Historien om de sju korparna och den trogna systern.

Tysk folksaga.

I.

För lång, lång lid tillbaka lefde en kvinna, som hade sju söner och en dotter. Hennes man hade dött för länge sedan, och tiderna voro svåra, så att hon blott med svårighet kunde lifnära sig. Men gossarne begärde mer att äta än hon kunde gifva dem. Då utropade hon en gång förargad: »Jag önskar att ni vore korpar och sökte er föda på fältet!» Detta sade hon i en ond stund, ty med ens förvandlades de unga sönerna, flögo upp från sina stolar med svarta vingar och skyndade bort mot skogen, liksom jagade af stormvinden.

Men moderns hjärta isades af dödlig fasa, när hon såg huru hennes söner blifvit förtrollade genom hennes egna obetänksamma ord; och då den siste försvann i skogen, föll hon ner och dog.

Då blef den unga flickan ensam med sin moders lik och sin smärta, men hon stannade ej hemma, utan lopp bort till skogen, i hvilken hennes bröder försvunnit. Och hon sprang in i den djupa, snåruppfyllda skogen, djupare och djupare, tills skymningen sänkte sig ner mellan träden och månen steg upp på himmelen. Då kom hon slutligen till en stor källa, som sorlade fram ur berget. Rakt öfver källan stod månen och rundt omkring susade höga furor. Flickan var trött och törstig och satte sig neder. Hon böjde sig ner till källan och drack; men vattnet hade en underbar kraft under fullmånsnätterna; och när flickan druckit, öppnades hennes ögon och ofvanför källan såg hon en hög kvinnogestalt stå, ljus och klar som solen, och vid hennes fötter fladdrade de sju korparna.

Flickan förskräcktes vid synen och fruktade sig, så att hon föll ned till jorden. Då böjde sig feen, berörde flickan med en mistelkvist och sade: »Hvem söker du?»

Flickan svarade: »Mina bröder, som flugit till skogen, förvandlade till korpar; dem söker jag, på det jag må lösa dem ur förtrollningen.»

Feen sade: »Om detta är din vilja och om du vill öfva trohet mot dina bröder, så skall jag säga dig hvad du har att företaga. Men jag säger dig att du måste öfva stor trohet.»

Då svarade flickan: »Jag vill det.»

Då sade åter feen: »Så bo ensam i skogen och spinn och förfärdiga under sju år sju skjortor åt dina sju bröder. Men hela tiden måste du tiga och vara så stum som om du vore född utan tunga, och livarken lust eller nöd får lösa din tungas band.»

»Jag vill göra det», sade den trogna systern, och det var hennes sista ord; därefter satt hon ständigt stum i ett ihåligt träd i vildmarken och spann.

Korparna tillförde henne föda, ur källan drack hon och med dess vatten badade hon sin kropp, så att hon för hvarje dag blef skönare. Sommar och vinter gick förbi, hennes kläder föllo sönder till stoft, men hon insvepte sig i sitt gyllene hår, som föll omkring henne som en mantel.

Så satt hon tigande i vildmarken i sex långa år, och intet lefvande närmade sig henne, annat än de sju korparna och vilddufvorna, som i hennes grannskap byggt sina nästen.

Då begaf det sig en gång att den unge konungen drog ut med jägare, män, falkar och hästar för att jaga, och genom den vilda skogen klingade valthornens ljud och skallet af kopplen.

Den unge konungen jagade en ädel hjort och kom djupt in i skogen. Där förlorade han hjortens spår, men en vilddufva Hög upp framför honom, och det föreföll honom som måste han följa henne genom den mörka skogen. Så bröt han fram genom snår och buskar, och då dufvan flög in i sitt näste, upplyftade han sina ögon och såg inuti det ihåliga trädet den allra skönaste kvinnogestalt.

Ljus och smärt satt hon där, omslöjad af gyllene lockar, med sin hvita hand spann hon de gula lintrådarna, och hon vände mot honom sitt anlete, som var så skönt och intagande att ord ej kunna utsäga det.

En darrning af hänryckning for genom den unge konungens själ, och hans hjärta slog högt. »Hvarifrån är du, huldaste?» sade han, »är du af människosläkte eller har den ljusa luften födt dig? Tala!»

Då lade den sköna sitt finger på munnen, som log, men förblef stum.

Den unge konungen lyftade henne ut ur trädet, och hennes hår föll blygsamt i vågor öfver henne och honom; men han kastade sin mantel omkring henne och lyftade henne upp på sin häst, som han själf ledde vid tygeln, och så förde han den sköna till sin borg.

Och borgen låg i den glänsande aftonrodnaden med skimrande tak och höga tinnar och skådade från berget vida öfver ett blomstrande land.

Och i borgen funnos smyckade salar och ståtliga rum, och dit ledsagade konungen flickan, ty han hade i sinnet att göra henne till sin drottning.

Men då hon om natten hvilade på sitt mjuka läger, hörde hon korparnas susande vingslag och deras hesa, ångestfulla skri. Det var hennes sju bröder, som flugit efter henne, och de sutto nu under natten på fästet af det tak, under hvilket hon hvilade.

Men den unge konungen såg den sköna med allt större kärlek, och om också hans mor och systrar lade sig däremot, emedan de ansågo att det ej passade sig att han till härskarinna upphöjde en flicka, som blifvit funnen i skogen, så var han dock beständig i sitt sinne och stod fast vid sin kärlek. Väl bekymrade det honom att den underbara munnen ej talade, men han blickade in i de djupa, mörka ögonen, och de sade honom alla de kärleksord, som den stumma munnen förteg. Så lät han bestämma bröllopsdagen och till denna inbjuda alla sina vänner och vasaller.

Konungens systrar smyckade själfva med sina bästa prydnader den sköna; de iklädde henne guldstickade kläder, kostliga spännen, kedjor och dyrbarheter, såsom det anstår en konungabrud. Öfver hennes gyllene hår hängde de en ljus slöja och satte på hennes hufvud en krans af rosmarin och rosor, så att hennes skönhet strålade som en diamant, omgifven af glänsande juveler. Då hon vid konungens sida gick till kyrkan, och rundt omkring var prakt och glans och folkets jubel och flöjttoner och klockeklang, då blickade hon upp mot himmelen och hon såg öfver sig flyga de sju korparna, och hon lyfte två finger på sin högra hand och i sitt hjärta svor hon sina bröder, att hvarken den högsta lust eller ljufvaste glädje skulle komma henne alt glömma sitt löfte, och att hon ej skulle bryta sin tystnad förrän tiden var inne.

Så blef hon konungens gemål och glädjedagarna började, ty allt var henne nytt. Konungen förde henne öfver fälten och lät henne från bergen skåda ut öfver sitt vida, välsignade land, som dock ej hade någon kostbarare ädelsten än hans gemål.

När konungen följde henne, så trängde sig allt folket omkring henne att se henne, ty hennes anblick var huld som Guds moders. De gamle och sjuke stego upp från sina läger för att vederkvicka sig vid åsynen af henne, ty det var dem som hade hon ungdom och hälsa med sig. Bonden lämnade sin plog, herden sin hjord för att se henne, barnen sprungo fram och mödrar och jungfrur kallade henne villigt den skönaste af sitt släkte.

Hvart hon gick tycktes ängarna grönska ljufvare, fåglarna sjunga härligare och vindarna blåsa mildare. Så gick hon fram vid sin gemåls sida, skön och lugn som en ljus majdag. Om hon också ej hade några ord för att trösta de fattiga och sjuka, för att skämta med de lyckliga och pladdra med barnen, så var dock blicken ur hennes öga och leendet på hennes mun vältaligare än alla ord. Hon var mild och barmhärtig, konungens rika skänker gaf hon de fattiga, så att hvar och en var full af hennes beröm och innerligt älskade henne. Men mest älskades hon af sin gemål.

Blott i konungaborgen hviskade man: »Hvem är hon, och hvarifrån har hon kommit? — Är det icke skam att en flicka, som bodde naken i skogen, är satt öfver konungahusets döttrar och öfver det adliga blodet? — Och hvem vet om hon ej är något troll, och att hon förställt sitt väsende så älskligt, för att bringa olycka öfver konungens hus? — Hvad har hon för hemligheter och hvarför stiger hon upp om nätterna för att spinna? — Finnes det ej linne och garn nog i förråden för henne att kläda sig med? —

Spinna och väfva ej tärnorna i borgen? — Hon kan ju arbeta på ljusa dagen. Hvarför söker hon hemlighet och förrättar sitt arbete i den tysta midnattsstunden, då andar och troll flyga omkring?» — Så sade belackarne till konungen, men denne var döf för deras ord, ty hans kärlek till sin gemål var stor och stark; som vinden flögo de onda talen förbi honom, men slutligen blef dock ett återljud kvar däraf i hans öra; dock fann det onda ljudet ej väg till hans hjärta.

En gång vaknade konungen om natten, och det var honom som hade han hört surrandet af en spinnrock, och då han reste sig upp i bädden, såg han att hans gemål lämnat sitt läger vid hans sida och att hon med nakna fötter satt på det kalla golfvet och spann i det kalla, blåaktiga månskenet. På marken kröp en spindel och från tornets tinnar klagade korparnas skri, och det var det enda ljudet i den tysta natten. Månskenet fyllde med sitt matta ljus kammaren och insvepte den spinnande kvinnans gestalt i ett magiskt skimmer.

Konungen ryste, och han kände djup smärta då han såg sin gemåls hemlighetsfulla arbete. Visserligen teg han och talade ej mer därom; men hon såg dock att en slöja hängde mellan honom och henne. Blott hennes ögon bådo om hans kärlek, hans förtroende. Hon hörde på gårdar och gator huru folket hviskade om hennes gemenskap med korparna och såg ifrån borgtornets altaner unga och gamla slå sina hufvuden tillhopa öfver saken, såg blickar af afund och misstanke hvila på sig; dock förblef hennes mun stum, ty när hon blickade upp mot höjden, såg hon sina bröder, ännu alltid väntande frälsning, flyga som korpar, och gent emot misstanken behöll hon den trohet, hon svurit dem.

Men nu kom den tid, då hennes förhoppningar skulle uppfyllas, allt närmare, och när hennes tid var inne, skänkte hon konungen två sköna gossar, rosiga och friska som äppelträdets blommor.

II.

Öfverallt i konungaborgen härskade stor glädje. Med sin moder och sina systrar kom den unge konungen att tacka sin hustru och trycka sina barn till sitt hjärta, ty han var lycklig och stolt att hans släkt skulle fortlefva. Konungen förde biskopen med sig, att han med sin välsignelse skulle styrka konungens gemål, att han med kraftiga besvärjelser skulle skydda barnkammaren och sjukrummet mot det ondas våld och med heliga namn bevara de små mot onda blickar.

På ett hyende lågo de två gossarne bredvid hvarandra som tvenne rosenknoppar, och amman bar dem försiktigt till badet; men så snart de rosiga små lemmarna vidrörde det ljumma vattnet, inträffade något förskräckligt och olyckligt. De sköna människoformerna krympte tillsamman och tvenne unga, knappast ruggiga korpungar flögo upp och ut genom det öppnade fönstret.

Amman gaf till ett rop och tappade i förskräckelsen hyendet, på hvilket hon burit barnen. Högljudt började äfven tärnorna skrika af ångest och förfäran vid det förskräckliga spökeriet. Den unge konungen, hvars stolthet och förtjusning hade flugit därifrån i afskyvärd korpgestalt, och som förtärdes af kärleken till det troll, han tagit till maka, utstötte ett jämmerskri som gaf ett skallande återljud i den hvälfda salen; och af ångest, blygsel och förskräckelse dolde kvinnorna sina ansikten i händerna. Ur biskopens hand föll den heliga boken och från salen ut på borggården genljöd det: »Drottningen är en häxa!»

Men hon låg i sin säng. I det ögonblick, då kvinnans högsta lycka kommit henne till del, då hon tigande öfvervunnit den svåraste ångest och den högsta, heligaste hänryckning, återstod henne den värsta och förskräckligaste pröfningen. Hennes gemåls jämmerskri trängde sig äfven fram på hennes läppar, klagoljudet ville öppna dem, men då stod framför hennes bädd feens höga gestalt och hon lade varnande sitt finger på sin mun. Då trängde den trogna systern tillbaka klagoljuden i sitt hjärta och låg där med tigande mun, genomkämpande det svåraste lidande.

Hon teg då den älskade kastade sig för henne och besvor henne att säga honom om hon verkligen var en trollpacka — hon som han omhuldat och älskat mer än sin ögonsten, mer än renheten af sitt ädla blod. Hon teg då biskopen hotade henne med alla helvetets straff, då folket skymfade henne och konungahusets alla kvinnor vände sig ifrån henne med åtbörder af afsky och förakt. Hon teg då råa händer sleto henne ur hennes gemåls slott och då hon under förbannelser kastades ner i ett djupt och fuktigt fängelse.

Nu var hon åter allena, och omkring henne rådde tystnaden, men icke grönskade som fordom skogen rundt om henne eller belyste henne solen och månen. Förskräckelse och mörker omgåfvo henne, men icke ens ensamhetens fasor kunde aflocka henne ett ljud. Hon fördes inför domaren och anklagades att med onda konster hafva förtrollat konungen och bragt vanära öfver det kungliga huset. Hon hade födt en trollafföda och öfvat ond trolldom, och allt detta skulle hon nu bekänna. Men den trogna teg; då släpade bödelsknektarne henne till tortyrkammaren och visade henne allt, som där väntade henne; de slogo hennes späda kropp med gissel, men hon teg.

Då bröt domaren den hvita stafven öfver henne såsom en oförbätterlig trollpacka, och hon dömdes att lefvande brännas på ett stort bål, sig själf till straff och andra till varnagel.

Hon hörde detta, den hårda, orättfärdiga domen, med sänkt hufvud och hon teg. Ej med ett ord bekände hon sin oskuld, ej med ett ljud bad hon om sitt lif. Hon blef således återförd i fängelset och låg där inne, såsom hade hon redan varit i sin graf. Men den unge konungen sörjde och grämde sig öfver förlusten af sin älskade, och om han också med seende ögon sett huru hans barn förvandlades, om också hans gemåls hemlighetsfulla arbete bekymrat honom, så ville han ändock icke tro på hennes skuld och hennes onda sinne. Han grämde sig så djupt, att han tärdes af som en skugga och hvarken ville smaka mat eller dryck. Men de som hade afundats den unga drottningen och som ville henne illa, sade: »Se bara, så förtrollar häxan med onda konster konungen att hans ben förvissna och hans blod torkar bort. — Ju förr hon dödas, dess bättre, ty eljest fördärfvar hon oss alla.»

Men under tiden satt den trogna i det mörka fängelset, och i det svaga ljuset arbetade hon på den sista skjortan. Man hade i fängelset kastat in hennes spinnrock och de sex skjortorna, ty äfven dessa skulle brännas, så att intet blefve kvar af hennes syndiga konster. Ingen tröst gafs henne och intet mildt tilltal hörde hon, blott stundom om natten slogo de sju brödernas vingar mot gallret i hennes fängelsefönster och hon såg skuggorna af korparna draga förbi. Men där ute uppbyggdes bålet och midt i detsamma sattes pålen, vid hvilken hon skulle förbrännas. Beck och svafvel höllo bödelsdrängarne i ordning, ty inom denna hemska rök skulle den rena kroppen förtäras. Tidigt följande morgon, då daggen ännu låg på gräset, skulle domen fullgöras å henne.

Domen lades för konungen, att han skulle underskrifva den. Då vred han sig i sin smärta och sina kval, ty han ville ej höra något därom, ville ej bidraga till att hans älskade skulle dödas. Hans systrar gräto med honom, ty de hade medlidande med hans kval; men deras hjärtan voro fångna af vantro, ty äfven de höllo drottningen för en häxa och ville hennes död. Därefter sade de till sin broder: »Käre, trösta dig; din smärta skall ej räcka länge. Se, ännu håller häxan med sina trollfjättrar din själ fången och hennes bedrägliga behag lägga en dimma öfver dina ögon. Men när elden har förtärt hennes syndiga kropp, då skall du blifva fri och löst ifrån trolldomen.»

Konungen sade: »Mitt hjärta ropar i mig mot hvad jag gör. Och har hon omgifvit mig med trolldom, så var det den ljufvaste och huldaste, och jag vill aldrig blifva fri från honom.»

Men hans systrar sade: »Vill du då se dina barn kretsa som korpar omkring galgen? Sannerligen, äfven vi hafva älskat henne för hennes sedesamma sätt, men vi hafva sett den dag, som bringade vanära öfver dig och vårt hus.»

Då dolde konungen sitt ansikte och grät, men han bekräftade med sitt insegel domen, som hans råd uttalat öfver hans gemål.

Nu var den sista natten kommen, hvilken den trogna ännu hade att lefva. På sitt multnande halmläger låg hon och skådade upp mot månen, som lyste in genom hennes fängelsefönster.

Men utanför fönstret sutto korparna; de höggo med sina näbbar i gallret och slogo emot detsamma med sina starka vingar; men det hjälpte ej; de kunde ej lösbryta de fasta gallren. Väktarne på gården förskräcktes och sade till hvarandra: »Se, så förtrogen häxan är med galgfåglarna! Helt visst äro de fördömda själar, och efter sin död måste hon sålunda flyga som hennes afföda flög, när vigvattnet berörde dem.»

Så talade väktarne och korsade sig för bröst och panna.

När det blef svalare och morgonstjärnan var i sitt nedstigande, då flögo korparna med jämmerskri mot skogen, och när den första solstrålen visade sig, då inträdde bödelsdrängarne i den hulda kvinnans fängelse.

»Stig upp, häxa», ropade de; »i dag är den dag, då dig skall vederfaras rättvisa; härefter skall du aldrig förtrolla konungar och vanhedra en ädel släkt. Gör dig i ordning och beredd; du skall brinna så länge daggen varar, och när solen lyser klar skall af dig återstå endast en hop aska, som vinden skall förskingra.»

Den trogna såg på sina bödlar, men hon talade inte ett ord, ehuru dödsångesten slog sina kalla klor i hennes hjärta. Bödelsdrängarne kastade omkull henne, sleto hennes kläder från kroppen och bundo henne med nya hampstreck så hårdt, alt blodet sprang ut på hennes händer. I sin nöd och sitt kval skådade hon upp. Då såg hon ett klart sken; det var ej morgonrodnaden, som just nu bröt fram, det var feen, som sväfvade framför henne och manade henne att ej glömma sin ed. Hon visade henne timglaset, och den trogna såg att hennes pröfvotid snart var till ända. Hon höll ut och teg, men hon trodde, att med hennes pröfvotid skulle äfven hennes lefnad vara slut och hon vara fri från jordisk lust och smärta.

I sitt trogna hjärta tog hon med tusende kärleksord afsked af den älskade gemålen; men hon bestod i sin trohet och sände honom icke ens, huru mycket än hennes hjärta trängtade därefter, den sista, den allra sista hälsningen.

Så fördes hon ut, och hon stod där som ett helgom ljus och ren, i den uppstigande morgonens skimrande rosen glans, ännu skönare på sin smädefulla dödsdag än då hon under gyllene baldakin i skarlakansdräkt gick med konungen till altaret.

Ur sina hyddor hade folket lupit fram: de fattiga, som hon födt och klädt, de sjuka, som hennes leende vederkvickt; de ville alla ännu en gång se henne, och ingen af dem trodde på hennes brottslighet. Vid fängelsedörren trängde sig folket knotande och hotande, grälande och bedjande; i sina enfaldiga själar ville de ej tro att synd kunde bo i en så skön gestalt. Men vaktknektarne trängde undan folket, så att de ej kunde komma fram till drottningen; de togo den trogna midt ibland sig, men efter dem trängde det klagande folket ända till domsplatsen, där bålet var upprest och pålen höjde sig med den järnkedja, som skulle lindas kring hennes mjuka kropp.

Skjortorna, som man kastat in efter henne, den sista på hvilken hon arbetat och som jämte henne skulle uppbrännas, funno de sökande knektarne icke. Feen hade tagit dem och försvunnit med dem i skogen.

Där ute i vildmarken vid det brusande vattnet kretsade korparna; sträft och hest trängde deras skri genom skogen, och tvenne knappt ruggiga korpungar följde ängsligt de fladdrande fåglarna. Morgonen gick upp, solen kysste redan bort den glänsande daggen och ännu var räddningen ej för handen, den befriande stunden ännu ej kommen.

På domsplatsen hade folk från när och fjärran samlat sig; äfven konungen var där med hela sin familj; men han hade sänkt hufvudet mot bröstet, ty han kunde ej se henne dö. Ännu en gång uppläste domaren hennes dom och öfverlämnade hennes kropp åt lågorna och de fyra vindarna. Biskopen sade en bön och öfverantvardade hennes själ åt de onda makterna, emedan hon framhärdade i det onda. — Högre steg solen, intet rörde sig till hennes räddning, blott skogen susade och i fjorden brusade det som vattenfall.

Nu blef hon bunden vid pålen, hennes händer fängslades af repet, hennes kropp af järnkedjan. Med facklan i hand närmade sig bödeln bålet. Då brusade ett jubelrop ur skogen, på hvita hästar och med hvita skjortor öfver glänsande rustningar och med eklöfskransar i sitt lockiga hår framstormade de sju bröderna, sköna som ljusets söner, de löste, de befriade, de lösande, de befriande! Alla hade återfått sin sköna människogestalt, blott den yngste, på hvars skjorta en arm fattades, hade i stället för ena armen en korpvinge.

På en strålande vagn stod feen, i sina armar höll hon de ur trolldomen lösta barnen, som sträckte rosiga armar mot modern. Högt upplyftade hon timglaset, det sista sandkornet var utrunnet, förbi voro pröfningens och tystnadens sju år och från den trognas läppar klingade det första glädjeropet klart och jublande som en lärksång.

Hon vred på sin fjättrade kropp, hon sträfvade att lösa sina bundna händer, men sin blick vände hon ej mot bröderna, som trängdes omkring henne, icke till dem, för hvilka hon lidit allt, icke till den älskade mannen, som upplöst i kärlek, ånger och lycksalighet låg vid hennes fötter — utan barnen gällde hennes första blick, det första jubelskriet från hennes lösta läppar.

Och konungens moder löste purpurmanteln från sina skuldror, konungens systrar erbjödo ödmjukt det gyllene diademet och den glänsande halskedjan åt den trogna och goda att smycka sig med. Lösta af brödernas händer föllo hennes band, och i hennes armar, vid hennes bröst hvilade den förlorade och återvunna lyckan — hennes söner.

Till en början låg tystnad och vördnadsfull andakt öfver mängden, men snart utbröt folkets tusenstämmiga glädje i jublande skri.

Förbi bödelsdrängarne, som skygga och fulla af ångest flyktade undan, framstormade folket, de sleto ner bålet, på hvilket drottningen skulle hafva blifvit bränd, de lade stockaina på sina skuldror som en sköld och dit upp lyftade de drottningen och hennes söner. De sju brödernas lysande skara omgaf henne, och dem följde konungen med sitt hof.

När de nu kommo till staden, så började klockorna att ringa af sig själfva, och då de gingo upp på borgen, hade rosor växt upp på hela vägen och eklöfskransar omslingrade dörrposterna.

Från folkets skuldror, som burit dem, lyftade konungen nu sin hustru och sina barn; han förde in dem i sitt slott och satte dem på sin gyllene stol. Honom omgåfvo de sju bröderna, och i intet land funnos hjältar liksom dessa, hvars svärd skyddade konungen och gjorde honom mäktig och rik. Men han lefde ännu länge i stor glädje med sin trogna, älskade gemål, och alla de tusende kärleksord, som hennes stumma mun förut förtegat, de klingade nu många, många år, tills de båda buros till grafven. Då gingo äfven de sju bröderna till hvila, men ännu länge, länge sjöng man om dem och om deras systers stora trohet.

• Om narras, "skarfva" och berätta sagor.
• Historien om de sju korparna och den trogna systern.
• Kannitverstan.
• De tre systrarna med glashjärtat.
• Den gamle trollkarlen.
• Kung Trastnäbb.
• Michel, den fader- och moderlöse gossen från Radhost.
• Den lustige Schwanda.
• Om Jöns, som ville lära sig att rysa.
• Historien om den sköna Melusina.
• Syster Ödmjuk.
• Svärdet Zuniga.
• Den onde anden i flaskan.
• Maruschka och de tolf månaderna.
• Friskytten.
• Klas Törnpåk eller "Gå på".