Den gamle trollkarlen.

Det fanns en gång en mycket elak trollkarl, som för länge sedan hade bortröfvat två späda barn, en gosse och en flicka, med hvilka han alldeles ensam bebodde en håla i en öde trakt. Dessa barn hade han — Gudi klagadt — lofvat åt djäfvulen; och sina elaka konster lärde han ur en trollbok, som han förvarade som sin bästa skatt.

Men nu hände det ibland, att den gamle trollkarlen aflägsnade sig från sin håla och att barnen blefvo ensamma kvar där. Då läste gossen, som utspionerat det ställe, där den gamle förvarade sin trollbok, i boken. Ur densamma lärde han mången trollformel i svartkonsten, och med tiden blef han själf en skicklig trollkarl. Emedan nu den gamle blott sällan släppte ut barnen ur hålan, och ville hålla dem fångna till den dag, då de skulle falla ett offer åt den onde, så längtade de så mycket mer därifrån och rådslogo med hvarandra huru de hemligen skulle kunna undfly. En dag, då trollkarlen mycket tidigt hade lämnat hålan, sade gossen till systern: »Nu är det tid, lilla syster! Den elake mannen, som håller oss i så hård fångenskap, är borta. Låt oss nu bryta upp och gå härifrån, så långt våra fötter bära oss.» Detta gjorde barnen, gingo bort och vandrade hela dagen.

När det nu led mot eftermiddagen, återkom trollkarlen och saknade genast barnen. Genast slog han upp sin trollbok och läste åt hvilket håll barnen hade gått. Snart hade han nästan upphunnit dem, de hörde redan hans vreda och rytande stämma, och systern var full af ångest och förskräckelse och ropade: »Broder, broder, nu äro vi förlorade; den elake mannen är oss redan helt nära.» Då använde gossen sin trollkonst, som han lärt ur boken; han uttalade en besvärjelse, och strax blef hans syster en fisk och han själf en stor damm, i hvilken fisken muntert sam omkring.

Då den gamle kom till dammen, märkte han väl att han blifvit bedragen och brummade förargad: »Vänta bara, vänta bara, er skall jag snart fånga», hvarpå han i största hast lopp tillbaka till sin håla att hämta ett nät, för att däri fånga fisken. Men så snart han var borta, blef det af damm och fisk åter broder och syster; de gömde sig väl och sofvo ut, och nästa morgon vandrade de vidare och vandrade åter en hel dag.

När den elake trollkarlen kom med sitt nät till det ställe, som han hade lagt noga märke till, så fanns där ej mer någon damm att se, utan där var endast en grön äng, på hvilken man visserligen kunde fånga grodor, men icke fiskar. Då blef han ändå argare än förut, kastade bort sitt nät och följde barnens spår, som ej undgingo honom, emedan trollspöet i hans hand visade honom den rätta vägen. Och när det blef afton hade han nära nog upphunnit de vandrande barnen. De hörde honom fnysa och svära

Den gamle trollkarlen stötte näsan mot en klippa.

och systern ropade åter igen: »Broder, käre broder, nu äro vi förlorade; den lede trollkarlen är bakom oss.» Men gossen utsade åter igen en trollformel, som han hade lärt sig i boken, och då blef det af honom ett kapell invid vägen och utaf flickan blef det en skön altarbild i kapellet.

När nu trollkarlen kom till kapellet, märkte han väl att han var lurad för andra gången, och sprang fruktansvärdt ropande rundt omkring detsamma; men han vågade ej beträda det, emedan det alltid står i trollkarlarnas kontrakt med den lede, att de aldrig få beträda en kyrka eller ett kapell.

»Om jag också icke får komma er närmare, så kan jag dock tända eld på er och bränna er till aska», ropade trollkarlen och sprang bort att ur sin håla hämta sig eld.

Medan han nu sprang nästan hela natten igenom, så blef det åter broder och syster af kapellet och den sköna altarbilden; de gömde sig och sofvo, och tredje morgonen gingo de vidare och vandrade hela dagen, medan trollkarlen, som hade en lång väg, å nyo förföljde dem. Men när han med sin eld kom dit, där kapellet hade stått, stötte han med näsan mot en stor klippa, som icke kunde tändas med eld eller brännas till aska. Därför följde han i vildt språng åter barnens spår.

Mot aftonen var han dem nu ganska nära, och för tredje gången förfärades systern och gaf sig förlorad; men gossen uttalade åter en trollformel, som han hade lärt sig ur boken; då förvandlades han till golfvet i en loge, där folket tröskade, och hans lilla syster blef ett korn, som liksom låg glömdt på loggolfvet.

När den elake trollkarlen kom, såg han väl att han för tredje gången blifvit lurad, men denna gång besinnade han sig ej länge och sprang inte först hem, utan uppläste en trollformel ur boken. Då blef han förvandlad till en svart tupp, som hastigt sprang fram till sädeskornet, för att picka upp det. Men gossen uttalade ännu en trollformel, som han lärt ur boken; då blef han hastigt en räf, grep den svarta tuppen innan han ännu uppickat sädeskornet, och bet af honom hufvudet. Och då tog trollkarlen, liksom sagan, en ände.

Ny samling folksagor (1896)
← De tre systrarna med glashjärtat.	Kung Trastnäbb. →