Svärdet Zuniga.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Svardet Zuniga 0104.png

Magyarisk saga.

Grandalen är en af de skönaste trakter i Ungern. Bergen, som icke äro tillräckligt stora för att vara öfverväldigande, resa sig dock till en ansenlig höjd, och hela dalen är så rymlig, berggrupperna hafva antagit så mångahanda former, skogarna äro så gröna och den klara floden flyter så behagligt fram i sina många krökningar, att ingen så lätt kan förglömma den sköna natur han här ser. Därtill skådar den gamla borgen Revistye så allvarligt och eftertänksamt ner på strömmen, påminnande om gamla tider; korteligen: här förenar sig allt för att innerligt fröjda ett fosterländskt, ja t. o. m. en främlings hjärta.

Visserligen ligger den gamla borgen i spillror, och en lycklig fredstid utspänner en blå och klar himlapell öfver dessa trakter — men helt annorlunda gick det till då Ungern, hotadt af österlandets blodgiriga vargar, med döende kraft men med obesegradt mod, kämpade mot de otrognas härar.

På den tiden sutto här en gång en gammal krigare och tvenne unge män tillsammans, belysta af den nedgående solens strålar. De skådade ut öfver slätten från den gamla borgen Revistyes port. Den gamle och den ene af de yngre voro kaptener vid slottsbesättningen, den tredje var en tysk bergsman ifrån Schemnitz, där det alltid fanns främlingar för att lära sig bergsbruk. »Månntro er herre återvänder i dag?» började bergsmannen. »Öfverste kammargrefven ålade mig den största skyndsamhet, och tidigt i morgon väntar han mig tillbaka med svar.» — »Är du rädd för att rida om natten?» inföll den gamle. — »Visst icke», svarade budbäraren med någon retlighet, »men jag är van att vara punktlig.» — »Det är månsken», sade den förre lugnande, »vägen är ej lång, och du kan med första morgongryningen vara tillbaka, äfven om du stannar och äter aftonmåltiden med oss. När vår herre lämnade oss, lofvade han att vara tillbaka om tre dagar, och han håller alltid ord. Se dig under tiden omkring ibland oss; du synes ej länge hafva varit i det heliga Ungern. Det som du ser rundt omkring borgen skall blifva dig ett vänligt minne för hela ditt lif.» Bergsmannen lydde det gifna rådet. Tigande och allvarsamma följde de trenne flodens krökningar, och så djupt är intrycket af denna trakt, att till och med den gamle blef vekare om hjärtat, och den yngre utropade i hänförelse: »Jag har rest mycket omkring i mitt fädernesland, men ingenstädes har jag funnit mig så väl som här, och gärna skulle jag vilja lefva här för alltid, lefva och dö här. Huru ljuft måste man ej hvila i denna sköna jord!» — Den gamle svarade: »En krigare skall tacka Gud om han låter honom dö på sitt fäderneslands jord och för en rättvis sak. Nåväl, för en rättvis sak kämpa vi ungrare alltid, vare sig det nu är för vårt fädernesland eller för vår sköna härskarinna.» — »Säg mig», började budbäraren, »hvarifrån är hon, och hvarför strider man för hennes skull?» — Den yngre svarade: »Vår härskarinna är syster till Hassan, den turkiske befälhafvaren där borta i det befästa Levenz. Ryktet om hennes underbara skönhet utbredde sig vidt och bredt, ehuruväl intet manligt öga dittills hade sett henne. Men hennes skönhet gaf sig till känna liksom den förborgade rosen yppar sig genom sin älskliga doft. Äfven till vår herre trängde ryktet om den hulda otrognas skönhet, men han brydde sig ej därom. Det finnes ju älskliga och sköna kvinnor i tillräcklig mängd äfven hos oss. Men då tilldrog sig en besynnerlig händelse. En gammal tjänare här på slottet blef tillfångatagen af Hassan. Förgäfves erbjöd vår herre rika lösepenningar för honom; turken släppte honom ej, emedan han visste, att han tjänade på slottet Revistye. Zelmira, Hassans syster, nu vår härskarinna, fick veta allt detta af sin broder. Hon bad honom nu att skänka henne fången. Och han gjorde det, ty han håller mycket af Zelmira och kan ej neka henne något. Nu lät den sköna turkinnan sin slaf berätta henne om sin herres bedrifter. Det var visserligen underbart — men hon visste det alltsammans förut. Därpå återgaf hon den gamle sin frihet. När vår herre förnam allt detta ur mannens mun, blef han högligen rörd. Han funderade hit och dit huru han skulle kunna närma sig sin sköna fiende, och ändtligen hittade han på en utväg. Hassan hade uppbudat flera hundra arbetare för att iståndsätta fästningsvallen och förskansningarna kring Levenz. Bland dessa blandade sig vår herre. Hur det nu lyckades honom att träffa Zelmira och tala med henne, det vet jag icke. Men det måtte ändå hafva skett snart nog. Korteligen, de förstodo hvarandra och beslöto att fly med hvarandra. En bondflicka befann sig bland dem som arbetade på fältet, och hon medförde till de båda den underrättelsen, att två af de våra på utsatt tid skulle hålla sig dolda i slottets närhet med snabbfotade hästar. Midt i natten ditkommo vår herre och Zelmira i bondkläder. De kastade sig upp på hästarna och ilade hit. — Två månader äro sedan dess förgångna. Under tiden har hon gått öfver till kristendomen och blifvit gift med vår herre. Hennes kristliga namn är Rosa, men herrn tycker mer om hennes forna namn, Zelmira, och därför kalla vi henne fru Zelmira.» — »Är hon då verkligen så underskön som ryktet påstår henne vara?» frågade budbäraren. — »Ja, i sanning, det är hon», ljöd svaret. »Skåda dit, där månen nu uppgår öfver skogen. Han försilfrar bergspetsarna, hans ljus fyller den vidsträckta dalen, och till och med vår borgs gamla murar se föryngrade ut. Så växlar äfven allt färg eller röres i sitt innersta öfver allt, där den älskliga kvinnan visar sig.» — »Och Hassan har ej företagit något fientligt emot borgen?» afbröt bergsmannen den gamle. — »Ännu icke», svarade denne, »men tvifla ej på, att turken skall hämna sig och åter vilja slita vår sköna fru ifrån oss.» — »Ack, om han blott snart komme», ropade den unge kaptenen; »den skönaste striden är dock den till försvar för en skön kvinna.» — »Nå, hvad försvaret beträffar», menade den gamle, »så är vårt säkraste försvar vår herres svärd »Zuniga»; den som för det är alltid segerrik.» — »O, berätta om trollsvärdet», ropade den yngre. — »En annan gång därom, ty det synes mig som om herrn kommer. Hören I ej någon sång ur djupet?» frågade den gamle.

Närmare och närmare trängde tonerna; redan sprängde borgherren af Revistye in på gården, beledsagad af två beväpnade män, då Zelmira i sin glädje skyndade honom till mötes. De möttes just vid porten. Revistye sprang ur sadeln. Hon omfamnade honom med sina sköna armar. Men blygsamt drog hon sig tillbaka när efter hand borgfolket samlade sig; ty alla älskade sin herre och trängde sig omkring honom att hälsa honom välkommen,

Han skakade hand med de närmast stående och nickade vänligt åt de andra; men den gamle kaptenen förde bergsmannen till honom. Medan Revistye läste kammargrefvens bref, hade tysken tid nog att beundra Zelmiras skönhet. Han måste tillstå, att naturen ej förglömt något för att göra henne rätt skön.

»Jag har redan ifrån Neuhsohl gifvit kammargrefven underrättelse om allt som han önskar veta. Det är därför alldeles tillräckligt tidigt om ni reser härifrån först i morgon bittida», sade Revistye. Därpå sade han ännu några ord till den gamle kaptenen, och vid Zelmiras arm drog han sig tillbaka till sina egna rum.

»Nu, barn», började den gamle, »vilja vi göra oss muntra, och du», sade han till bergsmannen, »visa om det är sant att tyskarne kunna dricka så tappert som man påstår.» Därpå fördes fat upp ur källaren, muntra eldar brunno rundt omkring, fiolen spelade upp, och de yngre förlustade sig med dans; de allvarsamme äldre uppstämde fosterländska sånger, som ljödo genom den klara, blå luften, medan andra, lägrade i gräset, tänkte på forna strider med turkarne och prisade magyarernas tapperhet. Redan började det dagas i öster innan jublet helt och hållet tystnade.

Det var ljus dag då Revistye, stående på altanen af sitt slott, tog afsked af bergsmannen. »Min unge vän», sade han, »ni skall ej försmå en liten gåfva, som jag bjuder er.» Men dessa ord räckte Revistye den unge tysken två turkiska, med silfver inlagda pistoler af sällsynt arbete. »De voro en tapper mans vapen; den fruktade Achmet Aga begagnade sig af dem innan han stupade för mitt ofelbara svärd; den sista kulan han ur dem afsköt gällde mig, men den snuddade blott vid mig, emedan min klinga sträckte honom död till marken.» Bergsmannen ville just taga afsked under många tacksägelser, då den unge kaptenen inträdde och tillkännagaf för sin herre ankomsten af en turkisk budbärare. »Dröj ännu ett ögonblick», sade Revistye; »kanske skall kammargrefven ej tycka illa om att erfara hvad turken åstundar af mig.»

Dörren öppnades, och en kraftig gestalt inträdde. På de breda skuldrorna, den korta halsen, det svarta, glänsande skägget och de djupt fårade dragen igenkände alla genast Moktar, en af de turkiske underbefälhafvarne i Levenz. Han framträdde trotsigt för Revistye.

»Herre», sade han, »Hassan, befälhafvare i Levenz, sänder mig till dig, den otrogne Revistye. Du har på ett listigt sätt beröfvat honom hans syster. Han har beslutat att tukta och straffa dig därför med egen hand. Han nedlåter sig att i öppen tvekamp kämpa med dig, ehuru du icke är bättre än en gemen tjuf. I dag åtta dagar till är han redo att strida med dig. Zelmira är segrarens pris. Likasom en flicka gläder sig åt dansen, lika begärligt längtar Hassan efter striden. Hans klinga, som så ofta mättat sig med otroget, kristet blod, vill äfven färga sig med ditt.»

Revistyes kind glödde högre, hans ögon blixtrade af vrede, men han betvang sig, och sade lugnt och afmätt: »Godt, jag väntar din herre om åtta dagar, och om hans klinga också är aldrig så röd af kristet blod, så skall jag med så mycket större nöje svänga mitt svärd Zuniga; det skall ej svika mig, likasom det aldrig svikit mina förfäder. Ditt ärende är uträttadt, aflägsna dig. — Men ni», sade han till bergsmannen, »skall hälsa öfverkammargrefven att jag ifrigt uppmanar honom att ännu denna vecka komma hit, för att vara vittne till tvekampen.»

Moktar kastade en tveksam blick på Revistye, bergsmannen tryckte full af hänförelse magyarens hand, och de båda bud bärarne gingo allvarsamma och tysta ut vid hvarandras sida.

Då de kommit ut på gården till sina hästar, trädde Zelmira just i detsamma ut ur kapellet.

»Moktar», utropade hon, »huru mår min bror, och hvad gör han?» Den tilltalade kastade sig i sin sadel. »I dag åtta dagar till skall han strida med er man om er.» I det han sade detta, sprängde han ut genom porten. Zelmira ilade genast till den älskade maken. »Dyre vän, du skall alltså strida med Hassan, min broder?» — »Jag måste», svarade Revistye, »jag vill ej släppa dig ifrån mig, och kan jag det ens? Du ser att tvekampen är oundviklig.» — »O Gud», utropade hon, »och om du faller; min bror är en bepröfvad krigare.» — »Frukta intet», svarade han, »jag har ju redan bestått mången hård dust.» — »Om du faller, dör jag med dig eller hämnas jag din död», sade hon med förtviflans beslutsamhet. — »Jag skall ej falla», svarade Revistye; »Zuniga skyddar dig och mig.» — »Hvar är svärdet?» utropade Zelmira; »låt mig se det och anförtro mig hvarför du så fast litar på detsamma.» Revistye förde henne till vapenkammaren och omtalade för henne klingans hemlighetsfulla historia.

Under tiden hade Moktar återvändt till Hassan. Han hade aflagt sin berättelse och genast därpå aflägsnat sig, lämnande Hassan allena med Ibrahim, renegaten. »Herre», började denne, »du är förlorad om du strider med Revistye; svärdet Zuniga skall döda dig. O, jag känner denna klinga, ty jag har lefvat bland de kristna innan Mohammed upplyste mig » — »Hvad är det med klingan?» frågade Hassan. »Hvarför skulle jag denna gång vara mindre lycklig?»

Ibrahim svarade härpå: »Hör, o herre, detta svärds historia! När den store Soliman efter drabbningen vid Mohacs hotade det tyska riket, samlade sig kristna riddare från alla länder för att hejda den öfvermäktiges framträngande. Bland dessa befann sig äfven en spanior vid namn Alonzo de Zuniga. Denne ingick ett nära vänskapsförbund med en magyarisk adelsman, Andox Revistye, din fiendes anherre. När nu fälttåget var slutadt och de spanska hjälptrupperna hemkallades af kejsar Carl den femte, sade Zuniga till Revistye: »Vi träffas väl aldrig mer i lifvet; gif du mig ett minne, som i min familj kan gå i arf från barn till barn och som kan vara hvar och en af dem till nytta och värde; äfven jag skall gifva dig ett sådant minne,

Om också våra släkter då aldrig mera mötas, så fortlefver dock minnet om vår vänskap, och våra senaste afkomlingar skola tänka på oss med aktning.» — Då framtog Revistye en ring, som han alltid burit under kläderna på sitt bröst, och sade: »Denna ring heter ’trohetens ring’; den som bär honom kan vara viss, att hans älskade aldrig vänder sitt sinne från honom. Tag den, och från släkte till släkte må han hvila vid en Zunigas bröst.» Men Zuniga tog fram en morisk sabel och gaf den åt sin vän med dessa ord: »I de moriska striderna eröfrade en af mina förfäder detta svärd; ett tänkespråk står ingraveradt på detsamma: ’Den som svingar denna sabel för att skydda eller hämnas sitt käraste i världen, kan vara viss, att hans motståndare faller’. Från barn till barn gånge den eden, att hvarje Revistye betjäne sig af detta svärd när det gäller hans hjärtas helgedom.» Andox lofvade detta: »Så sant mig Gud hjälpe, så skall det ske, och klingan skall till eviga tider heta ’Zuniga’.» Båda omfamnade hvarandra ännu en gång och redo sedan hvar sin väg, den ene åt öster, den andre åt väster. Men släkten Revistye har hållit ord, och mången fiende har sjunkit i stoftet för klingan Zuniga.»

Orolig gick Hassan af och an. Kärleken till lifvet stred med stoltheten. Men ondskefullt leende fortfor Ibrahim: »Du kan dock trösta dig därmed, att det är möjligt att du äfven dödar Revistye, ty inskriften säger blott att Revistyes motståndare måste falla, men icke att den, som svingar svärdet Zuniga segerrikt, bevarar sitt eget lif.» — »Eländige gäckare», vredgades Hassan, »om du ej vet något bättre skydd mot Zuniga, hvarför förlamar du vilja och kraft, i det du genom sagan om svärdets trolldomsförmåga beröfvar mig tillförsikten till mig själf?»

Efter en stund började Ibrahim å nyo: »Det finns ett medel, som kan rädda både din ära och ditt lif. Sedan jag svurit profeten trohet har jag ej underlåtit att underhålla mången vänskaplig förbindelse med både den ene och den andre på slottet Revistye. Därvid har jag haft stor nytta af kvinnoynnest, när jag smugit mig in i fiendens läger. Två nätter äro tillräckliga att i hemlighet dölja mig där så länge, tills jag utspanat tillfälle att blanda en tillräcklig dosis gift i Revistyes nattdryck. Detta skall ej blifva så svårt. När du sedan kommer till tvekampen, är han död, som du så djupt hatar. Då behöfver du ej strida med någon, och din ära är räddad.»

»Allah foge det så», sade Hassan, »men hvad du gör, gör snart!»

»Jag vågar mycket» svarade Ibrahim. »Ger du mig till lön hälften af dina skatter och Zelmira till hustru?» — »Jag ger dig henne, men skynda», lofvade Hassan. Ibrahim korsade händerna öfver sitt bröst och aflägsnade sig hastigt. Hassan såg länge efter honom. »Narr», mumlade han sakta för sig själf, »tror du verkligen att jag skulle lämna rykte och ära i dina händer? Mitt guld det kunde jag unna dig, men Zelmira? Nej, aldrig! Du skall själf dö — när din gärning lyckats.»

------------

»Och du har säkert och med egna ögon sett att han tagit giftet?» frågade Hassan den återkomne renegaten några dagar senare. »Ja, herre, jag såg det», svarade denne. »När du vid den tid, som är bestämd till tvekampen, inträffar framför Revistyes murar, skall du möta din fiendes liktåg eller kunna bese hans graf. Under den allmänna förvirring, som då härskar där, skall det ej blifva dig svårt att storma fästet och bringa din syster tillbaka i ditt våld.»

Med stolt tillförsikt seende mot utgången af striden svingade sig Hassan på den för tvekampen utsatta dagen upp på sin häst och red längs stränderna af den brusande Gran mot sin fiendes borg.

Hans följe, en stridsrustad skara, höll sig i hans närhet. Fjällsnön började just nu att smälta i de högre Karpaterbergen, så att Grans vågor skummade och voro orena. I den fasta öfvertygelsen, att deras företagande skulle lyckas, anlände turkarnes skara på motsatta stranden af Gran gent emot Revistye. Framför bryggan höll en trupp magyariska ryttare. »Tänka de där att mäta sig med oss?» frågade paschan föraktligt. — »De hafva väl kommit för att underhandla om slottets uppgifvande», blef renegatens svar. — »Fråga dem hvad de vilja. Om de godvilligt utlämna min syster och sticka borgen i brand, må de obehindradt aftåga med sin herres lik och sin egen lösegendom.» Under tiden utbredde sig riddareskaran, och i dess midt visade sig öfverkammarherren, rikt prydd. I samma ögonblick som en turk trafvade fram, för att framställa frågorna, redo tvenne höga ämbetsmän honom till mötes ur skaran. Turken vände om med dem och ledsagade dem till Hassan.

Den ene började: »Öfverstekammargrefven skall af vänskap för vår herre själf ordna allt såsom en ridderlig tvekamp fordrar det och för att förekomma möjliga oordningar. Då allt är ordnadt som vanligt, ankommer vår herre till striden. Han hatar ditt ansikte alltför mycket för att vilja se det annat än döende. Förordna äfven du några af de dina, som gemensamt med oss förbereda allt till den allvarsamma leken.» Paschan kastade en vredgad blick på renegaten. Denne for synbart tillsammans, men han fattade sig genast och frågade en af riddarne från Revistye: »Befinner sig er herre väl? Min herre vill gärna unna honom tid om hans hälsa under tiden skulle hafva lidit något.» — »Han är frisk», svarade magyaren, »och hans klinga Zuniga skall ni snart se blixtra, och Hassan skall lära känna henne.»

Under det de båda magyarerna nu tillsammans med Moktar och två andra därtill utsedda turkar begåfvo sig till öfverstekammargrefven, för att ordna kampen och utmäta stridsplatsen, vände sig Hassan till renegatan. Misstroende, tvifvel, rädsla och ett nästan otämjeligt raseri uttalade sig i hans hårda drag. »Om du har bedragit mig, om han ännu lefver, om jag ser honom rida ut till striden, om jag ser honom svinga svärdet Zuniga, då, vid profeten, är du dödens. Ah, jag förstår det mycket väl, du arbetar på min undergång, för att intaga min plats, och därför har du invecklat mig i denna dödsbringande strid . . . det är bäst att jag genast stöter ner dig, så att du dör före mig.» Och härmed fattade den falske mannen affällingen om armen med en vansinnigs styrka, så att denne ej kunde tänka på att undkomma. »Herre», svarade renegaten, »Revistye kan ej lefva, det är ej möjligt; jag har själf sett honom dricka giftdrycken.»

Under tiden hade man utstakat stridsplatsen. Enligt ömsesidig öfverenskommelse skulle Revistye från motsatta stranden spränga öfver bron mot Hassan, men kämparne skulle före fäktningen hvarken blotta sina ansikten eller tala till hvarandra, och dessutom skulle de endast betjäna sig af sina svärd. Öfverstekammargrefven ställde sig vid stranden; tre böss-skott, som på hans befallning afskötos, förkunnade att allt var i ordning. Ut ur slottet Revistyes portar framred en lysande ryttareskara. Hassan och renegaten skådade upp mot höjden. Deras öga föll på Revistye; det var otvifvelaktigt hans häst som stegrade sig af stridslust. Det gamla huset Revistyes färger började nu blifva för blotta ögat synliga på hans sköld. Det var hans hjälmbuske som de sågo fladdra; just så svängde han sitt svärd; intet tvifvel återstod mer. När han dånande sprängde öfver bron, utropade Hassan: »Han lefver — dö, din hund!» och med dessa ord stötte han sin dolk ända till fästet i den förrädiske renegatens hjärta. Förtviflan och raseri drefvo honom därefter mot motståndaren. Deras sablar korsades, turkens klinga sprang; säker på sin annalkande död slet Hassan sin dolk ur skidan och kastade den mot sin fiende. Järnet inträngde i motståndarens bröst, klingan sjönk ur hans händer, han föll ner på gräsmattan, och hästen, fri från sin börda, flydde öfver fältet. Hassan sprang ner från sin häst, upptog jublande svärdet Zuniga och framträdde till den fallne för att med vild glädje mätta sig vid åsynen af sin fiendes död. Men huru bäfvade ej hans hjärta tillsammans, när han i den öfvervunne motståndaren igenkände sin syster; den skyddande hjälmen, de falska lockarna och skägget hade fallit af henne, men hennes bristande öga hängde ännu fast vid honom.

Då vände han det eröfrade svärdet mot sitt eget bröst och föll död ner vid sin systers sida.

I samma ögonblick utgick liktåget ur borgen Revistyes murar. Den siste af den gamla släkten blef buren till grafven. Ögonblickets allvar grep båda partierna, de upptogo sina döde och skildes utan strid.

Efter borgherrens död förföll slottet, dess sista inbyggare flyttade ner i dalen. Ingen vet hvar den tappre borgherren och hans sköna gemål ligga begrafna. Hassans ben hvila under ruinerna af fästet Levenz, men den ödesdigra klingan skall hafva blifvit förd till Turkiet. Det går en saga, att hon ännu en gång blixtrat i turkarnes och venetianarnas krig mot hvarandra.



Ny samling folksagor (1896)
← Syster Ödmjuk. Den onde anden i flaskan. → Movbook.gif
Hämtad från "https://svenskadikter.com/w/index.php?title=Svärdet_Zuniga.&oldid=4770"