Den onde anden i flaskan.

Efter Fr. de la Motte—Fongué.

Den unge tyske köpmannen Richard hade ärft en vacker egendom och mycket penningar efter sina föräldrar. Men då för tiden var det onda och hårda tider i Tyskland, ty ett långt krig förödde städer och byar, och så upphörde nästan helt och hållet all handel och vandel.

Därför begaf sig Richard till Italien, till den rika och praktfulla staden Venedig, som då för tiden ännu stod i handelsförbindelse med alla trakter på jorden och därigenom hade kommit till omätliga rikedomar. Under sådana omständigheter rådde där stor prakt och yppighet, och det fattades naturligtvis ej tillfällen att där förstöra penningar och genom slöseri råka i den största fattigdom.

Äfven Richard lefde yppigt och gladt i dogernas glänsande stad och tänkte icke på handel och arbete, utan blott på huru han skulle kunna roa sig. Intet var honom för dyrt, och på värdshuset, där hvarje afton stadens rika odågor samlade sig, saknades han aldrig. Där drack man, spelade, larmade och väsnades ända till morgonrodnadens inbrott; och ofta förstörde han femtio dukater och ännu mera på några få timmar. Richard såg tydligen huru flera af det lättsinniga sällskapet förslösade all sin förmögenhet och huru de, sedan de förlorat sina penningar och alldeles ruinerat sig, föraktades af alla sina dryckes- och spelbröder. Han såg allt detta, men blef dock ej vis däraf, och så tog det inom kort tid slut med all hans förmögenhet och med detsamma äfven med hans lustiga lif, ty hans kamrater kommo snart under fund med, huru illa det stod till med hans kassa.

Bland de larmande bröderna på värdshuset hade han i synnerhet observerat en spanior, som dock icke deltog i det vilda lifvet ända till dagens inbrott och gjorde natten till dag, utan som vanligen blott såg på de vilda uppträdena. Han förblef därvid nästan alltid tyst och sluten inom. sig själf; på hans mörka och magra ansikte var en viss besynnerlig oro lägrad. Dock var han gärna sedd af det vilda sällskapet, ty han sparade alls icke på sina penningar, förlorade med samma lugn som han vann, och mången gång bjöd han de utsväfvande sällarne hela veckor på fri förtäring.

En afton satt Richard där ganska nedslagen, ty han måste tillstå för sig själf, att snart skulle detta lustiga och härliga lif taga en ände för honom. Midt emot honom satt Spanioren och såg betydelsefullt på honom. Hvad kunde måntro den mörka karlen vilja honom, då han gaf honom en vink att följa sig? Vår tyske landsman lydde kallelsen och lät den hemlighetsfulle främlingen föra sig till en öde trakt utanför staden, där hans ledsagare gaf honom en vink att sätta sig vid hans sida på de kringspridda spillrorna af en gammal, förfallen mur. Richard kände sig ej särdeles väl till mods.

Men Spanioren talade till honom: »Hör på, min gosse, med dina dukater lider det synbarligen mot slutet. Om du är klok, kan du blifva satt i tillfälle att hvarje ögonblick och hvarje timme af ditt lif förskaffa dig så mycket penningar du vill. Jag är i besittning af ett medel därtill, och skall sälja det åt dig för några få dukater.»

»Hvad», sade Richard, »ni kan verkligen hvarje ögonblick förskaffa er så mycket penningar ni vill; hvarför vill ni då nödvändigt ha några dukater, hvarför skall ni sälja ert medel till mig och hvarför vill ni egentligen göra er af med detsamma? — Allt det där begriper jag icke.»

»Jag skall tala öppet med er», svarade Spanioren. »Kanske har ni någon gång hört omtalas de små, fruktansvärda, men lyckligtvis sällsynta varelser, som man kallar galgmän? De äro små, svarta figurer med horn på hufvudet, och likna öfver hufvud taget sin mästare, satan själf. Man bär dem på sig, inneslutna i små glasflaskor. Om någon äger en sådan ande, så tillhör honom all lust och glädje och allt guld i världen så länge han lefver, men hans själ är förfallen åt den onde, om ägaren dör utan att först hafva skaffat den fruktansvärde anden i andra händer. Och detta kan blott ske genom köp, i det man alltid tager något mindre för anden än man själf gifvit. Min kostade mig 10 dukater; gif mig nio för honom, så tillhör han er. — Jag för min del har mot min vilja kommit i besittning af den farliga skatten, i det en skurk sålde den åt mig som en natursällsynthet.»

Richard hade stor åstundan att skaffa sig en sådan talisman. Då kunde han hoppas på att en lång tid få njuta af alla jordens fröjder; och när han blifvit mätt på dem, hoppades han att lätt kunna blifva fri från den onde gästen som han bar på sig. Men han hade redan så ofta blifvit bedragen i Venedig, att han fruktade att äfven denna gång blifva dragen vid näsan, hvilket han äfven öppet sade Spanioren.

Mannen med galgmannen såg med besynnerliga blickar på sitt sällskap och frågade honom om det vore sannolikt, att en, som gåfve sådana fester som han, hade af nöden att bedraga en annan människa på några få dukater.

Richard ville dock våga så litet som möjligt och bjöd blott fem dukater. »Narr», ropade Spanioren, »för min del kan ni gärna ge mig blott en dukat eller ett öre; jag bryr mig ej därom, blott jag blir fri från honom. Jag begärde nio dukater blott för ert eget bästa och deras bästa som efter er köpa den farlige talismanen, på det att icke allt för snart någon skall köpa den för det minsta mynt i världen och sålunda oåterkalleligen falla i djäfvulens klor. Ni vet ju att hvar och en måste sälja den för lägre pris än han köpt den.»

Men Richard stod fast vid sitt anbud af fem dukater, räknade upp dem och erhöll därför en glasflaska, hvari han vid stjärnornas sken såg ett litet väsende med vildhet hoppa upp och ner. Han gjorde genast ett prof med galgmannen, önskade sig köpesumman dubbelt tillbaka och — ögonblickligen hade han tio dukater i handen.

Båda kommo tillbaka till värdshuset gladare än de gått därifrån, den ene emedan han ägde en så värdefull skatt, den andre emedan han blifvit fri från en så farlig ägodel. De muntra spelarne förvånades, då de sågo dessa båda, som nyss förut varit så sorgsna, nu på en gång komma tillbaka med så förnöjdt utseende.

Richard kunde nu slösa med fulla händer. Värden fick befallning, att vid midnattstiden tillaga en präktig måltid, tillräcklig för att i flera dagar hålla supbröderna i sus och dus. Men Spanioren tog ej mer någon del i allt detta. Redan vid midnattstiden sade han ett kort och godt »lef väl!» till kamraterna. Några trodde sig sedan veta, att han genast gått i kloster, för att i tagelskjorta och med ständiga böner försona den börda han bar på sitt samvete. Honom hade alltså den lille anden i flaskan ej gjort lycklig.

Huru nu Richard uppträdde och hvilket lif han förde, behöfva vi ej här utförligare berätta; han var tillsammans och förslösade sina rikedomar i sällskap med de mest illa beryktade personer, män och kvinnor, köpte sig slott och gods och gaf präktiga fester. Det härligaste och dyrbaraste som stod att få fick icke fattas. Men det låter äfven lätt tänka sig, att han härunder sjönk allt djupare, att han dagligen blef gudlösare, föraktligare och ärelösare.

Det var i synnerhet en kvinna, som vunnit stort inflytande öfver honom. Med henne satt han en dag vid stranden af en liten klar bäck, som slingrade sig genom parken på en af hans landtegendomar. En lång stund skämtade och rasade de båda med hvarandra. Då såg flickan en liten kedja, som låg omkring hans hals. Hon drog nyfiket fram densamma och fick nu se galgmannen i flaskan, som hängde vid kedjan. Figuren i flaskan gjorde tusende galna grimaser, hvaråt hon en lång stund hade ganska roligt; men när hon närmare betraktade anden och varseblef hur ful och otäck han såg ut, ropade hon förskräckt: »Fy då, det otäcktyget är ju fulare än den äckligaste padda!» Därmed kastade hon flaskan i vattnet.

Detta gick fortare än jag hunnit berätta det. Hvar och en kan föreställa sig den lättsinnige Richards förskräckelse. Venetianskan kunde ej begripa hvarför han var så utom sig. Richard sade henne dock ej orsaken hvarför han ej ville låta trösta sig. Han föregaf, att flaskan hade innehållit en natursällsynthet, som han hade fattat tycke för.

Sedan första skräcken var förbi, öfverlade Richard hvad som nu var att göra. Galg- och gulddjäfvulen var borta, men han hade ju ännu sitt slott, sina landtgods och egendomar och många dukater i sina fickor. Sedan hans dåliga väninna lämnat honom, ville han framför allt veta, huru många dukater han ännu ägde. Han stack därför handen i fickan och — se han grep fatt i flaskan med galgmannen.

Nu först begrep han hvad hans egendom betydde — han kom ihåg, att det farliga väsendet aldrig skulle vika från honom eller lämna honom utan att han sålde det, och han jublade högt däröfver. — Ack, om han hade vetat huru mycken ångest han ännu hade att utstå innan han blefve fri från anden, hade han ej jublat, och han jublade ej heller mer, då han märkte, att den onde anden i glaset hade antagit ett om möjligt ännu gräsligare och vidrigare utseende än förut.

Hade Richard hittills lefvat högt, så fanns det nu inga gränser för hans slöseri. Venedig, det rika, yppiga Venedig, kunde ofta icke anskaffa det som hans fåfänga och oförnöjsamma sinne fordrade.

Så fortgick det lustigt en tid, tills vår man lades på sjukbädden, där hans tillstånd med hvarje dag blef allt sämre. Väl bad han sin galgman att bota honom, men denne brydde sig ej därom, och äfven läkarens konst förslog icke att så hastigt till hälsan återställa en genom lättsinnigt lefnadssätt förstörd natur. Själf skulle han kanske bäst kunnat göra det genom återhållsamhet och måttlighet, men han saknade allvarlig vilja.

Medan han låg där, hade han en natt en högst besynnerlig och upprörande dröm. Det föreföll honom, som om medikamentsflaskorna, som stodo på bordet framför hans säng, hade börjat röra sig; en af dem dansade och sprang klingande mot de andra flaskornas hals och mage. Det var just flaskan med galgmannen. Och vidare drömde han huru han bad och bönföll hos galgmannen, att denne måtte hjälpa honom, och att han, om han ej kunde det, åtminstone ej skulle slå sönder de andra flaskorna; men mannen endast dansade och sjöng i flaskan:

»Så lustigt det är att få pina
min usla, eländiga slaf!
En gång i ett svafvelhett haf
du straffas för synderna dina.
Ja, ligg där och sucka och stöna och flämta,
med djäfvulen duger det inte att skämta!»

Och därmed gjorde sig galgmannen lång och tunn som en tråd, och kröp upp ur det tillslutna glaset, ehuru Richard gjorde sig all möda att hålla fast proppen; slutligen blef det af den långa tråden en hög, tunn och svart gestalt, som på ett hemskt sätt utbredde ett par läderlappsvingar, började att dansa och därvid slog med de otäcka vingarna. Ja, till sist lade gestalten sitt kalla och grofva bröst på Richards kropp, vingarna omslöto allt hårdare den stönande, och läderlappsögonen stirrade fruktansvärdt hotande på den drömmande.

Då vaknade Richard, badande i kallsvett, och det var honom, som om en svart padda skyndsamt kröp ifrån hans bröst ner öfver kroppen och smög in i nattrocksfickan, och när han tog dit med handen, fann han där den hemska flaskan. — Ack, den stackars rike mannen hade ännu många onda drömmar, som kommo honom att darra. Men drömmarna skulle ej hafva varit så svåra, och skulle ej med hvarje natt blifvit värre, om han blott förbättrat sin lefnadsvandel.

Under det han sålunda med fruktan och bäfvan tillbringade sina nätter, fylld af stigande ångest och förskräckelse, ringde han ofta på sina tjänare; men dessa sofvo som stockar, och ingen kom. Månne den onde anden i flaskan äfven var skuld därtill?

Sålunda befann sig Richard för det mesta ensam under sin sjukdom, ensam med sitt onda samvete, ensam med de förskräckliga syner som förföljde honom. Därför tänkte han dag och natt blott därpå, huru han skulle kunna göra sig fri från galgmannen.

Då föll han på den onda tanken, att spela sin förhatliga besittning i händerna på sin hederliga läkare. Denne, som var en lärd man och en stor naturforskare, erbjöd sig visserligen att köpa det sällsamma väsendet och afräkra betalningen därför på sitt läkarearvode; men då han ej var rik, ville han blott gifva tre dukater därför. Ack, till det priset sålde den sjuke det gärna, och de erhållna pengarna gaf han de fattiga, åt hvilka han förut, då han bortslösade hundra tusentals dukater, ej gaf ett öre. Men för att undgå satans klor, tillkastade han dem nu dessa fattiga syndapenningar.

Innan han Öfverlämnat galgmannen åt sin läkare, hade han ej glömt att önska sig några duktiga stora säckar med dukater under sin säng. Då han nu sålt galgmannen, sökte han efter skatten, om hvilken han med bestämdhet visste, att den skulle finnas där. Men ingenstädes fann han något. Men däremot hörde han af sina tjänare, att hans falska vänner och väninnor ofta varit i hans rum när han låg i sina feberdrömmar. När han nu därför vände sig till sin käresta och frågade efter sina dukater, skrattade denna ut honom och sade honom gäckande midt i ansiktet, att han hade feberfantasier, att han var en narr och blott inbillade sig att han haft sådana skatter gömda under sin säng.

Hvad skulle han nu företaga sig, då hans penningar försvunnit och han hade sålt galgmannen? — »Hm», tänkte han, »jag har ju ännu slott och gods i tillräcklig mängd; dem skall jag sälja till hvad pris som helst». Men han fick ej heller försälja dem.

Det fanns en dålig människa, som under de goda dagarna kallat honom sin käraste vän, och i sitt förtroende till denne hade Richard gifvit honom rena, oskrifna pappersblad, men försedda med hans namnteckning och insegel, så att den käre vännen därofvanför blott behöfde skrifva hvad han önskade. Hans underskrifna namn svarade för allt eller, rättare sagdt, galgmannens trollmakt besörjde inlösningen af det föreskrifna.

Men nu, då han ville sälja sina besittningar, måste han till sin förskräckelse erfara, att han ägde alldeles intet, ty på det fordom tomma rummet på bladen stod i bästa rättsform skrifvet, att det och det slottet, det och det landthuset, ja alla hans gods voro försålda för så och så stor summa till den ene eller andre falske vännen. Han ägde numera endast trettio dukater och ett bjärta fullt af förtrytelse öfver usla vänners falska konster.

Då inträdde hans läkare, mot hvilken han for ut i hårda och vredgade ordalag: »Ni kommer endast hit för att erhålla penningar; men gif mig hellre ett gift, som kan befria mig från lifvets vedermödor. Några penningar har jag ej mer i behåll.»

»Behåll edra penningar, värdaste herre», svarade den lärde mannen; »jag har aldrig tjänat mina medmänniskor för penningar och belöning, ehuruväl jag icke själf äger någon rikedom. — Emellertid har jag åt er uttänkt ett mycket hälsosamt och stärkande läkemedel, det enda som måhända ännu kan hjälpa er. Medan ni slumrade har jag ställt in det jämte recepter i skåpet där borta. Vill ni gifva mig hvad jag lagt ut därför, blott två dukater, så tillhör det er.» — De två dukaterna lämnades genast till läkaren. »Farväl och blif snart riktigt frisk», sade denne och aflägsnade sig. Richard sände tusende tacksägelser efter honom.

När han sedan såg efter i skåpet, fann han en flaska, inlindad i ett skrifvet papper, och i flaskan såg han — å nyo den fruktansvärde anden, som icke tycktes vilja skiljas ifrån honom. Men på papperet stod: »Skurk, du ville fördärfva min själ, medan jag sökte att bota din kropp! O, rädda din själ ur satans klor medan det ännu är möjligt!» — Ack, dödligt förskräckt sjönk Richard tillsammans. Hade han ej för andra gången köpt galgmannen för lumpna två dukater?

Nu tänkte han på att under skämt och lek narra sin återförvärfvade egendom på den, som beröfvat honom en god del af hans gods. Men först önskade han sig dubbelt så många dukater som han för några dagar sedan hade haft under sängen. Denna skatt insatte han hos en växlare, som ansågs för säker, och lät gifva sig ett kvitto på sina penningar. Nu, tänkte han, har det ingen nöd, i synnerhet som han var trött på vällefnad och trodde sig kunna lefva på små inkomster. Under skratt och skämt köpte nu en af hans lättsinniga väninnor den besynnerliga tingesten af honom för en dukat. Men i stället för att fly från sina lättsinniga kamraters närhet, långt bort i ett främmande land, fortsatte han flera månader att spela tärning och kort, larma och dricka; och som han med slöseriet äfven lärt sig att skryta, så ville han nu visa, att intet fattades honom.

Men då det ändå började att fattas honom penningar, begaf han sig till växlaren, för att uttaga sina hos honom insatta penningar. Men där ville ingen veta något hvarken af honom eller hans penningar. Man sade honom öppet, att han var en narr eller något ännu värre, och när han allvarsamt förtörnades däröfver och hänvisade på sin skuldsedel, som han tog fram, då hade han endast ett oskrifvet, hvitt stycke papper att uppvisa. Utan tvifvel hade växlaren skrifvit sitt kvitto med bedrägligt bläck, som efter kort tid utplånades, utan att lämna något spår efter sig. Sålunda var det ej heller denna gång någon välsignelse med galgmannens pengar.

Hvad skulle Richard nu företaga sig? Svälta ihjäl ville han icke och lika så litet bära hand på sig själf, ty han älskade ändå lifvet. Också ägde han ännu några dukater, och så köpte han för en del af desamma en liten låda med småkram, och för hvarje småsak i lådan hade han gifvit ungefär 25 öre. Med detta kram drog han nu omkring och sålde sina småsaker mot så hög betalning han möjligen kunde erhålla. Ofta måste han nöja sig med den allra ringaste kost, ty hans inkomster tillstadde intet öfverflödigt lefnadssätt. Dock gick det snart bättre med hans affär och köparne betalade villigt hvad han begärde, så att han började tro, att han med tiden åter kunde blifva en välmående man.

Men hvarifrån kom väl lyckans nya ynnest? — Den kom från galgmannen, som han, utan att veta det, åter bar omkring med sig i sin kramlåda. — En afton hade han kommit till härberget och satt ifrån sig sin låda, när en af de kringstående, som besåg hans kram, frågade honom hvad det var för en ful figur han hade inspärrad i en flaska, och som gjorde så narraktiga rörelser. Då varseblef han med förskräckelse anden, som åter inställt sig hos honom, och han bjöd ut sin galgman åt alla de närvarande för 12 öre, ty 25 öre hade han själf gifvit för honom. Men den som sålt den åt honom ville för intet pris köpa honom åter, och rådde honom slutligen att han skulle vända sig till sin forna väninna, som hade sålt flaskan tillsammans med en hop annat skräp.

Dit begaf han sig äfven, men blef jämte sitt kram kastad utför trappan. Tjänarne sade honom, att de alla voro mycket bättre till mods sedan de visste att den otäcka anden var ur huset. Just därför hade man sålt den, emedan ingen kunde vara glad i dess närhet.

Ångest och förskräckelse öfverföll Richard, när han förgäfves bemödade sig att blifva lös från djäfvulsmannen.

Han ville försöka om det skulle lyckas honom bättre på något annat ställe, önskade sig därför åter omätligt mycket penningar och reste därmed på ett lysande sätt till Rom. Här, menade han, skulle det ej misslyckas för honom; men galgmannen dansade med hvarje dag allt galnare och förnöjdare upp och ner i flaskan, liksom om hans tjänstetid nu snart vore förbi och djäfvulen säker om Richard.

Vår olycksmänniska erhöll snart tillträde till de förnämsta och finaste kretsar i Rom, då han ju hade tillräckligt med penningar. Men man höll honom öfver allt för galen, emedan han för några få ören ville truga på hvar och en sitt naturfenomen, öfver hvilket han skröt så mycket.

Hans förskräckelse, hans fasa steg med hvarje dag, hans drömmar blefvo allt oroligare och vildare, ingenstädes fann han ro. Då hörde han krigstrumman ljuda, och i sin förtviflan tog han värfning.

Men kulorna skonade honom, och lika så ifrigt som han kastat sig i striden lika ifrigt drog han sig äfven tillbaka från densamma; smattrandet af gevärssalvorna, trumpetstötarna och kulornas hvisslande, t. o. m. krigsmusiken, allt var honom vedervärdigt och motbjudande.

Äfven i krigets vilda tumult fann han ej frid för sin själ, och tungt låg den tanken på honom och allt tyngre föll den öfver hans hjärta: hvad det väl skulle blifva af honom om han stannade på valplatsen.

Så drog han å nyo bort utan att komma till något beslut om hvad han skulle företaga sig. Uttröttad och förföljd af förskräckliga bilder sökte han hvila i djupet af en skog. Här föll han i sömn. Hans trötthet var så stor, att han förgäfves sökte resa sig, när en dundrande stämma skallade i hans öra: »Är du död eller lefvande, hund, så säg det, så slipper man plottra bort sitt krut onödigtvis?»

Richard såg nu upp och varseblef, att några kringströfvande soldater redan bemäktigat sig hans väl fyllda rensel, hans häst och hvad han för öfrigt ägde. Detta allt togo de ifrån honom, men ingen af dem ville gifva så mycket som tre öre för flaskan med galgmannen.

»Din narr», sade en, »den tager jag, men ingen betalning ger jag för den». Och därmed tog ban den och stoppade den på sig.

»Tag den gärna», sade Richard, »men jag fruktar att den inte stannar hos er om ni inte har köpt den riktigt». — Men soldaten skrattade högt åt varnaren och följde sina kamrater.

Richard såg ännu efter honom, då han kom att känna på sin ficka och så öfvertyga sig att han åter hade den fruktansvärda figuren hos sig, såsom om denne numera aldrig ärnade lämna honom. Men soldaten, som tagit den, saknade den snart och vände åter om till Richard, ty han trodde, att han hade förlorat den sällsynta saken i gräset, och sökte nu ifrigt efter densamma. Men Richard upprepade, att han ej skulle göra sig någon möda, ty den sällsamma figuren skulle aldrig stanna hos honom om han ej gåfve honom något därför. Tre öre vore visst icke för mycket, och därför skulle han få den. Men soldaten ville endast gifva ett öre och därför sålde Richard flaskan slutligen till detta pris. Han ägde nu intet mer än detta enda öre. Men så lätta som hans fickor voro, så ljust blef det äfven i hans själ.

Men hvad skulle han nu företaga sig? Dock, det skulle väl blifva någon råd; han hade återvunnit sitt friska lefnadsmod sedan han kände sig befriad från den börda som

hittills tryckt honom. — Han gaf sig åter in bland krigsfolket; nu tjänade han ett annat parti och denna gång som simpel fotknekt, ej som förut till häst och följd af många tjänare.

Förut hade han alla fickorna fulla med dukater, nu blott ett enda öre i en tom läderpung.

Efter gammal vana ville han på en aflöningsdag försöka sin lycka i spel. Till en början vann han, vann mycket, men till slut förlorade han allt, och ingen kamrat ville låna honom några ören. Af förargelse tog han nu upp patronerna ur sin ficka och satte ut dem samt förlorade dem just till den soldaten, åt hvilken han hade sålt sin galgman, ty där denne var, där dröjde äfven den nyckfulla lyckan.

Följande morgon kom korporalen in i tältet och ropade: »Hör på, där, generalinspektören skall i dag besiktiga hvarje man, och den som inte har sin mundering eller sina vapen i ordning eller den som har slarfvat bort sina patroner blir skjuten utan nåd och barmhärtighet.»

Richard var ännu ägare till fem halfören, med hvilka han, sedan han länge förgäfves sprungit omkring i alla tält för att förskaffa sig ammunition, slutligen kom till den soldat, som hade tagit hans galgman och sedan på spel hans aflöning. Denne lämnade honom nu efter många böner af barmhärtighet för fem halfören fem patroner, emedan han hade sådant till öfverlopps och ville gälla för en god kamrat.

Mönstringen gick lyckligt förbi utan att någon man blef skjuten. En mängd krigsfolk strömmade nu till krogstånden, men Richard icke, ty han ägde ej ett öre utan satt och tuggade förargad på ett stycke torrt bröd. »Ack», suckade han, »om jag nu hade en hand full dukater af dem som jag slösat bort!» Och se — dukaterna befunno sig genast i hans hand. Då förskräcktes han högeligen, ty tanken på galgmannen föll honom genast in. I själfva verket hade äfven den lille svartkonstnären åter ganska riktigt inställt sig hos honom; flaskan hade nämligen, invecklad i papper som en patron, legat i kamratens patrontaska och följt med då Richard köpte patronerna. Detta erfor han af kamraten, då denne af honom återfordrade sin galgman, hvilken han af misstag gifvit honom i stället för en patron.

Huru gärna återgaf ej Richard den hemska anden. Men den vek ej bort ifrån honom, utan inställde sig alltid å nyo hos honom. Då öfverfölls han af modlöshet och grym fasa — han kastade med afsky dukaterna ifrån sig och sprang så långt hans ben buro honom in i djupa skogen, där han sent på natten trött och vanmäktig sjönk ner på marken invid ett torrt träd och där han för att lindra sin brännande törst önskade sig en flaska vatten.

I ögonblicket var vattenflaskan där, men han ville ej röra vid henne. Stundom kalla, stundom heta rysningar öfverforo honom, då han i stället för vattenflaskan mellan sina händer kände den iskalla flaskan med dess fruktansvärda innehåll. Kallsvetten flöt ifrån hans panna. I förtviflan reste han sig, han fruktade för sig själf och sprang tvärs öfver fält, öfver häckar och buskar till den mörkaste delen af skogen.

Här försjönk han i vanmakt — men ingen välgörande sömn slöt honom i sina armar, endast gräsliga drömmar marterade hans själ. Det föreföll honom, som smöge sig galgmannen åter ut ur flaskan och lade sig med en fruktansvärd tyngd på hans bröst. »Ack», suckade han, »vik ifrån mig, onde ande, du tillhör mig ej mer; jag har ju sålt dig!»

»Den handeln gäller icke — gäller icke», grinade anden. »Du har köpt mig tillbaka för ett halföre med patronerna; du hade kunnat få mig för ännu bättre pris. Men under halföret finnes det intet mynt. Jag skall aldrig mer vika från dig; på dig är jag nu säker.»

Då vaknade den arme mannen med det onda samvetet och sprang till en klippa, därifrån slungade han flaskan i djupet; men i nästa ögonblick var hon åter i hans ficka.

»Ve mig, ve mig», skrek han genom nattens mörker; »ve, ve mig! Fordom var det min glädje då flaskan kom tillbaka, nu är det en börda, som trycker mig till jorden.»

Lik en rasande sprang han omkring under den långa, långa natten, och vid hvarje steg klingade flaskan, hvari han hade galgmannen, i hans ficka. Tidigt på morgonen tog han flaskan, kastade den för sina fötter och trampade i raseri på henne; men den som var i flaskan tålde ej länge detta, ty den återtog sin plats i Richards ficka, och i den pinades öra ljöd galgmannens hesa skratt.

»Ack, du djäfvul», ropade han vredgad, »lämna mig!»

Men han fick ej något annat svar än den onde andens hånskratt i flaskan.

Richard sökte nu efter ett mynt, som var mindre än ett halföre; han frågade öfver allt efter ett sådant, men utan att finna något; däremot blef han öfver allt ordentligt utskrattad, emedan han ville hafva någonting så värdelöst och som på köpet icke en gång fanns till. Så gick dag efter dag och månad efter månad — månader fulla af helvetiska kval. Ack, nu måste han väl uppgifva förhoppningen att blifva fri från den onde anden; dock blef hans önskan därom med hvarje dag allt ifrigare och mera brinnande.

En eftermiddag hade den olycklige förirrat sig i en öde trakt, full af klippor. Nästan vanmäktig låg han där, då tunga slag af hästhofvar plötsligen hördes ljuda i närheten. Och på en hög, svart häst sprängde en storväxt man fram. Ryttaren såg så hemsk ut, som om han vore olyckan i egen person. Han bar en präktig, glänsande dräkt, öfver hvilken en blodröd kappa fladdrade, och hennes färg var så bjärt och lysande, att man ryste när man såg på henne. Richard bäfvade, när han såg den hemske mannen stanna framför sig.

»Hvarför är du så bedröfvad, kamrat?» ropade den obekante med skarp stämma till honom; »du ser ut som en, hvilken lyckan illa misshandlat! Är du köpman? har man skinnat dig? har du köpt dyrare än du åter kan sälja, hvasa?»

»Ty värr, ty värr», stönade den olycklige.

»Om ej allt bedrager mig», fortfor rödkappan, »så är du den narraktige karlen, som i hela landet söker efter ett fjärdedels öre! Om det sa ar, sa förer du med dig en ond gäst, som redan har bringat olycka öfver mången jordens son; sannolikt vill du blifva fri från någonting, som man kallar ’galgmannen’ — är det inte så?»

»Jo, jo, så är det», ljöd det bäfvande svaret.

»Nåja, ännu är inte allt förloradt!» tröstade den andre; »den anden skall du nog bli fri ifrån. Jag söker sedan lång tid tillbaka en galgman, och har just för den sakens skull ridit efter dig några veckor. Jag vet hela förhållandet med den farlige lille djäfvulen. Visserligen har du gifvit alldeles för litet för honom, och nu finnes det ej något mynt som är så litet, att man kan köpa din egendom af dig, åtminstone har inte jag kunnat finna något fjärdedels öre, huru mycket jag än dragit omkring i världen. Men jag skall nog hjälpa dig, om du blott följer mitt råd.»

»Några få mil härifrån, på andra sidan om berget, bor en furste, som endast tänker på att jaga. Denna passion kommer en gång att stå honom ganska dyrt; i morgon skall han stöta på ett vilddjur, som han ej kan betvinga med spjut och svärd. Men du kan skrämma bort det om du blott håller galgmannen för dess ögon. Odjuret blir förskräckt för dennes gräsliga utseende, och på detta sätt skall du hafva räddat lifvet på den väldige jägaren. Dröj därför på detta ställe till midnatt, och när månen står öfver den där klippan, då, men hvarken förr eller senare, skall du gå genom den mörka klyftan till vänster — söla ej, skynda ej; gå ej för långsamt, ej för hastigt, så skall du komma fram just i det ögonblick, då vilddjuret anfaller den furstlige jägaren för att döda honom. Angrip det utan fruktan; det skall med säkerhet vika tillbaka för galgmannen och störta sig ner från den branta hafsstranden. Begär då af fursten ingen annan belöning än att han för din skull låter prägla några fjärdedels ören, af hvilka jag skall passa på och växla till mig några, och för ett af dem skall jag köpa din hemska skatt. Mig finner du vid »den svarta brunnen»; hvarje barn kan säga dig hvar den är belägen.»

Så hastigt som han kommit, lika hastigt var rödkappan försvunnen på sin häst. Darrande och bäfvande följde Richard den gifna anvisningen. Ehuruväl intet särskildt hände honom, föreföll honom dock hans midnattspromenad hemsk och ryslig, ty det var öde omkring honom, och han darrade vid hvarje steg, emedan han hade ett ondt samvete.

Morgonrodnaden började visa sig. Då blef det honom lättare om hjärtat. Sköna ljus, sköna solstråle! — Ljuset upplyser allt, äfven själens grubblerier, och värme drager in i det hjärta, där förut köld och tomhet härskade. Ja, värme och ljus äro lif!

Och riktigt, Richard kom i rättan tid till det ställe, där fursten höll på att dödas af ett vilddjur, som liknade en apa med lejongap och klor, och som var hårbeväxt, ludet och jättestort. Om Richard ej fruktat för den eviga fördömelsen, så skulle han helt visst hafva flytt odjuret så fort som hans ben förmått bära honom. Men nu gick han lös på draken, hållande en knölpåk i ena handen och flaskan med galgmannen i den andra. Så snart odjuret fick sikte på honom eller, rättare sagdt, på flaskan, flydde det under tjut och vilda skrik, och Richard, som blef modig genom odjurets flykt, förföljde det ända tills det störtade sig ner i hafvet från den branta kusten.

Den räddade fursten tackade sin befriare både med hand och mun och lofvade honom allt hvad som stod i hans förmåga att göra.

Men Richard nekade att mottaga några gåfvor och åstundade intet annat än att fursten för Guds skull och af tacksamhet mot sin räddare skulle låta prägla några fjärdedels ören. — Fursten såg med stora ögon på den bönfallande och tänkte: Mod kan den där karlen nog ha, men helt visst har han några skrufvar lösa i hufvudet.

Men det var i hjärtat Richards sjukdom satt; där var han eländig och sjuk intill döden. — Dock blefvo fjärdedelsörena präglade, som fursten hade lofvat.

»Men vill ni då verkligen ej hafva något annat af mig?» frågade den höge herrn.

»Nej, nådigaste herre, intet annat», svarade Richard — ty guld och gods gällde i detta ögonblick för honom intet; han tänkte blott på huru han skulle blifva fri från den förskräcklige galgmannen och sin odrägliga ångest.

Dagen därpå begaf han sig till den svarta brunnen, som låg i en hemsk ödemark, till hvilken man blott kunde komma genom en mörk remna i klippan.

Richard genomvandrade hastigt en dyster bergsklyfta och såg sig nu på alla sider omgifven af en vidsträckt bergskittel, vid hvars ena sida den svarte mannens häst stod bunden och liksom förstenad, med den röda kappan öfver ryggen, medan hästens herre själf tvättade sig i en närbelägen källa, som uppkastade vatten så svart som beck. Ryttaren med det korpsvarta ansiktet och den blodröda kappan såg nu så fruktansvärd ut, att Richard började darra.

»Frukta icke unge man», sade ägaren till den spöklika hästen. »Jag är en gång för alla en djäfvulens tjänare, en af dem som, besatta af slöseriets demon, när de slutat sitt lustiga lif tillhöra djäfvulen med hull och hår. Jag gör därför hvad min herre och mästare åstundar, emedan jag ej kan annat. Han åter igen gör hvad jag vill, emedan han måste det; vårt kontrakt lyder så. Men den knusslaren ger mig årligen blott tvåhundratusen dukater för all den möda jag gör mig att bringa guld och penningar bland de syndiga människobarnen. Men hvart kommer man med en sådan spottstyfver, som pappa där nere består sina vänner! Det kostar mig mycket mer att lefva. Därför behöfver jag en galgman, och när jag har en sådan, kan jag på en dag göra ända på millioner, och det skall jag också efter bästa förmåga göra. Jag kan nu i alla fall ej komma lös ifrån satan, och därför vill jag på förhand pina honom litet, då jag i alla fall en gång får betala det. — Tag nu hit galgmannen. — Här är fjärdedels öret, som jag förskaffat mig. Behåll det som ett minne!»

Galgmannen öfvergick nu ifrån Richards ägo till den slösaktige, svarte ryttaren. Figuren i flaskan såg mycket ond ut, och vred sig och gjorde sig allt tyngre och tyngre.

»Vrid dig så mycket du vill, din satans afföda», sade rödkappan; »hvad bryr jag mig därom! — Gör dig centnertung om du vill; jag skall nog veta att göra dig liten och lätt, jag!»

Därmed svingade sig den svarte på sin gångare, och inom få ögonblick var han försvunnen ur Richards åsyn.

Den senare var nu fri, han kände sig lugnare men ej glad. Han var högtidlig, allvarsam och stilla till mods, som när man befinner sig på väg till kyrkan. Ty ännu låg det forna lättsinniga lifvet tungt på hans hjärta, och det onda samvetet pinade och kvalde honom. Däraf kom det sig, att galgmannen ännu många månader förföljde honom i hans drömmar. Alldeles fri från sina hjärte- och samvetskval blef han först när Gud genom döden befriade honom från hans nöd redan i unga dagar.

Om det onda en gång fått makt öfver oss, så blir det allt svårare att komma lös ur dess fjättrar, och endast långsamt återvända frid och ro i den ångrande syndarens hjärta. Blott sällan fylles den djupt sjunknes själ åter af innerlig och ren glädje.

• Om narras, "skarfva" och berätta sagor.
• Historien om de sju korparna och den trogna systern.
• Kannitverstan.
• De tre systrarna med glashjärtat.
• Den gamle trollkarlen.
• Kung Trastnäbb.
• Michel, den fader- och moderlöse gossen från Radhost.
• Den lustige Schwanda.
• Om Jöns, som ville lära sig att rysa.
• Historien om den sköna Melusina.
• Syster Ödmjuk.
• Svärdet Zuniga.
• Den onde anden i flaskan.
• Maruschka och de tolf månaderna.
• Friskytten.
• Klas Törnpåk eller "Gå på".