Den sälle, i hvars kyska bröst

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

 Den sälle, i hvars kyska bröst
 Vestalisk ljusets kärlek brinner,
 Som i det eviga sin tröst
 Vid lifvets alla smärtor finner,
 Ej verlden honom racka kan,
 Han ler åt dödarne och qualen.
 I lejonkulor gästar han
 Och tömmer oskadd giftpokalen.
 
 Nyss då vid foten af ett berg,
 Som hjessan, krönt af furor, gömde
 I himlahvalfvets blåa färg,
 Om Gud och helgonen jag drömde,
 Bröt rasslande ur dunkla snår
 En huggorm fram. Af gift han svällde
 Mer rysligt ej det monster var,
 Som Delierns gyllne båga fällde.
 
 I tusen ringlar böljande
 Hans långa kropp på Jordens yta:
 Omkring de öppna käftarne
 Sågs gröna etterskummet flyta.
 Re`n öfver mig hans gadd var sträckt.
 Men Änglar Dygdens fjät bevaka.
 Af ett osynligt svärd förskräckt
 Han vände darrande tillbaka.
 
 Om Libyens Solar bränna mig,
 Om Polens isberg jag beträder,
 Tungt flämtande på öknens stig,
 Kring hafven vräkt af bistra väder,
 Skall glansen dock af dina Bud,
 O Fader! i min natt mig trösta
 Och hjertats luta, stämd af Gud
 All verldens missljud öfverrösta.


Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.