Sjuklingens Aftonpsalm

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Den långa dagen nått sin ända,
 Ur hafvet Månan, gullröd, går,
 Azurens milda bloss sig tända
 Och frid i jordens hyddor rår.
 Allt sig förvandlar - blott min smärta
 Ej skiften underkastad är.
 Allt njuter hvilan - blott mitt hjärta
 Af himlen fåfängt den begär.
 
 Nu fläktar vinden svettens droppar
 Af skördarn bort, i lindens hägn,
 Nu lifvas rosens brända knoppar
 I daggens tysta silfverrägn.
 Den svett, ifrån min panna rinner,
 Ej någon afton torkar af,
 Och ingen droppe till mig hinner
 Ur Alltets stora glädjehav.
 
 Från plogen nu man dragarn spänner,
 På nytt, vid aftonklockans ljud,
 Sig trälen fri och lycklig känner, -
 Han flyr till sömnens milde Gud,
 Och glömmer alla olycksöden,
 I ljufva drömmars blomsterland,
 Då, himmel, himmel! endast döden
 Kan lossa mina träldomsband.
 
 Ack! sömnens vallmo skall ej kransa
 Den bädd, där plågans törne gror,
 Och kring hvars kuddar spöken dansa,
 Vid Månans sken och ufvars chor
 Om dvalan fängslar mina sinnen,
 Mig fasan dock ej öfverger:
 Blek, iskall, svept i hvita linnen,
 Jag mig i kistan hvila ser
 
 Dock tröst en himmelsk Quinna skänker,
 Som lugn vid jämrens läger står
 Mot korset hon sitt hufvud sänker
 Och stjärnor brinna kring dess hår
 Hon lyfter stum den ljusa handen
 Och ögat, dränkt i änglagråt,
 Ur natten mot de blåa landen,
 Dit hopp och kärlek följas åt.
 
 Hur nattens stjärnor herrligt pråla
 På azurhvalfvets dunkla grund!
 Så äfven jag en dag skall stråla
 I änglars skimrande förbund,
 När uppenbar i molnens zoner,
 Messias, vid basuners skri,
 Har störtat ondskans gamla throner
 Och ändat Dödens tyranni.
 
 Då skola grafvens skumma häkten
 Med rysligt dunder öppna sig,
 Och alla tider, alla slägten
 Församlas, Domare! kring Dig.
 Som eterblossen fordom quällde
 Ur Kaos' mörker, Herre! - så,
 Befriade från dödens välde,
 Ur natten helgonen nu gå.
 
 Likt morgonsolen denne brinner
 I ljusets nya himlakropp
 Mild som en stjärna, denne rinner
 Ur grafvens tysta dimmor opp.
 Och Månans klarhet denne sprider,
 När, en balsamisk sommarquäll,
 Hon fram på molnfri himmel skrider
 Och silfrar vatten, dal och fjäll.
 
 Mig äfven skall en glans beskruda,
 Som morgonrodnans ljuf och klar,
 Och gyllne vingar silfverljuda
 Där genom rymderna jag far.
 Jag vandra skall i blomsterängar,
 Vid lifvets böljande kristall,
 Och harpan, från dess etersträngar,
 Med segertoner brusa skall.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter