Maruschka och de tolf månaderna.

Slovakisk saga.

För mycket länge sedan bodde en gång en moder tillsammans med tvenne döttrar, af hvilka den ena var hennes eget barn, den andra hennes styfdotter. Den senare hade ej glada dagar, ty hvarken mor eller syster kunde tåla henne, därför att Maruschka var mycket vackrare än Holena. Den förra visste visserligen ej hur vacker hon var, men så visste Holena det så mycket bättre. Därför kunde Maruschka ej begripa hvarför moder och dotter alltid blefvo allt elakare och började bannas så snart de blott fingo sikte på den älskliga flickan. Och ju simplare arbete man gaf henne, ju vackrare blef hon. Medan Holena prydde sig och ej gjorde annat, måste Maruschka uträtta allt i huset: sopa, skura, koka, tvätta, sy, spinna, väfva samt sköta trädgård och ladugård. Men allt detta förminskade ej den flitiga dotterns skönhet, och äfven hennes vänlighet blef densamma, trots alla de hårda ord hon fick uppbära af sin moder och syster. När de båda sågo, att deras elakhet på intet sätt gjorde Maruschka otålig, ja, att denna ständigt blef allt vänligare, ju elakare de voro, då tänkte den elaka Styfmodern: »Maruschka kan och får ej längre blifva i huset. När gossarne här ifrån trakten komma för att se sig om efter en hustru, så vilja de ej hafva Holena, emedan Maruschka är vackrare och vänligare än min flicka.» Och så försökte hon på alla sätt att bli fri från sitt styfbarn, och både moder och dotter pinade den stackars flickan med svält, misshandlingar och hårda ord. Men trots allt detta förlorade ej Maruschka tålamodet, utan uppblomstrade skönare dag efter dag. Nu tänkte de stygga kvinnorna på nya elakheter.

Maruschka var mycket hemmastadd på äng och fält och hade äfven reda på alla vägar och stigar i skogen. Hon kände hvarje blomma och hvarje träd, hon pratade med fåglarna och utströdde brödsmulor åt dem på de stora stenborden i skogssnåren, hon lyssnade till de surrande flugorna och insekterna, när de samlade sig omkring kvarlefvorna af sin efterlämnade måltid eller på annat sätt roade sig. Detta allt var nu mycket roligt under vår- och sommartiden. Men nu var det vinter, och just nu föll det Holena in att vilja hafva violblommor.

»Maruschka, gå ut i skogen och plocka mig en bukett violblommor. Jag längtar så mycket efter den angenäma doften af sådana!» Så befallde hon sin syster. — »Men, Herre Gud, hvad får du nu för ett infall? Jag har aldrig hört talas om att violer blomstra under snön», svarade den stackars flickan. — »Din odåga, vågar du motsäga mig, när jag befaller? Gå genast till skogen, och om du inte har violer hem med dig, så slår jag armar och ben af dig!» hotade Holena; och Styfmodern tog fatt i Maruschka, stötte ut henne genom dörren och slöt denna efter henne. Flickan sprang bittert gråtande till skogen. Där låg snön fotshög, och ingenstädes kunde man upptäcka ett fotspår.

Den stackars flickan irrade länge omkring, hungern plågade henne och kölden kom henne att darra; hon bad till Gud, att han skulle taga. henne ur denna lidandets värld. Se, då varseblef hon i fjärran ett ljus. Hon följde dess sken och kom upp på spetsen af ett berg; där brann en väldig eld, omkring densamma lågo tolf stenar och på stenarna sutto tolf män. Tre af dem voro gråskäggiga, tre något yngre, tre i medelåldern, men de tre yngste voro de skönaste. Och alla skådade in i elden. Men de tolf männen voro de tolf månaderna på året. Vintermånaden satt främst; han hade hår och skägg så hvita som snö, och i handen bar han en hvit staf. Maruschka förskräcktes och blef en stund stående förvånad; men därpå fattade hon mod, trädde närmare och bad: »Godt folk, tillåt att jag värmer mig litet vid elden, ty jag fryser så.» Vintermånaden nickade vänligt och frågade henne: »Hvarför har du kommit, flicka; hvad söker du här?» — »Jag söker violer», svarade Maruschka. — »Det är inte tid att söka violer, när snön ligger öfver allt», sade vintermånaden. — »Jag vet det nog», svarade Maruschka nedslagen, »men syster Holena och stjyfmor hafva befallt mig att hämta violer från skogen, och om jag inte gör det, så slå de armar och ben af mig. Gode herrar, sägen mig hvar jag skall finna sådana!» Då reste sig vintermånaden, gick till den yngsta månaden, lämnade honom sin staf och sade: »Broder Mars, sätt dig främst!» Månaden Mars satte sig främst och svängde stafven öfver elden. I detta ögonblick flammade lågan högre upp, snön började att smälta, trädens knoppar svällde, under bokarna sköt gräset fram, i gräset växte mångfärgade blommor och det var vår. Under buskarna dolde sig blommande violer, och innan Maruschka hunnit hämta sig från sin förvåning, hade en mängd sådana vuxit upp. »Skynda dig att plocka, Maruschka», sade Mars. Maruschka plockade gladt tills hon hade bundit en stor blomsterbukett. Därpå tackade hon månaderna och ilade glad hem. Visserligen förundrade sig Holena och hennes mor, när de sågo Maruschka och den violbukett hon hade fört med sig hem, men de gingo att öppna dörren för henne, och violdoften utbredde sig genom hela huset. »Hvar har du plockat dem?» frågade Holena vresigt. »Högt uppe på berget; där växte det en hel mängd under buskarna», svarade Maruschka. Holena tog violerna, satte dem i sin barm, luktade på dem och lät äfven modern lukta, men till systern sade hon ej ens så mycket som: »Lukta du också!»

Andra dagen satt Holena åter sysslolös vid kakelugnen; då fick hon plötsligt lust efter smultron. »Maruschka, gå ut i skogen och plocka smultron åt mig!» befallde Holena.

— »Herre Gud, kära syster», sade Maruschka, »hvar skall jag få smultron ifrån; jag har aldrig hört, att smultron växa under snön.» — »Jaså, du vågar motsäga mig, din otäcka varelse. Gå genast till skogen, och om du inte har smultron med dig hem, så slår jag sannerligen ihjäl dig!» ropade den elaka systern. Och Styfmodern tog åter igen fatt på Maruschka, stötte ut henne genom dörren och läste till denna efter henne. Flickan gick bittert gråtande till skogen och irrade länge omkring i fotshög snö. Då varseblef hon i fjärran samma eld som dagen förut. Med glädje ilade hon dit. Åter satt vintermånaden främst och de öfriga månaderna i en rad omkring elden. »Godt folk, tillåt att jag värmer mig», bad Maruschka. Vintermånaden nickade och sade: »Hvarför har du kommit åter; hvad söker du i dag?»

— »Jag söker smultron», svarade Maruschka. — »Det är inte tid att söka smultron, när snön ligger på marken», sade vintermånaden. »Jag vet det nog», svarade Maruschka nedslagen, »men syster Holena och min styfmor ha befallt mig att plocka sådana, eljest slå de ihjäl mig. Gode herrar, sägen mig, hvar jag skall finna sådana?» Vintermånaden reste sig och gick till den månad, som satt midt emot honom, räckte sin staf åt honom och sade: »Broder Juni, sätt dig främst.» Den sköna, vackra månaden Juni satte sig främst och svängde stafven öfver elden. Och åter fladdrade lågan upp, snön smälte, jorden grönskade, träden klädde sig med löf, fåglarna började kvittra, välluktande blommor blomstrade i skogen och det var sommar. Hvita stjärnor visade sig plötsligt som om någon hade strött ut dem där. Och de hvita stjärnorna förvandlade sig till smultron, och innan Maruschka visste ordet af, funnos många mogna sådana på den gröna gräsmattan. »Skynda dig att plocka, Maruschka», sade Juni. Maruschka plockade med glädje tills hon hade förklädet fullt. Därpå tackade hon månaderna hjärtligt och skyndade hem. Holena och hennes styfmor förundrade sig högeligen, när de sågo att Maruschka verkligen hade förklädet fullt med smultron. De sprungo att öppna dörren, och doften af smultronen utbredde sig genom hela huset. »Hvar har du plockat dem?» frågade Holena hastigt. — »Högt uppe på berget; där växte det många sådana under bokarna», svarade Maruschka. Holena tog smultronen, åt sig mätt och gaf äfven sin mor att äta, men till Maruschka sade hon ej: »Smaka du också!»

Holena hade ätit smultronen och så fick hon på tredje dagen lystnad efter röda äpplen. »Gå till skogen, Maruschka, och plocka röda äpplen!» befallde hon. — »Herre Gud, kära syster, hvarifrån skulle väl äpplen kunna komma midt i vintern!» svarade den stackars flickan. — »Din odåga, gå genast bort, och om du inte för röda, saftiga äpplen med tillbaka, så slår jag dig sannerligen till döds!» hotade den elaka Holena. Styfmodern grep Maruschka, stötte ut henne genom dörren och tillslöt denna efter henne. Flickan sprang gråtande till skogen. Denna gång irrade hon ej länge omkring, utan gick rakt upp till bergets topp, där den stora elden brann och de tolf månaderna åter sutto tillsammans, vintermånaden främst. »Käre vänner, tillåten att jag värmer mig vid elden; ännu är det ganska kallt», bad Maruschka och framträdde till elden. Vintermånaden nickade med hufvudet och frågade: »Hvarför har du kommit, och hvad söker du denna gång?» — »Jag söker röda äpplen», svarade Maruschka. — »Det är inte den tiden nu», svarade vintermånaden. — »Ack, det vet jag väl», sade Maruschka bedröfvad, »men syster Holena och min styfmor hafva befallt mig att hämta dem röda och saftiga äpplen ur skogen, eljest slå de ihjäl mig. Gode herrar, sägen mig, hvar skall jag finna sådana?» Då reste sig vintermånaden, lämnade sin staf åt en af de äldre månaderna och sade: »Broder September, sätt dig du främst i dag!» September satte sig främst och svängde sin staf öfver elden. Elden glödde röd, snön försvann, men träden klädde sig med friska löf, ett blad efter det andra föll af och den kalla vinden spridde dem på den vissnade gräsmattan, ett hit, ett annat dit. Men i bergssluttningarna blomstrade ännu några höstblommor, i dalen vaggade grå askar sina hufvuden och under bokarna växte höga ormbunkar och tät murgröna. Maruschka såg dock blott efter ett stort äppelträd, mellan hvars grenar röda äpplen logo mot henne. »Skynda dig att plocka, Maruschka», sade September. Maruschka lät ej säga sig det två gånger, hon skakade och snart föll ett äpple ner. Hon skakade ännu en gång och ett andra äpple föll. »Skynda dig nu hem, Maruschka», sade månaden. Maruschka tog hastigt de båda äpplena, tackade månaderna och skyndade glad hem. Återigen förundrade sig mor och syster, när de sågo, att Maruschka förde med sig hem de begärda äpplena. »Hvar har du plockat dem?» — »Högt upp på berget, de växa där, och ännu finns det en hel mängd kvar», svarade Maruschka. — »Hvarför har du då ej tagit flera med dig? Du har säkert ätit upp de andra på vägen?» ropade Holena i vredesmod. — »Ack, kära syster, jag har ej ätit en bit. Jag skakade en gång, då föll ett äpple ner; så skakade jag en gång till och då föll ännu ett; men de tilläto mig ej att skaka längre utan befallde mig att gå hem», sade Maruschka. — »Måtte den lede ta dig!» ropade Holena och öfverföll Maruschka med hugg och slag.

Denna utgöt heta tårar och bad Gud, att han skulle taga henne till sig och ej längre låta henne misshandlas af den elaka systern och Styfmodern. Därpå sprang hon ut i köket. Den lystna Holena började under tiden att äta på det ena äpplet. Det smakade henne så förträffligt, att hon tyckte, att hon ännu aldrig i sitt lif hade ätit något så godt. Styfmodern instämde däri. Då de hade uppätit de två äpplena, hade de lust efter ännu mer. »Mamma, tag hit min kappa, jag skall själf gå till skogen», sade Holena; »den där otäckan skulle i alla fall bara gå och fnaska på äpplena efter vägen. Jag skall snart nog finna stället och skaka ner dem allesammans, antingen det är tillåtet eller icke!» Förgäfves afrådde modern henne. Holena skyndade till skogen.

Öfver allt var det snö, och ingenstädes kunde man varseblifva ett fotspår. Holena irrade dock länge omkring, ty hennes lystnad dref henne allt längre framåt. Då varseblir hon i fjärran ett ljus; hon ilar dit. Äfven hon kommer upp på toppen, där elden brinner, omkring hvilken de tolf månaderna sitta. Holena förskräckes men fattar snart mod, går fram till elden och sträcker fram händerna för att värma sig. Men hon frågar ej månaderna: »Får jag värma mig?» och säger intet ord till dem. »Hvad söker du här, hvarför har du kommit?» frågar vintermånaden förtretad. — »Hvad angår det dig, din gamle narr; du behöfver inte veta hvad jag vill och hvart jag går!» ger honom Holena till svar och vänder sig från elden till skogen. Vintermånaden rynkar pannan och svingar sin staf öfver hufvudet. I detta ögonblick mörknar himmelen, det börjar att snöa, en isande vind drager genom skogen. Snart kan Holena ej se ett steg framför sig, hon irrar omkring och faller i en snödrifva

–––- hennes lemmar tröttna och stelna. Holena förbannar

sin syster och den gode Guden. Hennes lemmar förfrysa trots hennes varma kläder.

Länge väntar modern på Holena; hon ser ut genom fönstret, genom dörren, men kan ej upptäcka dottern. Timme efter timme förgår, Holena kommer ej tillbaka. »Kanske tycker hon så mycket om äpplena, att hon ej kan skilja sig från dem», tänkte modern; »jag får lof att se efter henne.» Också hon tager på sig en kappa, knyter en halsduk på hufvudet och går att söka Holena. Öfver allt visar sig snö för hennes ögon, ingenstädes varseblir hon ett fotspår. Hon ropar Holena, ingen svarar. Så irrade äfven hon länge omkring, snön föll ännu tätare, vinden blåste ännu isigare. Under tiden kokade Maruschka maten och stillade kon, men hvarken Holena eller Styfmodern kommo tillbaka. »Jag kan undra hvar de dröja så länge!» sade Maruschka till sig själf och satte sig till spinnrocken. Redan är tenen full, det blir skymning i stugan, men hvarken Holena eller Styfmodern visa sig. »Herre Gud, det har säkert händt dem någon olycka!» klagar den goda flickan och ser ut genom fönstret. Men himmelen strålade full af stjärnor, jorden glänste af snön, och dock lät ingen se sig. Bedröfvad tillslöt Maruschka fönstret och bad ett fader vår för syster och styfmor. Andra dagen dröjde hon med frukosten ända till middagstiden, men hvarken Holena eller Styfmodern kommo hem. Båda hade frusit ihjäl i skogen. Men den goda Maruschka fick ärfva det lilla huset, kon och den lilla jordlappen, och snart fann hon äfven en man, med hvilken hon lefde i frid och lycka. Och om de ej äro döda, så lefva de än i dag.

Ny samling folksagor (1896)
← Den onde anden i flaskan.	Friskytten. →