i Kristi namn, därför att om hon endast varit ett bländverk, hade hon då måst upplösas i dimma, men hon blef sittande stilla och log emot honom.

Då flög en bäfvan af hänryckning genom den ädle Raimunds själ, och han sade: »Sköna dam, en svår olycka har drabbat mig under de sista timmarna, men då jag skådar på er, försvinner all sorg och all oro och jag åstundar blott ett: att jag i hela mitt lif måtte få vara tillsammans med er. Säg mig ert namn, ädla dam, att jag må minnas det i mitt hjärta och nämna det i mina böner.»

Då sade vattenjungfrun: »Jag heter Melusina, och så långt som detta vatten flyter, utan att blanda sig med andra vatten, så långt sträcker sig mitt herradöme och mitt rike.»

Raimund sade: »O, att jag finge stanna hos er, min härskarinna, ty ni har tagit min själ och mitt bjärta till fånga!»

Vattenjungfrun log och såg kärleksfullt på honom, ty den solstråle, som lockat ut henne ur hennes grotta, hade trängt in i hennes hjärta och hade värmt det med dagens lif.

»Raimund», sade hon, »Raimund, om du svär mig att i alla stycken vara mig trogen, och att aldrig förolämpa mig med misstankar, så vill jag blifva din maka, och du skall härska i mitt rike.»

Raimund svarade: »Hvem skall väl kunna lefva vid din sida och icke vara dig trogen, hvem kan se dig och misstro dig? Jag svär dig, Melusina, vid alla kyrkans helgon, vid min kärlek och vid den dag, då jag först såg dig, att jag skall blifva dig trogen och aldrig misstro dig.»

Då sade vattenjungfrun: »Så drag då till grefvens af Provence hof, trösta hans änka, din franka, och låt belöna dig med den vilda skogspark, genom hvilken mitt vatten flyter. Ingen tror, att du dödat din herre; hvar och en tror att vildsvinets tand har gjort det. Trösta dig äfven du öfver saken, ty du var blott det blinda verktyget i ödets hand, och du skall ej behöfva böta för hvad du mot din vilja gjort.»

När Raimund hörde den sköna tala så förståndigt, fattade han stort förtroende till hennes kunskap och fröjdade sig högligen, att Gud fört honom dit denna gång. Han omfamnade den sköna Melusina, i det han trolofvade sig med henne som sin gemål.

Och hon förde honom och hans häst i den inbrytande skymningen genom skogens många invecklade stigar, så att han ej mer kunde fara vilse. Därpå tog hon afsked af den älskade; och han lofvade att följande dag komma med alla sina vänner till skogens gräns, för att hämta henne.

Men när Raimund hade dragit sina färde, och månen hade stigit upp öfver källan, då döko Melusinas systrar upp ur det ångande vattnet, de skakade sina lockiga hufvud, upplyftade sina armar, varnade henne och klagade: »Syster, lämna oss icke, det sker till din olycka! Hvarför skilja dig från kyla och ro? Där ute är det sorg och solen bränner. Melusina, Melusina, stanna här!»

Men hon hade solstrålen i sitt hjärta, och den dref henne in i lifvet, i ljuset, i värmen.

Då döko systrarna åter ned i vattnet, och de fallande vattendropparna i grottan liknade i månskenet glänsande tårar.

Följande dag red Raimund med många besläktade riddare och damer åter till skogen. Grefvinnan af Provence hade gifvit honom ett präktigt följe af tjänare och uppdragit åt honom att hälsa sin brud som hennes kära släkting, äfvenså hade hon gärna belönat honom med den vilda skogsparken, i det hon dock sagt honom, att grefven ämnat honom något bättre; men Raimund begärde intet annat.

När han nu red dit med sina damer och herrar, var han i bekymmer öfver huru de skulle upptaga saken, ty han hade sagt dem, att han skulle hemföra en dam af hög rang, och nu fruktade han deras gäckeri, om Melusina väntade honom alldeles ensam i skogen. Han blef därför högligen glad, äfvensom förvånad, då han såg ett lustläger uppslaget vid skogens bryn, så präktigt att knappast konungen af Frankrike kunde hafva dess like. Rundt omkring stodo präktiga tält till hvarjehanda bruk, och i midten var ett stort tält uppslaget af virkadt tyg, och beprydt med allehanda kostligt bräm- och fransarbete, och det var några riddare som sade: »Öfver ett sådant tält förfogar endast de otrognes sultan.»

I tältet var anordnad en taffel med det bästa som kunde finnas af mat och dryck, och en hel skara tjänare, som alla voro klädda i dyrbara livréer, sysslade där inne.

Men den sköna Melusina trädde ut ur tältet och gick de kommande till mötes. Då förvånade sig hvar och en öfver hennes skönhet och hennes höfviska väsende, likasom öfver prakten af hennes kläder, ty hon bar en lång underklädning med invirkade guldblommor och däröfver en klädning af hafsfärgadt siden stickadt med pärlor och diamanter; på sin panna hade hon ett diadem af pärlor, och i hennes gördel lyste en juvel, som helt visst var värd ett grefskap.

»Varen välkomna, sköna damer, kära fränkor; varen hälsade ädle herrar, värde kusiner», sade Melusina, och till Raimund sade hon: »Min käre herre, ni måste nöja er med detta dåliga mottagande i skogen. Mitt slott är ännu icke nog i ordning, att jag där på ett passande sätt kan mottaga så ädla gäster.»

Då sade Raimund: »O, skönaste kvinna, huru väl har ni ej anordnat allt; ingen konung kan begära det bättre», och damerna och herrarne instämde i detta beröm och prisade högljudt Melusinas skönhet och värdighet och Raimunds lycka. Därpå lät Raimund kalla till sig prästen med korgossarne, och inför de ädla vittnena blef han efter den kristna kyrkans ritual sammanvigd med Melusina. Därpå hölls taffel, man åt och drack och förlustade sig med en ringränning, till hvilken Melusina utdelade de dyrbaraste priser, så att hvar och en var högeligen till freds.

Så firades bröllopet under en hel vecka, och som det var under den ljufva sommartiden, så befann sig hvar och en väl i lägret och skogen. Men på tionde dagen dracks afskedsbägaren och gästerna bröto upp, sedan de många gånger med sirliga ord tackat för det goda värdskapet, hvarpå Melusina svarade med prydliga talesätt.

När nu alla voro borta, lät Melusina framföra präktigt sadlade hästar, och sade till Raimund: »Om det behagar dig, min älskade gemål, så vilja vi rida till min borg, där du hädanefter skall vara herre och härskare.» Därmed var nu Raimund väl till freds, och de redo in i skogen. Då de hade ridit en stund, förvånades Raimund mycket, ty han såg vackra vägar uthuggna i skogen, där förut endast vilda snår och buskar funnits, och då de sakta redo fram efter dem, kommo de mot aftonen till ett praktfullt slott. Det var med stor konst uppbyggdt både till nöje och försvar. Rundt omkring detsamma drog en bred graf och en vall, som väl kunde afhålla fienden, på de fyra hörnen befunno sig ståtliga torn, och själfva palatsbyggnaden var så präktig, att man trodde den vara en konungs boning. Taken glänste och skimrade af smidda kopparplåtar, hörntornen och balkongerna voro prydda med bildsniderier och öfver portalen var grefvens vapen inhugget i marmor. Rundt omkring borgen lopp en lustgård, hvari funnos allehanda slags vildt, fiskdammar och alléer, med ett ord: allt hvad som kan fröjda sinnet.

Melusina 0082.png

Grefven lyftade sin gemål med förnöjelse från hästen; då kom ut ur slottet en hel skara tjänare emot honom, som buro hans färger och hälsade honom som herre. Melusina förde nu sin käre äkte man genom borgen, genom korridorerna, salarna och rummen, som alla voro på det bästa prydda och inrättade. Raimund förvånades öfver prakten, ty något sådant hade han ej sett vid grefvens af Provence hof. Här befunno sig på väggarna de dyrbaraste målningar och konstrikaste sniderier; man nästan tröttnade vid all prakten. Då nu Raimund förvånade sig öfver, huru ett sådant slott kunnat resas i denna ödemark, sade Melusina: »Mitt folk har byggt det medan vi höllo bröllop i skogen.»

Därpå drogo de med glädje in i slottet, och till sin sköna frus ära kallade grefve Raimund slottet Lusinia.

Då de följande dag uppstodo och utträdde på balkongen, ty det var en skön morgon, pekade Raimund på en besynnerlig byggnad i trädgården, som han i går ej hade varseblifva; den var alldeles rund och byggd af polerade marmorstenar, men den hade intet fönster, och blott en järndörr förde in i densamma. Kupolen var af kristall, men rundt omkring den stodo förgyllda spjutspetsar, så att man ej kunde skåda in, äfven om någon förmått att på den kala marmorn klättra upp i höjden.

Då frågade Raimund: »Med förlof, kära hustru, hvartill skall denna sällsamma byggnad tjäna?»

Melusina svarade: »Det är min hemlighet och min helgedom, som du ej får vidröra. Påminn dig din ed, att du aldrig skall såra mig med misstroende. Blott under ett villkor kan jag blifva hos dig, och det villkoret måste du hålla. Hvarje fredag från solens uppgång till dess nedgång skall jag innesluta mig i denna byggnad och du får ej följa efter mig eller spionera på mig.» Raimund lofvade henne det med en ed. Däröfver blef Melusina mycket glad och bevisade på allt sätt den stora kärlek hon hyste för sin gemål.

Efter ett år skänkte hon honom en son, som hon kallade Urtens; denne uppnådde senare stor ära och makt, så att han till och med blef en konungs måg; och till minne af denne sin sons födelse byggde Melusina ett stort torn, som hon kallade Mervent.

Efter ytterligare ett års förlopp fick hon för andra gången en son, som hon kallade Gedes och till hvars ära hon byggde slottet Portenach. När Gud gaf henne den tredje sonen, som hon kallade Hyot, byggde hon för andra gången ett slott, Larochelle, och då hennes fjärde son, Antonius, blef henne gifven, den härliga bron i Soniets.

Så skänkte Gud dem sju söner, och med hvar och en af dem förökades hennes makt och rikedom; de uppbyggde klostret Malliöres och staden Favent, och när de yngsta sönerna, tvillingbröderna Dietrich och Raimund, föddes, då läto de tillbygga och så präktigt försköna slottet Lusinia, att dess like ej fanns i hela Frankrike.

Genom köp och byte förökades deras ägodelar, de förvärfvade sig gods och ägodelar i Provence, i Arenat och Delfinat, men äfven genom sin tapperhet tillkämpade sig Raimund mycket land, hvarmed konungen af Frankrike belönade honom, emedan han dragit honom till hjälp och segerrikt stridt mot morerna och normannerna, som ansatte Frankrike.

Lyckan log öfver Lusinia, och Raimund prisade dagligen den lyckliga stund, då han hade funnit Melusina. Han lefde i största endräkt med henne och fröjdade sig öfver hennes oförvissneliga skönhet och hennes visa tal, ty hon visste besked om allt och undervisade sina söner i hvarje vetenskap, i synnerhet i kunskapen om förgångna tider och om stjärnornas lopp. Hvar och en som kom till Lusinia prisade Melusina som ett mönster för hustrur, och det fanns ingen skönare anblick än att se henne jämte sin gemål sitta midt ibland sina barn.

Men på jorden har intet bestånd, åtminstone ej lyckan, och det skulle Raimund och Melusina få erfara just då de trodde sig hafva byggt en fast borg åt sin lycka.

En dag anlände grefve Raimunds broder till borgen Lusinia; han hade varit borta på äfventyr i främmande land och hade kämpat mot de otrogna till både lands och vatten. Han blef vänligt emottagen och Melusina hälsade honom hjärtligt välkommen som sin käre svåger. Till hans ära gafs ett stort gästabud och en jakt i parken; äfven foro de på fiskdammarna i förgyllda gondoler efter venetianarnes sätt, och slott och park genljödo af sånger och musik. Så varade det i sex dagar. På den sjunde, som var en fredag, frågade grefve Bertrand sin broder Raimund: »Hvar är din gemål, min broder; mår hon ej väl, eftersom hon ej visar sig?»

Därtill svarade grefve Raimund: »Hvarje fredag är min gemål osynlig för mig och för hvar och en, från solens uppgång till dess nedgång; då innesluter hon sig där borta i sin helgedom.»

»Och hvad gör hon där inne?» frågade grefve Bertrand.

»Det vet jag ej, min bror; på vår bröllopsdag lofvade jag henne att aldrig forska därefter.»

Då skakade grefve Bertrand sitt hufvud och sade: »Min broder, detta strider mot din ära. Huru kan en hustru ha rätt att dölja sig för sin man i femtiotvå dagar årligen? Och huru vet du, om hon ej där inne döljer något vederstyggligt, ja — Gud bevare oss! — tjänar någon främmande hednisk Gud. Då jag reste hit, hörde jag folket hviska och prata om att din hustru är ett troll och att hon med dig drifver sitt onda spel.»

När Raimund hörde detta, grep han efter sitt svärd och sade vredgad: »Den som vågar att tvifla på min hustrus ära, den skall jag göra sorgsna dagar!»

Då sade hans broder: »Vredgas icke, men stå fast vid din rätt, och se efter hvad din hustru företager sig.» Raimund sade: »Jag kan det ej, hon är min trogna, kära hustru, som aldrig gifvit mig anledning till misstankar, och jag har som riddare svurit min dam ett löfte.»

Men Bertrand upphörde ej att söka öfvertala honom, så att han slutligen glömde sin egen ed och ilade till Melusinas helgedom. Järndörren var tillsluten, men han kastade sig emot densamma med hela tyngden af sin starka kropp; då gaf den efter och öppnade sig. Men han såg framför sig en andra dörr, som var förfärdigad af starka ekplankor och beslagen med band och reglar af stål; denna kunde han ej öppna. Men då han beslutat att se hvad hans hustru förenade, så borrade han med sitt skarpa svärd ett hål i dörren och lade till ögat, så att han kunde skåda där in. Då öppnade sig för hans blickar ett rundt hvalf, fylldt af ett grönaktigt ljus och porlande och flytande vatten, som svallade hit och dit; men i vattnet satt Melusina naken till gördeln och så skön i sitt anlete, som han ännu aldrig tyckt sig skåda henne, men blott till gördeln var hon kvinna, där nedanför var hon fisk, drake eller orm; fjällig och silfverblå som asur ringlade sig fiskstjärten och piskade, då hon rörde sig, det ljusa vattnet till ett mjölklikt skum. Då fattades Raimund af en grym fasa och vände sig skyndsamt till flykt.

När han åter inträdde i sitt rum, var han blek och uttröttad, ty det tycktes honom ej vara någon ringa sak att vara vigd vid en kvinna med fiskstjärt. När nu de första stjärnorna blänkte, öppnade sig dörren till hans rum och Melusina inträdde till honom med ett vaxljus i handen, skön och älsklig som en sommardag. Hon hälsade honom vänligt, men hans hjärta var fullt af hat och vrede, och hennes milda blick, hennes hulda tal lugnade honom icke, när hon lade sin hand på hans arm och frågade: »Raimund, käre make, hvad fattas dig?» — Då stötte han bort den hvita handen och ropade: »Bort ifrån mig, du afskyvärda orm, som förbländar mina sinnen!»

När han detta sagt, förskräcktes han själf öfver sina ord; men Melusina blickade på honom med outsäglig sorgsenhet: »Raimund, hvad gjorde du nu?» sade hon. »Ve, nu är det förbi med vår lycka, ty nu vågar jag ej stanna hos dig och ej hos mina barn; ännu i detta ögonblick måste vi skiljas, och aldrig mer återser du mig.»

Då ropade Raimund: »Älskade, blott den obetänksamma vreden talade ur mig; förlåt och glöm! Stanna hos mig, och har du ej förbarmande för mig, så haf det för dina barn, dibarnen, som ännu ligga i vaggan.»

Men Melusina vred sig i oändlig smärta och sade: »Det står ej mer i min makt att stanna, ödet är starkare än jag. Om du visste hvad jag lider, skulle du ej genom din klagan göra skilsmässan ännu svårare. Ja, jag har förbarmande med barnen och dibarnen, som ännu ligga i vaggan; kunde jag dö skulle jag släpa mig till dem ur grafven. Men mig kan den lyckan ej vederfaras, som är en barmhärtighet mot de lefvande — att dö. Kunde jag i denna stund dö, det vore balsam.»

Raimund ropade: »Melusina, jag släpper dig icke, jag håller dig fast i mina armar! Hvilken vill slita bort dig ifrån mig?»

Då vred hon sig lös, och han såg att den undre delen af hennes kropp åter förvandlade sig till en fisk; och då han förskräckt vek tillbaka, svingade hon sig upp och ut i natten; utifrån klingade hennes sista afskedsord, hennes sista klagoljud. Därpå svingade hon sig högre och stannade öfver de högsta tinnarna; där utbredde hon sina armar och ropade: »Bevare dig Gud, mitt härliga Lusinia, hvile lyckan öfver dig! Sofven, mina barn, växen och trifvens; lycka och frid, ära och glädje följe er! Raimund, lef väl! Farväl lif, farväl kärlek, farväl allt hvad jag erfarit, fröjd och smärta.» Då hon klagat så, svingade hon sig åter bort i natten, som glädjelös och stjärnetom sjönk ner öfver Lusinia.

Morgonen efter den natt, då Melusina försvunnit, var äfven hennes helgedom spårlöst borta, det var som hade den sjunkit ner i jorden; i dess ställe låg där endast en stilla, outgrundligt djup källa, på dess yta sam en näckros, och på den högsta tinnen, öfver hvilken Melusina svingat sig upp, glänste en förgylld kopparbild i gestalt af en vattenjungfru. Kvinna till gördeln och där nedanför en ringlande fisk. Grefven upptog bilden i sitt vapen och befallde, att hans släkt skulle föra denna vapenbild och att vattenjungfruns tecken skulle uppresas på hvarje byggnad som den sköna Melusina hade låtit uppföra.

Raimunds lidande var stort, och med honom sörjde hans söner och allt hans husfolk öfver förlusten af den sköna frun. De kunde ej glömma och förgäta henne, men äfven Melusina glömde ej Lusinia, ty ofta hördes om fredagsnätterna hennes klagande sång, och uppe på de högsta tinnarna såg man hennes gestalt, huru hon sväfvade omkring den ort, där hennes älsklingar hvilade, de från hvilka hon var bannlyst, och dem hon dock ej kunde förgäta.

Hennes söner växte och blefvo starka, men äfven dibarnen i vaggan trifdes underbart, så att alla kvinnor i slottet förvånades däröfver. Då bekände barnens vårdarinna, att den sköna Melusina hvarje natt kom in genom fönstret, och stilla gick till vaggan, kysste och smekte barnen och därpå lade dem, det ena efter det andra, till sitt bröst, så att de ej skulle sakna modersmjölken. Därpå lade hon dem åter sakta i bädden, såg ännu en gång full af kärlek och smärta på dem och försvann därpå.

När man berättade detta för Raimund, förstod han väl hvad Melusina menat när hon sade, att ur själfva grafven skulle hon släpa sig till sina barn; och han fröjdade sig öfver hennes nattliga ankomst, ty han tänkte att hon kanhända skulle återvända. Därför dolde han sig i barnens kammare, och då modern åter i den stilla natten kom till barnen, trädde han fram och utbredde sina armar.

»Melusina, min dyra, min älskade, vänd åter!» ropade han. Men hon blickade på honom full af namnlös smärta, lade tillbaka barnen och var i detsamma försvunnen, försvunnen för alltid, ty aldrig sågo kvinnorna henne mer inträda i kammaren och gifva de moderlösa barnen di. Men Raimund aftärdes från denna dag af grämelse och djupt svårmod; han kunde ej förlåta sig, att han så lekt med sin hustrus och sin egen lycka; han gladdes ej numera hvarken öfver sin växande rikedom eller öfver det anseende, som han njöt i landet, han tänkte blott på de forna dagarna af kärlek och lycka, och ensamt och glädjetomt tycktes honom det fordom så glada, lyckliga Lusinia. När nu hans söner vuxit upp och blifvit förträffliga riddare, yppade han för dem sin historia och berättade dem om deras moder, därpå öfverlämnade han åt dem all sin egendom, alla sina gods och länder, som ökat sig år från år, uppmanade dem till det goda och tog afsked af dem, ty han ville göra en vallfart till de ställen, där vår herre lidit.

Då drog han af sig sin ridderliga klädnad, knäppte af svärdet och nedlade skölden, men påtog sig en klädnad af hår, tog en staf i sin hand och satte korstecknet på sin skuldra. Så drog han ut och for öfver Medelhafvet, vandrade genom den syriska öknen, besteg Sinai, bad vid S:t Katarina och knäböjde på de heliga ställena, vid grafven och Golgata; vid alla heliga platser kastade han sig ner och grät af bitter smärta, men han grät ej ut sin bedröfvelse och friden drog ej in i hans hjärta.

Då begaf han sig åter på väg att söka Melusina, han for för andra gången öfver hafvet, for vilse och vandrade — vandrade till dess han var en trött, gammal man med grått hår och skägg, som tänkte på det Melusina sagt i afskedsstunden, att döden var en barmhärtighet för de lefvande.

Så kom han efter många års irrfärder åter till hemmet och gick på dess gator, en obekant vandrare; han gick förbi de stolta byggnader som Melusina upprest och som buro hennes tecken och bild, tills han en dag, just då solen sjönk, åter kom till den stora skogen. Han hörde vattnet sorla, och det lockade honom till sig, så att han åter kom in på den stora skogsslätten, som var fylld af solnedgångens rosenljus, liksom för många år sedan, och som fordom satt hon på stenarna framför grottan, den sköna Melusina, ung och skön som alltid.

»Melusina!» ropade han; »Melusina, så finner jag dig åter vid målet för min vandring!»

Hon utbredde armarna och ropade: »Var välkommen, Raimund, min älskade; jag har väntat dig.»

Då sjönk han i hennes omfamning, hon kysste honom och kysste honom åter. Då blefvo honom lust och smärta för öfvermäktiga och han dog.

Nu var hans vallfart fullbordad, då han vunnit sitt lifs högsta önskan och han återsett henne, som han så innerligt älskat, så djupt bedröfvat.

Den sköna Melusina höll i sina armar den grånade makens kalla gestalt, öfver skogen steg månen upp, och ur den djupa grottan, ur den hemlighetsfulla källan, uppdöko hennes systrar, vattenjungfrurna; de klagade öfver Raimund, de sjöngo den sorgliga sången om hans och den sköna Melusinas kärlek, och de fallande vattendropparna klingade och glänste i månskenet som tårar.

Tidigt följande morgon funno jägarne sin herres stelnade lik; då bars han till Lusinia och begrofs med stor prakt i klostret Malliéres, som Melusina fordom stiftat, och alla hans söner följde hans bår.

Men i den djupa grottan, i skymning och tystnad, låg åter den sköna vattenjungfrun, ingen solstråle lockade henne mer ut i ljuset och lifvet, dess fröjder hade hon njutit, hon var förädlad genom dess lidanden, och drömmande lät hon dess bilder draga förbi sig. Evigt, evigt och oföränderligt brusade vattnet omkring henne, och tiden gick henne förbi med evigt lika, ljudande gång. Men det sades och troddes, att så ofta någon af hennes släkt dog hördes hennes klagoljud omkring tinnarna af hennes borg. — Men Lusinia har för länge sedan förfallit, och af Lusignans släkte, som en gång bar en konungakrona, är ingen mer kvar, icke heller vet någon af dem som nu lefva att finna Melusinas källa.



Ny samling folksagor (1896)
← Om Jöns, som ville lära sig att rysa. Syster Ödmjuk. → Movbook.gif
Hämtad från "https://svenskadikter.com/w/index.php?title=Historien_om_den_sköna_Melusina.&oldid=4764"