Trosbekännelse

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

 Jag tror på ett Förnuft, som vidt kring Alltet tänker,
 Mer långt än luften når, än ljusets stråle blänker,
 En Gud, som varit har, som är och blifva skall,
 I trotts af världars dom och solsystemers fall.
 Det bloss oss dagen ger, de stjärnor Natten kröna
 Som gnistor utgå från hans ljus,
 Och allt det ädla, allt det sköna
 Af honom är en skänk åt Jordens låga grus.
 
 Jag på en Kärlek tror, som från Olympens throner
 I tidens gryning steg till jordens mulna zoner,
 Från verldens början re`n till offer utsedd var
 Och mänskan till sin Brud för sekler kårat har.
 Af Isis ömsom född och Venus och Maria
 Hans gudom sväfvar kring oss än.
 Från dödens våld han vill oss fria
 Och till vårt fosterland mildt föra oss igen.
 
 Jag tror en bildningsdrift som herrskar i Naturen
 Kring jorden blommor sår och stjernor kring Azuren,
 På själarne dock mäst sin allmakt plär bete
 Och viger mänskans bröst till himlens altare.
 Han tröstar och hugsvalar Bruden,
 Han jordens rop till himlen för.
 Ve den, som fräckt bespottar Guden,
 Som blundar för hans glans och ej hans stämma hör.
 
 Jag tror att ingen död min varelse kan ända,
 Att detta hjertas lif skall evigt återvända,
 O Kärlek, vid din röst, din milda andedrägt,
 Som blomstren höja sig för vårens ljumma fläkt.
 Jag på en samling tror af ljusets sälla Andar,
 Jag tror att segrande en dag
 Min Ande sig försonad blandar
 Vid Skaparns helga thron i deras brödralag.


Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.