Om narras, "skarfva" och berätta sagor.

Efter anteckningar från Hessen.

I.

Lögnen är någonting osant och falskt. En saga är också någonting otroligt—men dock ett intet mot en riktig osanning. Därför smider en äkta lögnare mycket lättare ihop något än två sagoförtäljare. Om jag till exempel en afton kommer att berätta något för de smärre barnen, då komma de små bytingarna genast, sätta sig och spetsa öronen. Och Lisa säger till de små: »Håll er nu tysta, små slammertackor; i dag berättar farfar en alldeles splitterny saga, som inte står i den nya vackra sagoboken, ni nyss fått». — Om jag nu börjar, men inte griper mig an med riktigt allvar, så märker Max snart hvart det bär, och säger: »Farfar bara narras för oss». Och till och med om onkel Richard, som har seglat kring hela vida världen, berättar de underbaraste saker, t. ex. att rakt under våra fötter, på andra sidan jordklotet, invånarna elda med god, frisk is, så märka alla att han narras så att det brakar, och man kan höra det prassla som torra stickor. Och då rysa de små och stora, om hvilka jag i dag berättar.

Jag känner en vidtberest, berömd man, som riktigt smackar med läpparna af förtjusning när det är fråga om att narras. Han vet att berätta om allt. Får man tro honom, så har han varit öfverallt, och det som knappast en världsomseglare bland tio upplefvat, det har allt händt honom själf, vid nordpolen och sydpolen, hos kineserna, mohikanerna och i eldsländerna, som allt han kan räkna upp. I landet Kappadocien har han sett bergen vandra fram och tillbaka, ungefär som man i våra dagar ser hus och gator i Amerika flyttas; hos japaneserna har han sett människor flyga hastigare än svalor och falkar hemma hos oss, och vid Kap hade han tydligen varseblifvit hurusom månen var besvärad af snufva och huru näsan på halfmånen var ordentligt uppsvullen, och när han — månen nämligen — hade nyst häftigt, hade man i hela hottentottlandet öfver hela tre breddgrader kunnat höra hur folk ropade: »prosit!» eller »väl bekomme!»

Så där riktigt trefligt narras visserligen en äkta lögnare icke, men nog kan han på en liten stund sätta ihop en bra historia. »Tokar ta aldrig slut», säger ordspråket, och detta märka till och med de små, så snart de äro öfver sjunde året, om man med allvarsam uppsyn narras för dem. Men en saga — äfven om den klingar aldrig så underbar — finner behag för gammal och ung, och just därför är det en saga. Till och med sådana saker som i grunden äro galenskaper, såsom spökeri och andeskådningar, vidskepelser och spådomar kunna gå an i sagan, men på allvar skulle inte ens gamla gummor och enfaldiga människor vilja traktera oss med sådant.

En äkta lögnare menar allvarsamt med lögnen. En sådan lögnmänniska ljuger alltid friskt på, ty han ljuger af vana. Han ljuger för far och mor, slår historier i sina systrar och sätter regelmässigt X för U åt sina yngre bröder, emedan de små karlarne ännu inte äro riktigt klara i hufvudet. Lögnaren af vana ljuger både dag och natt, han ljuger blott han öppnar munnen, han ljuger offentligt och hemligt, och befinner sig väl endast när han ljuger. Slutligen tror han på allvar på sina egna lögner och svär på dem som på evangelium.

II.

»Skarfva» är i själfva verket ett särskildt, om också mindre farligt slag af lögn. Det står i viss mån midt emellan saga, lögn och tokrolighet. Det finnes en hel mängd skräflare, som förstå sin konst; dock har knappast någon af detta slag förstått sin konst så grundligt som min kusin, den gamle skogvaktaren. Han tillhörde en mycket gammal familj, i hvilken prat och skvaller om allt som händt i den lilla staden regelbundet gick i arf från mormor till barnbarn och från far till son, liksom hos andra människor andra egenheter gå i arf, som t. ex. sagoberättandet hos mig. Men då nattvaktandet i skogen just aldrig varit en så synnerligt rik inkomstkälla, så hafva dessa hederliga kälkborgares efterkommande, redan långt före den tid, om hvilken jag talar, slagit sig på en i deras hemort mer lönande, om också något blodigare syssla, nämligen den aktningsvärda korffabrikationen äfvensom korgmakeriets ädla konst. Från den senare linjen härstammar nu den jakt- och skogskunnige, om hvilken de underbaraste tokroligheter genom en talrik vänkrets öfverlämnats åt eftervärlden mellan Darm, Main och Rhen, till heder och ära för hans födelsebygd. Det som den godmodige skogvaktaren under sin lifstid har sammanfantiserat och uppdiktat, det hafva nu afundsjuka människor ansett vara ett förkastligt och straffvärdt skräfvel; men de som förstodo skämt, funno det vara ett både godt och oskadligt sådant. Men som menige man alltid känt den lustige hessiske Münchhausen under namnet »Ljugarpetter», så måste äfven vi föreställa honom för våra läsare under detta namn.

Redan skogvaktarens herr farfar, »Jägarfritz», förstod sig på att breda på duktigt. Han var en äkta skogsmänniska, och som ung pojke hade han en längre tid drifvit omkring på resor hit och dit med junker Balthasar, egendomsägarens son.

När nu Fritz åter var hemma hos sina vänner, så förde han efter hand på tapeten alla de underbara saker, som skulle hafva händt honom, och det var i själfva verket de oerhördaste äfventyr. »Ni må tro det eller icke, kusin Klas», försäkrade han en afton vid hemgåendet den rike grynmjölnaren, »men den hund som jag kom mellan benen på i Haag, var fullt ut så stor som er största arbetshäst. »

»Det var huggarn, kusin Fritz», svarade grynmjölnaren; »men emellertid finnes det underbara ting af alla slag i världen. Så komma vi snart vid andestigen, strax till vänster här i kärret, till en liten bro; där ligger lögnstenen, och den är så beskaffad, att hvar och en som samma dag ljugit eller skurit till i växten ofelbart snafvar mot den och bryter ett ben, ifall det inte går honom ännu värre. Det är en alldeles afgjord sak.»

Då for »Jägarfritz» tillsammans af förskräckelse och sade långsamt till sin kamrat: »Hör på, kusin, hvarför har ni så brådtom? — jag har just ingenting som skyndar på mig! . . . Dock, för att nu återkomma till besagde hund, så var han bara ett halft år gammal, och om han också inte var så stor som Blacken, er stora arbetshäst, så var han dock så stor som Bläsan, er ko . . .»

Grynmjölnaren svarade ej ett ord. Först efter en liten stund sade han: »Se där, Fritz, vi komma nu till andestigen.» Då blef den fattige stackaren litet besynnerlig. »Kusin», började han sakta, »mellan stor och stor är dock till sist en liten skillnad. Det är mången som håller Bläsan, er ko, för större än hon är — men den slaktarhunden som jag såg i Nederländerna var sannerligen större än en kalf.»

Grynmjölnaren låtsade som om hund och kalf ej anginge honom det allra minsta: »Må vara, Fritz», sade han, »men se nu upp, vi äro genast vid bron. Vet ni hvad, jag tror det är bäst att jag går förut.»

Då nyper Fritz kusinen ängsligt i rockskörtet och säger, i det han tvingar sig till att skratta: »Kusin, var ingen narr — och låt inte pudra in er att tro på min historia; tro mig på mitt ord, hunden, om hvilken jag talade, var inte större än hundar bruka vara ...»

Således förstod sig redan »Lögnpetters» farfar rätt bra på att skarfva, men jämförd med sin sonson var han dock under hela sitt lif endast en stympare.

På min tid, när jag ännu var pojke, stod framför slottet ett värdshus, »gamla posten», och strax därinvid »hvita tornet». Men hvad som händt mellan »hvita tornet» och slottet — det har endast »Lögnpetter» sett. Långt innan den store fiolspelaren Paganini spelade på halfannan fiolsträng, gjorde vår lögnaktige skogvaktare på »gamla posten» bekantskap med en mycket underbarare och större mästare. Jämförd med honom var Paganini blott en fuskare. Vår landsmans vän förde nämligen med sig en tornhög basfiol, som han behandlade ännu mästerligare än den berömde genuesaren behandlade sin fiol. För att kunna spela den vidunderliga brumbasen, hade man måst taga taket af »hvita tornet»; huru skulle spelaren eljest kunnat fara upp och ned för strängarna med sin stråke? Ja, skratta ni! — som ett bevis på sanningen af saken, vågade vår landsman åboropa sig på intyget af högstsalige herr storhertigen af Darmstadt. Och då måste det väl vara sant!

Men Lögnpetter var också en väldig jägare för Herranom. Hvad den salige herr von Münchhausen kunnat göra, det var blott en barnlek för skogvaktaren från Oberhessen. Han hade ju med tillhjälp af sina taxhundar fångat en hvalfisk tre mil ifrån land, hvilken hvarje sekund sprutade ut ett oxhufvud äppelvin med seltersvatten. Dock erkände hvalfiskjägaren att han hade haft mycket besvär med att föra sjöodjuret i land, och att äfventyret skulle varit honom omöjligt att bestå, om han ej hade haft sin springpojke till hjälp. Denne, som knappast var halfannan aln hög, var hemma i Vogelsberg. Där hade han gått ut på spaning efter den fruktade röfvarhöfdingen Schinderhannes, som tagit sin tillflykt där i skogen. På en promenad från Rhen till Rhône hade han nämligen gått vilse, och hade nu från Spessart kommit in i Oberhessen. Petters lifdvärg hade nu stött på den vildsinta människan i närheten af Bildenkopf och gifvit sig i strid med honom. Hela åtta dagar varade deras kamp. Och under den tiden kunde båda två helt ledigt låta solen lysa igenom deras magar, ty hvarken mat eller dryck fanns på platsen, och äfven om sådant funnits, hade de ej gifvit sig tid att äta, så inne voro de i sin strid. Men ändtligen fick dvärgen omkull flyktingen, på hvars hufvud man hade satt ett högt pris, och ritsch, ratsch — ty han hade klokt nog tagit med sig hvad han behöfde — fick han fatt i en gammal potatissäck, som låg i närheten, och i den stoppade han sin fånge utan vidare omständigheter. Med denna börda på ryggen hade han irrat omkring tio mil hit och dit, och Lögnpetter, som sökte honom, följde efteråt med sin hvalfisk och sin tax-hund. Ändtligen på elfte dagen träffade den lille hjälten på den store, sin herre. Nu gick saken betydligt bättre: de båda hjälpte hvarandra ömsesidigt, i det de turade om med sina bördor. Men när de ej orkade mer, gjorde Petter kort process och upphängde, utan att länge besinna sig. säcken med den sprattlande röfvarhöfdingen vid ett mastträd, minst tusen fot högt, om ej högre. Där lät han nu Schiuderhannes helt beskedligt hänga, och gick vidare som om intet hade händt. Men omkring honom, som var instoppad i säcken, samlade sig ett snyggt sällskap, bestående af en sönderrifven tiggarpåse, en ölmugg utan botten och lock, en skaftlös knif utan blad samt en eldgaffel utan klor, som samtliga sökte en fördelaktig anställning. Men de funno snart svåra medtäflare i en trefot med fyra fötter, ett halster utan mellanrum mellan gallren, ett tomt fat utan botten och sidor, hvaröfver en sparf gjorde sig lustig, hvilken för öfrigt hos Petters dräng lade sig ut för röfvaren i säcken, så att denne bogserade sig ner för trädet och lyckades komma i säkerhet. Men hela sällskapet begaf sig därifrån då det såg att en lam man på ett ben af alla krafter sprang efter en hare och att han i stället för haren endast fick ett öra, som denne tappat. Men haren fångade en naken groda och stoppade henne i sin ulliga ficka. Och allt detta såg en blind, som ej kunde tala och som därför ropade »tjufvar och mördare», och som vidt och bredt utbasunade hvad han hade sett för alla människor, som bodde i en människotom öken.

Och Lögnpetter, som inte var lat, berättade vidare om sitt jaktlif i Odenwald och huru han i det storhertigliga hessiska hofköket med egna ögon sett en förhäxad pall, som kastade en kruka i hufvudet på kocken, hvaråt alla pannor, fet och kittlar började skramla af skrattsjuka. Men en gammal afundsjuk damborste berättade för huskatten, att under dess frånvaro hade råttor och möss dansat en vals och att mjölkkon hade spatserat öfver trädgårdsspalieren på en fin sträng, för att fästa grannens åsnas uppmärksamhet på att hon förlorat sitt skinn, och huru denna utaf öfverraskning först nu hade krupit ur sin pergamentshud, o. s. v. — Och allt detta hade Lögopetter, som sades, sett med egna ögon. Därvid var han så viss på sin sak, att han helt allvarsamt uppdukade dylika underting för herr storhertigen, hvaråt hans nådige landsherre måste skratta så att bjälkarna böjde sig i det gamla darmstädterslottet och de gamla väggarna i pastorshuset i Kettenheim vacklade. Men när han inte kunde blifva riktigt klar med sina lögnhistorier och blandade ihop det ena och det andra, då sade den durchlauchtigste herr storhertigen:

»Petter, jag har inbjudit dig på kaffe och en pipa tobak, men inte för att ljuga så att man kan baxna; och kaffet och pipan serverar dig fru storhertiginnan i egen person — men bomber och granater! hvar har du under ditt prat gjort af fiolspelaren, med hvilken du började dina historier och som hela tiden sågade på så duktigt där borta i »hvita tornet?»

Men för denna gång hade Petter sågat sig själf trött. Han tog därför afsked af herr storhertigen för att inhämta underrättelser hvad det hade blifvit af herr spelmannen. Men han har låtit den nådige herrn länge vänta på underrättelser härom. Och så ljöd alltid en berättelse annorlunda än den föregående, så att tålamodet brast den nådige herrn och han slutligen ropade: »Dra så långt vägen räcker — du ljuger ju värre än om det vore tryckt!»

Och dock hade Lögnpetter ej precis talat osanning. Han visste sannerligen ej själf hvad det hade blifvit af fiolspelaren, denna galna bild af hans fantasi; han hade alldeles trasslat in sig.

Så går det med lögnaren. Han syr och lappar tillsammans alla maskorna i sin lögnväfnad till en grof lögnsäck, och ju mer han ljuger, ju tommare blir säcken. Om Petter ännu lefver, så ljuger och ljuger han — alldeles som det vore tryckt.

Lögnpetter var, som man sett, ingen dålig lögnare. Också hafva hans tokroligheter ej skadat någon människa. Men det finnes äfven mycket farligare lögnare och elaka belackare och arglistiga äreskändare. Men allt sådant följe må hålla sig på hundra stegs afstånd ifrån oss!

• Om narras, "skarfva" och berätta sagor.
• Historien om de sju korparna och den trogna systern.
• Kannitverstan.
• De tre systrarna med glashjärtat.
• Den gamle trollkarlen.
• Kung Trastnäbb.
• Michel, den fader- och moderlöse gossen från Radhost.
• Den lustige Schwanda.
• Om Jöns, som ville lära sig att rysa.
• Historien om den sköna Melusina.
• Syster Ödmjuk.
• Svärdet Zuniga.
• Den onde anden i flaskan.
• Maruschka och de tolf månaderna.
• Friskytten.
• Klas Törnpåk eller "Gå på".