Syster Ödmjuk.

För lång tid tillbaka lefde en gång en rik, mäktig grefve, som ägde många länder och slott och gårdar, därtill äfven en from, skön gemål, men inga barn eller arfvingar, åt hvilka han kunde efterlämna sina rikedomar.

Däröfver sörjde nu grefven, och grefvinnan ännu mer. Hon suckade rätt ofta, då hon såg fattigt folks barn och tänkte på hvad hon måste sakna. Men emedan hon var from och god, så fogade hon sig däri med tålamod och ödmjukhet och tänkte: »Herren vet själf bäst hvarför han styrer sålunda.»

Men Gud hörde hennes stumma böner. Han gaf henne det hvarom hon ej mer vågade bedja, en ung son. Då vardt det stor glädje i grefvens hus, och för att göra all världen sin glädje kunnig, lät han tillreda en dopfest, så präktig, att man i landet ännu aldrig hört dess like omtalas.

Men lif och död gå ofta hand i hand, och så skedde det äfven här. Samma dag, då hans son döptes, förkunnades det för grefven, att hans farbroder, med hvilken han sedan lång tid lefvat i tvist och osämja, hade aflidit och efterlämnat åt honom, som ende arfvinge, allt sitt gods och guld, så att han nu var dubbelt så rik som förut.

»Det är intet budskap att gråta öfver», sade grefven till grefvinnan, som ansåg att man borde uppskjuta barnsölet; »nu skall det gå dubbelt så muntert till.»

Och ur den stora brunnen på slottsgården lät han vin springa ur tvenne rör, ur det ena rödt, ur det andra hvitt. Äfven lät han tända en dubbel krans af beckfacklor kring slottet, så att dess glädje skulle lysa vida omkring i det öfversnöade landet — ty det var vinter.

Da kommo fattiga från gårdar och stugor att se prakten och värma händerna vid beckfacklorna, som, så många de än voro, icke kunde belysa all glansen och prakten hos gästerna, som stego af framför slottet.

Men grefven var vid godt lynne och ropade: »Gören er glada dagar till min unge sons ära!» Detta läto de ej säga sig två gånger, utan kastade sig hastigt öfver vinbrunnen och öfver korfven och hvetebrödet som grefven bjöd på. — Men uppe i salen stod en helstekt hjort med förgyllda horn, påfåglar med gyllene ringar omkring de skimrande halsarna och stjärtarna utbredda som solfjädrar; där hängde girlander af stekta fåglar och sällsamma sydländska frukter, där summo jättekarpar och gäddor i små fiskdammar af präktig sås, och hela berg af bakelser voro upptornade på borden.

I slottskapellet stodo faddrarna och frågade: »Evad skall den unge sonen heta?» — Då sade en, att man skulle kalla honom Adalbert, en annan Bertram eller Kuno, en tredje Luitolf eller Siegfried, och så visste hvar och en att komma fram med ett ridderligare namn än den andre.

Men grefven tyckte ej om något af dessa namn; vid hvart och ett hade han något att anmärka; än var det för långt, än för kort. »Det måste vara ett namn», sade han, »som betyder något, och då ödet i dag tydligen visar hvartill det har bestämt honom, så skall gossen heta ’Rikman’, ty rik blir han en gång.»

Då bad grefvinnan: »Ack, käre herre, ej så; gif gossen ett annat namn.» Men grefven var envis, och så döptes barnet till Rikman.

Något mer än ett år därefter redo åter grefvens bud ut och inbjödo till barnsöl, ty en ung son hade blifvit grefven född.

Men då det nu var vid majtiden, så brunno inga beckfacklor omkring slottet, men däremot voro majstänger resta rundt omkring med svajande vimplar och kransar af löf, och på ängen framför slottet spelade musikanterna från tidigt på morgonen till sent på natten, och hvar och en som åstundade det fick dansa fritt på planen omkring den stora linden.

I kapellet stodo faddrarna å nyo och rådslogo om namnet. »Om intet ridderligt namn har fallit er in, herr grefve, så låt det denna gång bli ett helgons», sade de; och den förste föreslog Benedikt och Bonifacius, »det är den välsignade och välgöraren», sade han. Den andre sade: »Kalla honom Martin eller Georg, det håller medelvägen mellan riddare och helgon.» Den tredje sade: »Nämn honom efter någon af apostlarne eller kyrkans blodsvittnen, Stefanus eller Laurentius!»

»Nej», ropade grefven, »han skall ej stå tillbaka för sin äldre broder. Till hufvudarfvinge kan jag ej göra honom, men ett passande namn skall han ha.» — I detsamma bar amman in dibarnet, och hvar och en förundrade sig, när de sågo honom sitta upprätt på armen som en liten leende kerub med rosenröda kinder och guld-lockigt hår.

»Huru skön, herre!» ropade faddrarna och gästerna. »o, huru skön, herre, är gossen!» — Då skrattade grefven och sade! »I hafven gifvit honom namn, »Skönherre» skall han heta!»

Men grefvinnan bad: »Käre gemål, icke så; gif gossen ett annat namn!»

Men grefven var envis, och då bägarna klingade vid banketten, så ropade han: »Rikman och Skönherre! hvilket hus har så stolta namn som dessa?» — Och efter ett år låg för tredje gången ett barn i grefvens vagga; men denna gång redo inga bud ut i landet att bjuda till kristning, ty med barnet hade äfven sorgen dragit in i slottet, där grefvinnan låg dödssjuk.

Men barnet var en flicka, till sitt utseende så fin och mild som en tillsluten snöklockblomma; hon var en blek, fager varelse.

»Låt mig gifva barnet namn», bad grefvinnan, och grefven tillät det. — »Dotter, du skall heta ’Ödmjuk’», sade hon och lade sin hand på det slumrande barnets panna.

Detta motsade grefven ifrigt. »Det är intet adligt namn», sade han, »och svarar inte till Rikman och Skönherre ».

»Låt henne behålla detta namn», sade grefvinnan, »ty vet att Rikman och Skönherre ej utan henne kunna bestå.»

Därpå afsomnade hon, och det blef stor sorg i slottet och i de fattigas hyddor, ty hon hade gjort mycket godt.

Under sju veckors tid svajade sorgfanorna från slottets torn, och under sju dagar upphörde ej klockorna att ringa och nedbrunno ej ljusen omkring den med svart sammet öfverdragna katafalken, på hvilken grefvinnan låg. Men när de sju dagarnas, de sju veckornas och de sju månadernas djupa sorg var förbi, gick allt sin jämna gång som förut.

Rikman och Skönherre uppväxte till stolta, ridderliga junkrar, och Ödmjuk uppväxte stilla och tyst, som en blygsam skogsblomma. Men huru många grefvar och herrar än hälsade på i slottet, var det dock ingen som friade till Ödmjuk, och således förblef hon i hemmet.

Då dog den gamle grefven och Rikman blef slottsherre; Skönherre hade redan för flera år sedan dragit som adelig page till konungens gård och stod nu som riddare i hofvets tjänst. — Rikman var stolt och kraftfull, och det milda regemente, som hans åldrige fader fört, hade för länge sedan blifvit honom en förargelse. Åkrar och ängar buro honom ej nog skördar, bönderna voro för långsamma i fullgörandet af räntor och dagsverken, och folket för lättjefullt vid arbetet. Därför ärnade han ändra om allt detta och draga tyglarna till. När nu den första sorgen var förbi, gick han en morgon tidigt till systerns rum och ropade: »Upp, syster Ödmjuk, och omgjorda dig och tag befälet öfver drängarne och pigorna och drif dem till arbete.»

Lydigt gjorde sig Ödmjuk i ordning och gick genom

kök och kammare, i trädgårdar och lador, och för hvar och

en af arbetsfolket hade hon ett godt ord och en vänlig

blick. Hon tröttnade aldrig; från morgonen till aftonen

var hon öfver allt, där det behöfdes, med goda råd och hjälp.

Men detta tackade henne Rikman aldrig för. — »Syster Ödmjuk», sade han, »hvad behöfver jag en piga bland pigorna! Du skall vara grefvinna; var sträng och befall!» — Då bad Ödmjuk: »Broder Rikman, låt mig behålla mitt sätt; se, de göra det villigt och gärna om jag beder dem, men stränga befallningar göra dem knotande och trotsiga.»

Då sade Rikman: »Hvad bekymrar jag mig om packets knorr eller glädje? De skola veta, att jag är herre och att de måste lyda mig, emedan de äro mina undersåtar. Det passar sig ej för min syster, att hon nedlåter sig till de ringa och till det folk, öfver hvilket hon skall stå som befallande härskarinna.»

Men Ödmjuk sade: »Äro vi ej alla lika, och äro ej alla människor bröder?» — Då blef Rikman vred och ropade: »Jag vill ej vara mina drängars broder, jag vill vara deras herre, och en sträng herre, som de med bäfvan lyda och åt hvilken de skola göra dubbelt och tredubbelt arbete. Om ej detta behagar dig, syster Ödmjuk, så behöfver du ej längre stanna här, utan får du då uppsöka dig en annan plats.»

Då gjorde Ödmjuk dubbelt så mycket, för att tillfredsställa den stränge brodern; men ju mer hon arbetade, ju mer begärde Rikman. Mjölnarne lämnade dubbelt så mycket som förut; han fordrade tre gånger så mycket. Bönderna gjorde en dags öfverdagsverke; han fordrade två, och så var det öfver allt. — Men emedan Ödmjuk bad för de plågade och uppmanade den fordrande brodern att ej begära så mycket, blef han vred, och ropade: »Med din mildhet förför du mitt folk och arbetar på min undergång; bort med dig, du får ej längre stanna här!

Ödmjuk grät och bad, men Rikman gaf henne hårda ord och bad henne draga därifrån. — Då drog Ödmjuk med bedröfvadt hjärta till konungastaden, där Skönherre vistades vid hofvet.

Då hon kom till staden, såg hon med förvåning huru mattor och glänsande fenor hängde från alla hörn och altaner, hon såg prydligt klädda fruar och jungfrur med pärlsnören omkring hals och nacke och med rosenkransar inflätade i sitt hår, hon såg skaror af riddare och adelsmän på gatorna och såg skråen tåga fram i långa rader under sina fanor.

När hon nu frågade hvad allt detta betydde, så hörde hon, att det skulle gifvas en stor tornering till ära för hertigen af Brabant, som hade kommit att fria till konungens dotter. Men då så mycket folk var på gatorna, så måste hon stanna där hon stod och kunde ej komma vidare. Då hördes på en gång ett rop: »Där kommer Skönherre! Välkommen, du sköne riddare, du segrare i torneringen», och fruarna och jungfrurna lutade sig ner ifrån altanerna och togo kransarna från sitt hufvud och buketterna från sin barm och tillkastade honom dem huldrikt.

Då såg Ödmjuk, som stod i folkträngseln, sin broder Skönherre rida förbi, klädd i himmelsblå sammet med puffar af hvit atlas och silfverbroderier. Hon såg hans sköna ansikte leende af lust och glädje, såg hans gyllne lockar fladdra, när han aftog den fjäderprydda baretten för att hälsa; hon såg hur vänligt han tackade folket ifrån sin höga häst, och huru gladt han log emot damerna, som kastade blommor och bandrosetter öfver honom. Det var Skönherre, som hon sedan många år ej sett och som nu visade sig för henne, uppburen af hofvets gunst och mängdens bifall.

Hon frågade sig väg till hans hem; men när hon kom dit, började det redan skymma och ljusen voro tända i salarna och musik skallade nu ofvanifrån, ty Skönherre gaf en bankett för de främmande gästerna.

Tjänare lupo af och an, och pager skyndade genom korridorerna, men alla hade brådtom, och ingen aktade på Ödmjuks ord. Ändtligen förbarmade sig en gammal betjänt öfver henne, och då han hörde, att hon var hans herres syster, så förde han in henne i ett rum och gick till Skönherre i salen.

»Riddar Skönherre, käre herre», sade han, »behagar ni för ett ögonblick träda in i rummet bredvid; en ädel jungfru begär att få tala med er».

Då satte Skönherre den gyllene pokalen på bordet och inträdde i sidorummet, där han såg sin syster stå i en grå klädning, med håret doldt under slöjan. Han visste ej hvem hon var, och när hon hade upptäckt sig för honom och med tårar hälsat honom, så sade han: »Käraste, hvad vill du här? Det hade varit bättre, att du stannat därute på landet. Men eftersom du nu är här, kan du stanna; vi skola väl göra råd för ett rum åt dig i mitt hus. Var inte rädd; jag behöfver dig inte så mycket och skall ej hafva så stora fordringar som Rikman.» — Därmed gick han, och man anvisade Ödmjuk ett rum, där hon kunde gå in och ut, utan att någon frågade efter henne eller saknade henne, allra minst Skönherre, hennes broder, som alltid kom sent hem, ty om dagarna var han vid hofvet, där han blifvit den mest omtyckte och förste bland alla riddare.

Men Ödmjuk hade han alldeles glömt.

Då hände det en dag, att han höll en bal i sitt hus, till hvilken han hade inbjudit de förnämsta vid hofvet, bland dem den unga hertiginnan af Brabant, som han mottog vid porten och sirligt förde uppför trappan, just då Ödmjuk skulle gå till aftonbönen. — Hertiginnans blick föll på Ödmjuk, som i sin ringa klädnad så illa passade till prakten omkring henne, och hon frågade riddaren hvilken jungfrun var.

Då sade Skönherre: »Det är väl någon af pigorna, som ej är värd att ers höghets blick faller på henne—jag känner henne ej!» — och han skyndade förbi med hertiginnan. Men Ödmjuk sjönk ner på marmortrappan och snyftade. »Ack, broder Skönherre, broder Skönherre, gifve Gud jag aldrig hade hört detta! Rikman har gifvit mig hårda ord och stött ut mig ur sitt hus, men han glömde aldrig att vi voro af samma familj och att vi legat i samma vagga; du har förnekat mig.»

Då nu detta hade händt henne, så insåg Ödmjuk, att hon omöjligen kunde stanna i sin broders hus, och hon beredde sig att uppsöka något annat ställe. Vid hofvet, tänkte hon, där så många lefde och blefvo mätta, där torde det äfven finnas en plats för henne, och hon framträdde för konungens slott och ropade: »Jag är Ödmjuk, som är förskjuten af sina bröder; upptagen mig!»

Då skrattade kammartjänarne och tallrikslickarne, och kammarjungfrurna flinade och hånade: »Hå, hå, har riddar Skönherre sådana präktiga släktingar? Goda Ödmjuk, gå några hus längre fram; här behöfva vi dig icke.»

Då gick Ödmjuk vidare från hus till hus, men hvarhelst hon klappade på, fanns det ingen, sota behöfde henne.

Så kom hon äfven till ett stort kloster, där flera nunnor sjöngo aftonsången till Guds ära. Ödmjuk hade sargade fötter och var trött och uppgifven, men hon hoppades att få hvila hos nunnorna och stanna där för alltid. — Därför drog hon med godt mod på portklockan och framställde sin begäran för syster Portvakterskan. Men Portvakterskan svarade: »Jag skall framställa er begäran för fru abbedissan.»

Snart visade sig äfven fru abbedissan med ett stort kors på sin nunnekåpa, ett kors vid en gyllene kedja om halsen, med lång, fladdrande slöja och långt släp, och frågade: »Jungfru, hvad vill du och hvad bringar du?»

Ödmjuk svarade: »Mig själf, ärevördiga fru», och nu trodde hon att abbedissan skulle säga: »Kom i frid, du uttröttade; här är en ort för ödmjukheten!»

Men abbedissan sade: »Goda Ödmjuk, detta är ett adeligt stift, och himlabrudarna draga aldrig in här utan en rik morgongåfva och hemgift; uppsök ett blygsammare kloster; här behöfva vi dig icke.»

Men Ödmjuk var så trött och hjärtesjuk, att hon ej frågade sig för vid något annat kloster. Hon gick ända tills hon kom till sin moders vraf. Här kastade hon sig ner och bad: »Moder, kära moder, tag mig till dig!»

Då syntes en hög gestalt i förklaradt sken och frågade: »Dotter Ödmjuk, hvarför ropar du mig?» — Ödmjuk sade: »Jag är ovärdig och förskjuten; haf förbarmande och tag mig till dig!»

Då sade gestalten: »Hvarför har du lämnat dina bröder, du, som skulle blifva dem trogen?»

Ödmjuk svarade: »Ack, kära moder, jag har ej lämnat dem; de hafva lämnat mig.»

Då böjde sig den ljusa gestalten ner och berörde den knäböjandes panna med en helig, himmelsk kyss och sade: »Dotter Ödmjuk, förtröttas icke, din blifver segern; men du måste vinna dem, som fara vilse och tro, att de kunna umbära dig, du måste vinna dem med saktmod och tålamod. Var stark, dotter Ödmjuk, och gör dig i ordning, så att dina bröder ej måtte behöfva fråga hvar deras syster Ödmjuk är, när de behöfva henne.»

»Moder, moder», ropade Ödmjuk, »gör mig stark!»

»Ödmjuk, du är det redan», ljöd det tillbaka, och gestalten försvann som dimma.»

Nu stod Ödmjuk vid sin moders graf stärkt och tröstad. Då tänkte hon först på sin broder Rikman och begaf sig på väg till honom.

Då hon drog bort ifrån honom, logo ängarna, och mycken ståtlig boskap gick på bete; då arbetade hans kvarnar dag och natt, och hans mejerier voro att förlikna vid små herregårdar. När hon nu återkom, trodde hon nästan, att hon gått vilse, ty ängarna lågo förödda, säden var nertrampad och förstörd, boskapen var bortdrifven eller irrade förströdd i skogarna, kvarndammarna voro fulla med sand och mejerierna förödda.

Ödmjuk skred med fruktande, dock starkt hjärta framåt, tills hon kom fram till sin broders slott. Där såg hon sönderbrutna vårdtorn och nerrifna murar, och i salarna spann spindeln och drömde flädermusen, och vinden, den susande vinden, drog genom gångarna; sol och måne lyste genom det söndriga taket och de söndersplittrade sparrarna.

Då blef Ödmjuk sorgsen till sinnes, och hon utropade klagande: »Broder Rikman, ack, käre broder Rikman, hvar är du?»

Då framträdde Rikmans böjda gestalt ur en sal och frågade: »Hvem ropar mig?» — »Det är jag, din syster Ödmjuk», svarade hon.

»Hvad fordrar du af mig?» frågade han. »Jag har visat bort dig under de goda dagarna; hvad kan du vänta under de onda? Mina bönder hafva gjort uppror mot mig med mord och brand och mina grannar, hafva med väpnad hand infallit i mitt land och förstört mina borgar och dödat mina krigare!» — Men han sade ej huru hårdt han hade förtryckt sina bönder, och huru mycket han retat och skadat sina grannar genom sitt öfvermod, ty han hade alltid tänkt: »Jag är Rikman och kan göra hvad jag vill.»

»Gå härifrån, syster», sade Rikman; »sök dig någon bättre platts; hos mig är det sorg och brist.» — Men Ödmjuk sade: »Käre broder, låt mig stanna; om alla öfvergifva dig, vill jag dock vara hos dig; jag skall gå till bönderna, till mjölnarne och till grannarna och vänligt bedja dem, att de åter blifva dina vänner, så att du ännu en gång kan komma till din rätt.»

Rikman sade: »Försök det, jag vill ej hindra dig.»

Då drog Ödmjuk ut och klappade i Rikmans namn på alla dörrar och sade: »Gör det för min skull, ty jag är åter hos honom!» Och för hennes skull visade sig de människor åter hjälpsamma, som förut varit fientligt sinnade. — Då började åter kvarnvattnen falla öfver hjulen, säden spirade å nyo upp, och borgen reste sig åter ur gruset.

Rikman gick med Ödmjuk hand i hand öfver fälten och ängarna och såg på arbetsfolket, och om det tycktes honom, att de ej arbetade nog, och de hårda, elaka orden återkommo på hans tunga, då fattade Ödmjuk mildt hans hand och sade: »Måste jag åter skiljas från dig, nu, då vi knappast hafva funnit hvarandra!»

Och då lador och förrådshus åter fylldes och grannarna åter vände tillbaka till huset, då tänkte ofta Rikman: »Jag är åter den rikaste och förste!»

Men när Ödmjuk såg detta, sade hon kärleksfullt: »Broder Rikman, det kunde ännu en gång blifva helt annorlunda och vännerna förvandla sig till fiender; låt oss hellre lefva i frid!» — Då sade Rikman: »Syster Ödmjuk, du har rätt; hjälp du mig att behålla hvad jag äger, eljest ar det förloradt.»

Så lefde de tillsammans i endräkt och frid, och Rikmans ängar voro åter vidt och bredt de mest fruktbärande.

Då hände det en dag, att en man trädde inför slottet, med grånadt hår, trött och nedslagen, och ropade: »Släpp in mig, jag har fordom varit Skönherre, och nu är jag blott en skugga af mig själf.»

Vänligt trädde Ödmjuk honom till mötes och hälsade honom välkommen. — Då sade han: »Hvarför vänder du dig ej från mig, då jag dock förnekat dig för skönhetens skull. Se, jag är nu en bannlyst man, öfvergifven af hofvet och af hopen, mitt hjärta blöder ur tusende sår, min panna är fårad och mitt leende förvandladt till hat och hån.»

Ödmjuk sade: »Då gjorde du väl, att du uppsökte mig; se, jag har en god balsam för dina sår, och våra ängar bära blommor nog till kransar. Låt mig jämna vecken på din panna och taga skärpan från ditt leende. Käre, ännu finnes så mycket godt i världen; hvarför förtvifla?»

Då sade Skönherre: »Syster Ödmjuk, om jag behållit dig hos mig, hade mycket varit annorlunda än det är.» — Ödmjuk svarade: »Välan, låt oss börja på nytt; det är aldrig för sent att bättra sig.»

Så stannade Skönherre, och fårorna på hans panna jämnades åter ut, hans själ blef glad och de blomsterkransar, som Ödmjuk band honom, blefvo honom snart lika kära som de gyllene kedjor, hvilka stolthet och öfvermod gifvit och fråntagit honom.

De trenne stannade tillsammans, och berömmande sade man i landet: »Se, Rikman och Skönherre förenade med Ödmjuk, hvilken lycklig familj de nu utgöra.

• Om narras, "skarfva" och berätta sagor.
• Historien om de sju korparna och den trogna systern.
• Kannitverstan.
• De tre systrarna med glashjärtat.
• Den gamle trollkarlen.
• Kung Trastnäbb.
• Michel, den fader- och moderlöse gossen från Radhost.
• Den lustige Schwanda.
• Om Jöns, som ville lära sig att rysa.
• Historien om den sköna Melusina.
• Syster Ödmjuk.
• Svärdet Zuniga.
• Den onde anden i flaskan.
• Maruschka och de tolf månaderna.
• Friskytten.
• Klas Törnpåk eller "Gå på".