Dygdelära

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

 Svage Yngling! tvekar du i val
 Mellan jordens eller himlens fröjder
 Mellan nöjets stilla blomsterdal
 Eller ärans sternbeklädda höjder
 
 Utför villans gyllne Fé-slott står
 Lustan kjusfull och till njutning kallar.
 Rosor dofta I dess smorda hår
 Och af kjusning marmorbarmen svallar.
 
 "Vandrare i öcknen! se Dig om!"
 Så hon sjunger till sin veka luta,
 "Moln sig höja. I min boning kom
 Fröjd och stillhet i dess famn att njuta.
 
 Där vid flöjters och vid harpors ljud
 Glädjens rosenröda Tärnor dansa,
 Blomsterkrönte och i florets skrud,
 Gyllne kalkar silfverborden kransa.
 
 Snart kring etern brusar regnets flod,
 Hesa stormar klippans tallar skaka,
 Blixtar flamma, målade i blod,
 Och i rymden dofva åskor braka.
 
 I min boning undan vädrens larm
 Hasta, Yngling! att pokalen fatta
 Och vid Flickans himlaljufva barm
 Tvinga lifvet att Dig sällhet skatta."
 
 Väl, o Yngling! följ dess kjusningsröst,
 Blomsterbojan fjättre dina händer
 Ruse nöjets söta gift Ditt bröst
 Sent med ånger Du tillbaka vänder.
 
 Löjets yra sommarfoglar dö,
 Glädjens friska purpurrosor falla.
 Snart, då hjässan höljs af tidens snö,
 Skall din suck dem fåfängt återkalla.
 
 Evig trollkonst fjärmar hoppets mål
 Glädtig himmel snart i moln sig döljer,
 Tårar fylla nöjets tömda bål
 Och på brudnatt ryslig dödsnatt följer.
 
 Himmelskt skallar Dygdens varningsljud
 Stolt hon blickar ur sin helgonkrona,
 Snöhvit oskuld väfver hennes skrud,
 Andestämmor ifrån harpan tona.
 
 Tillbed, Yngling! i den högas glans,
 Glöm för henne Lustans fagra tärnor
 Och för nöjets korta blomsterkrans
 Välj en evig krans af ryktets stjernor.
 
 Gustaf Wasa så har återställt
 Svithiods himmel gyllne frihetssolen,
 Så från Lützens blodbegjutna fällt
 Gustaf Adolf rycktes öfver polen.
 
 Carl den Tolfte så i Odens sal
 Uti evig ungdomsära prålar,
 Så Carl Johan skall i deras tal
 Rosenläppig suga Sköldmöns skålar.
 
 Manhems Skalder! sjungen hans beröm!
 På hans altar tänden offerbranden,
 Se, han framgår som Egyptens ström,
 Öfversvämmar och besällar landen.
 
 Likberg trampas af hans segerfot,
 Hämndens ängel framför honom sväfvar,
 Jorden fröjdas och med bleknadt hot
 Korsikanska röfvardrotten bäfvar.
 
 Sjungen, Skalder! Lik en tonfull svan,
 Trånande i flodens hvass, jag klagar
 Att ej äran lagerstrött min ban
 Och att fåfängt tändes mina dagar.


Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.